Month: July 2013

Ständigt återkommer medier till påståenden om hur hårdare krav skulle försätta unga (och nu också alla andra i förvärvsålder) i psykisk ohälsa. Jag tänker då på mina mor- och farföräldrars generation. De fick verkligen slita ont för att försörja sig. Ett kroppsarbete så hårt att jag inte tror någon av oss idag skulle orka med ens en enda arbetsdag i deras slit. Tänk bara att tvätta kläderna i en vak utomhus under smällkalla vintern. Idag slänger vi in smutstvätten i tvättmaskinen och sätter oss att titta på TV.
Därför delar jag helt med Nathan Shachar när han i sin DN-kolumn, Tomhänt på tröskeln till livet, skriver:

Hur betungande kraven än upplevs – är de lägre än någonsin.

Vi lever i de bortskämdas tidevarv. Att gå upp ur sängen på morgonen anses så betungande att man inte orkar något mer den dagen.
Numera är “psykisk ohälsa” den klart vanligaste sjukskrivningsorsaken. Man “orkar” inte arbeta.
Välstånd medför uppenbarligen förflackning, inte bara i fysisk förmåga utan, än mer illavarslande, i mental:

Det är framstegets paradox: Det samlade vetandet expanderar hejdlöst – medan det enskilda vetandet krymper. En svensk A-student 1950 kunde bra mycket mer än de flesta humanistiska doktorander i dag.
Nej, de unga är olyckliga därför att de står tomhänta på tröskeln till livet. De saknar det minimum av kunskaper och färdigheter utan vilken en människa överväldigas av osäkerhet – i en ålder då osäkerheten är vår främsta demon. Man blir inte lycklig av att kunna något, men man blir olycklig av att inte kunna något; det råder växelverkan mellan duktighet och självkänsla.

Till och med vänstermannen August Strindberg sa: “Plikten är angenäm först när den är gjord.” Vi måste hitta tillbaka till en moral där alla förstår och accepterar att man inte kan förvänta sig att andra ska försörja en. Livet är ingen dans på rosor utan fyllt av slit. Det är bara att hugga i.

När Håkan Juholt avgick 21 januari 2012, bara 303 dagar efter han valts till partiledare, sa han:

— Jag är född socialdemokrat. Och jag kommer att dö som socialdemokrat.

Trots denna lojalitet till döds blev han gruvligt bedragen av partiets etablissemang. I boken Håkan Juholt – Utmanaren (ETC, 2012) av reportern Fredrik Loberg på Östran i Oskarshamn berättar Juholt öppenhjärtigt om hur han tänkte och om vad som gick fel.
Dessa inblickar i Socialdemokratins inre liv kompletterar “Tobleroneaffären“, boken där Mikael Romero ger Mona Sahlins perspektiv på drevet som fick henne på fall. En intressant iakttagelse är att Mona Sahlin, med sin bittra erfarenhet från 1995 inte tvekar att spela lika svekfullt mot Juholt som andra “partivänner” gjorde mot henne när det begav sig.
Mona Sahlin får hösten 2011 frågan om hon trodde att Juholt skulle sitta kvar till valet 2014 och väljer att offentligt låta bli att ge sin efterträdare stöd: “Den frågan passar jag”. Snacka om dolkstöt i ryggen. Från den S-politiker som mer än någon annan vet vad sådan svekfullhet betyder.
En rad andra ledande S-politiker bedrev också krypskytte: Wanja Lundby-Wedin, Sven-Eric Österberg, Thomas Östros, Ylva Johansson, Ibrahim Baylan, m fl som ansåg sig förbigångna av Juholt. Han upptäcker också att partiets anställda agerar illojalt mot honom genom att mata journalister med skvaller och felaktiga uppgifter i syfte att skada partiledaren. Till författaren säger Håkan Juholt några månader efter avgången:

— Visst var det en långt utdragen avrättning!

Hur kunde det gå så illa? Författaren summerar:

Håkan Juholt är själv övertygad om att en orsak till hans tidiga fall som partiledare är att han hållit sig utanför det han kallar “klägget i Stockholm”. Med det menar han informella nätverk där partitjänstemän och politiker umgås privat och sätter egna dagordningar för Socialdemokraterna. [Det] gällde att positionera sig själv inför framtiden.

Trots att han varit riksdagsledamot i 17 år och biträdande partisekreterare var han en outsider. Juholt verkar dock inte bitter i samtalen med författaren:

— Det var en för mig okänd äldre kvinna som häromdagen kom fram till mig på stan, klappade mig på kinden och sa: “Jag har alltid varit socialdemokrat och den glöd som jag kände när jag lyssnade till dig har jag inte känt sedan Palmes dagar, men jag tror att du var för snäll”.
— Jag har tänkt på det där.
— Jag kanske var för snäll.

Eller naiv. Jag blir förvånad över att han inte är mer mentalt förberedd på hur tufft det blåser på toppen. Det pågår alltid i alla partier stenhård maktkamp om varje litet revir. Partipolitik är ett nollsummespel: det den ene vinner måste den andre förlora, vilket exempelvis den unge M-riksdagsledamoten Anton Abele konstaterade i sitt sommarprogram i radions P1 häromdagen. Man slåss internt så att stickor och strån flyger, hela tiden. Den som inte vill klösa ögonen ur andra har inte i partierna att göra. Att Juholt inte begripit det är besynnerligt.
Men på en nivå, när det gäller synen på sakpolitik och idédebatt, håller jag med honom. Han säger:

— I dagens politiska liv är det viktigaste inte att göra rätt, utan att undvika att göra fel. Det leder till en räddhågsenhet, en uttunning till olika nyanser av grått.
— Det är möjligt att vi är i ett läge nu att politiken ska vara stillastående, passiv, anonym, tillbakalutad, konturlös, grå, grå och grå. Kommunalgrå. Byråkratiskt grå.

Att skylla på medielogiken är dock för enkelt. Det är väljarna som i en demokrati avgör. Väljarna har nu ganska länge belönat slätstrukenhet och frånvaro. Jag har i denna blogg uttryckt besvikelse över att opinionssiffrorna alltid tycks belöna den som säger minst, just nu Stefan Löfven för hans tystnad i alla viktiga frågor.
Juholt ville med sin naiva ärlighet och öppenhet tala om vad socialdemokratisk politik går ut på. Han förnekade inte att bensinskatten och alla andra skatter skulle komma att höjas om S vinner val. Han sa att politiken skulle återta makten över hela samhället och inte låta medborgarna bestämma själva.

— Jag ville ju att demokratin skulle breddas, att politiken skulle in i fler områden. Det är klart att det var en väldig kontrast till det politiska landskap vi haft en stund nu.

Juholt utmanade öppet den liberala våg vi haft sedan 1980-talet. Det har inte andra socialdemokrater vågat. Man har sagt nej till varje nytt jobbskatteavdrag men när det väl införts har man accepterat det och lovat att inte riva upp det.
Det är där S står: ska man driva traditionell vänsterpolitik eller förändra partiet i grunden och bli ett nästintill borgerligt parti?
Mona ville det senare, och blev därför motarbetad internt. Håkan ville det förra, och blev därför motarbetad internt. De inre motsättningarna inom S är enorma och tycks bara speglas i medierna när den ena falangen angriper den andra falangens partiledare.
Hur Stefan Löfven ska förhålla sig som partiledare är ännu höjt i dunkel. Hittills passar han. Det kan knappast hålla i en valrörelse som den nästa år.

Varje gång jag tar upp en principiell diskussion om bidragsberoende, som i sommarkrönikan Fråga om bidrag och medkänsla (Världen idag), får jag tillbaka frågor om enskilda fall. Ska cancerpatienter jobba tills de dör? Ska de med ADHD-diagnos inte få sjukpension? Är alla bidragstagare parasiter?
När dessa frågor ställs av personer utan politisk agenda är det ytterligare en bekräftelse på hur djupt bidragsmentaliteten sjunkit in i vårt sätt att se på samhället. Eller rättare sagt, hur framgångsrik vänstern har varit att sätta de sociala problemformuleringarna för debatten.
Jag har två svar till de som ställer ärligt oroliga frågor av detta slag.
1) Grundtrygghet vid sjukdom självklar
De som är sjuka och har medicinskt nedsatt förmåga att arbeta ska ha en god grundtrygghet från staten och bör ha skaffat sig försäkring om inkomstskydd därutöver. Kritiken mot bidragsberoende riktas inte mot dem som verkligen har skäl för annan ersättning än lön för utfört arbete. Tvärtom. Det är ju för att trygga ersättningarna för dessa, som vi måste skärpa kraven.
2) Säkra trygghet genom stränga krav
Utan tydliga regler kommer bidragen att i allt större utsträckning hamna hos dem som inte har behov av dem, hos dem som smiter från att arbeta. Då urholkas och undermineras hela tanken med grundtrygghet. Varför ska någon arbeta om alla har rätt att leva på bidrag? Och om ingen arbetar, vem ska då finansiera bidragen?
Vi som argumenterar för stränga regler är dom som starkast värnar om de verkligt sjukas rätt. Jag tycker det är märkligt att man kan se de på annat sätt.
Här måste liberaler och konservativa bli bättre på att förklara att det är vänsterns generösa löften om bidrag som är falska, som leder till att de med av sjukdom och funktionshinder nedsatt arbetsförmåga får avstå till förmån för dem som kan men smiter från sitt ansvar att arbeta.
Ju svagare arbetsmoralen i ett samhälle är, desto lägre måste bidragsnivåerna vara, så att de inte lockar över friska till bidrag istället för arbete.
När vi har återskapat en fullvärdig arbetsmoral där alla ser det som naturligt att arbete och göra sitt bästa, då kan ersättningsnivåerna för sjuka och funktionshindrade höjas eftersom de högre ersättningarna då inte leder till felutnyttjande och urholkning av ekonomin.
Det är för denna högre arbetsmoral jag argumenterar. Den ställer krav och det är inte alltid kul att göra ens plikter, men det är först när denna moral efterlevs som samhället kan bli vara solidariskt på riktigt.

Nu tar Mikael Damberg (S) till brösttoner om statens totala fiasko beträffande Vattenfall. I SvD Brännpunkt ropar han: Ett politiskt ansvar måste kunna utkrävas!
Så sant. Men ansvaret för statens dåraktiga affärer i Vattenfall är ingalunda, så som Damberg försöker påskina, enbart en fråga för den borgerliga regeringen. Vattenfalls idioti stannar inte vid nederländska Nuon, som kostat skattebetalarna 45 miljarder i förluster så här långt. Dagens Industri påpekar att Vattenfall under förre VD:n Lars G Josefsson gjort en mängd andra synnerligen inkompetenta investeringar, Vattenfalls monumentala fiaskon:

Det är inte bara dyra företagsköp som ­ligger bakom Vattenfalls rekordförluster. Med nedskrivningar på uppemot 9 miljarder kronor är bygget av två nya jättekraftverk för över 40 miljarder kronor monumentala fiaskon – redan innan de knappt ens har börjat användas. [D]ärmed har tillgångar på nästan 70 miljarder kronor i svenska folkets största gemensamägda bolag gått upp i rök genom nedskrivningar efter misslyckade affärer.

Även om regeringen Reinfeldt har ansvar som ägare, är det verkställande direktören som är ansvarig för ledning och planering. Lars G Josefsson tillsattes av den socialdemokratiska regeringen under Göran Persson.
Mikael Damberg har alltså ingen anledning att företräda oss förorättade skattebetalare. Hans parti är i högsta grad medskyldig till miljardrullningen från Vattenfall och ska sitta på de anklagades bänk.
Grundproblemet är, oavsett partifärg på regeringen, att politiker är odugliga som ägare av företag som agerar på marknaderna. Det är som en läsare skriver i kommentarfältet i SvD:

Risktagandet blir större i ett statligt Vattenfall med skattebetalarna i ryggen.

Lars G Josefsson spelade roulett med skattemiljarderna och politikerna var inte kompetenta nog att sätta stopp för honom innan det var för sent.

Det är tragikomiskt att vänsteroppositionen nu skäller som bandhundar över Vattenfalls tvivelaktiga köp av det holländska energibolaget Nuon för 97 miljarder kronor. Nu har värdet närmast skrivits ned med hälften och skattebetalarna förlorat 45 miljarder kr.
För varje tänkande människa borde detta bevisa att staten är usel på att göra affärer. Den logiska konsekvensen för alla partier borde vara att sälja alla statliga bolag som är aktör på en marknad.
Kräver oppositionen detta? Ingalunda. Man klagar över en dålig statlig affär men drar själv inga lärdomar av statens oförmåga. Varje gång S, V och MP i framtiden försvarar statligt ägande eller vill utöka det, borde de påminnas om Nuon och Vattenfalls galenskap.
I sakfrågan är det intressant att se vad Jacob Bursell, Svenska Dagbladet-reportern som avslöjade affären i våras, säger till tidningen:

— Jag anser att man från politiskt håll försöker rentvå sig genom att skylla hela situationen på yttre faktorer. Att branschen blir mer nationell, genomgår en strukturell förändring, och att lågkonjunkturen har resulterat i en lägre efterfrågan på värme och ström. Det är säkert en korrekt beskrivning, men jag tycker inte att det befriar politikerna från ansvaret för att ha tagit enorma risker med skattebetalarnas pengar. Jag menar inte att man borde ha kunnat förutse marknadsutvecklingen, det är nog omöjligt, men det är väl om något ett skäl att vara försiktig.

Det är en analys som Stefan Löfven (S) och hans vänner borde dra lärdom av. Staten är dålig på affärer. Staten borde inte riskera skattebetalarnas pengar genom riskfyllt ägande.

I dessa dagar uppmärksammas med all rätt de som dog i terrordådet i Norge för två år sedan, och deras anhöriga. I svensk media hyllade hejdlöst Norges socialdemokratiska statsminister Jens Stoltenberg för hans agerande. Norrmännen är inte lika förtjusta. Mycket talar för att han röstas bort i höstens parlamentsval.
Istället kan Erna Solberg bli statsminister i spetsen för en borgerlig regering. Förr har det funnits spänningar mellan partierna, men nu finns en stor samstämmighet om att det ska bli en borgerlig regering om man vinner majoriteten i stortinget (källa). “Vi står mer samlade än någonsin”, säger man.
Enligt tidningen VG ser opinionen i juli ut så här när det gäller mandatfördelningen:
Arbeiderpartiet, Ap. . . . . . . . . . . . . . . . 54 (-10)
Sosialistisk venstreparti, SV . . . . . . . . . . 1 (-10)
Senterpartiet, SP . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 (-1)
Rødt (kommunister). . . . . . . . . . . . . . . . 1 (+1)
Miljøpartiet de Grøna, MDG. . . . . . . . . . . 1 (+1)
RÖDA LAGET . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67 (-19)
Høyre, H . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 (+27)
Fremskrittspartiet, Frp . . . . . . . . . . . . . 25 (-16)
Venstre, V (liberaler) . . . . . . . . . . . . . . 10 (+8)
Kristelig folkeparti, Krf . . . . . . . . . . . . . 10 (+-0)
BLÅ LAGET . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 102 (+19)
Och så här ser opinionsläget ut i procentandelar:

Mona Sahlin tvingades bort från makten när hon 1995 öppet deklarerade att hon stod till förfogande att bli statsminister och partiledare efter Ingvar Carlsson, som meddelat att han ska avgå. Om turerna kring “Tobleroneaffären” har Sahlins dåvarande pressekreterare Mikael Romero skrivit en bok som nu kommer som pocket.
Den är faktiskt intressant sommarläsning. Politiska intriger ur verkligheten har alltid intresserat mig mer än de uppdiktade. Särskilt när man själv var med och minns skandalen när den rullades upp inför svenska folket. Mikael Romero skriver med lätt hand och är öppen, både med smicker till dem han gillar och med elakheter mot dem han tycker illa om.
Än en gång bekräftas det jag länge ansett vara avgörande för utgången av ett medialt drev: hur stark är uppbackningen från “de egna” när mediernas skandalskriverier vevas morgon, middag och kväll?
Alla affärer är i grunden en kraftmätning mellan mediernas och det egna partiets/organisationens uthållighet.
Och det nya för mig är att Romero visar hur svag uppbackningen av Mona Sahlin var internt inom Socialdemokratin när det började blåsa kallt. Trots att hon var vice statsminister, tidigare partisekreterare och arbetsmarknadsminister, trots att hon utåt ansågs vara en politisk stjärna, tycks hon ha varit förvånansvärt ensam på sitt tjänsterum i Rosenbad.
Romero dokumenterade vilka som gick ut i medierna för att ge Sahlin stöd: avgående statsminister Ingvar Carlsson (som dock var hämmad av att han lovat att inte lägga sig i efterträdarfrågan), socialminister Ingela Thalén, handelsminister Mats Hellström, samordningsminister Jan Nyquist och SSU-ordförande Niklas Nordström.
That’s it. Fler vänner i partiet tycks hon inte ha haft.
Bovarna i det egna partiet var desto fler: Kommunals ordförande Lillemor Arvidsson, kvinnoförbundets ordförande Ingrid Segerström, jordbruksminister Margareta Winberg, finansminister Göran Persson, Göteborgs starke man Göran Johansson, LO-ordförande Bertil Jonsson, valberedaren Sven Hulterström, politiskt sakkunnige i statsrådsberedningen Pär Nuder, med flera. De gick ut med illa dolda gliringar mot Mona Sahlin, eller gjorde uttalanden som försvårade hennes situation. Romero skriver:

Från partihögkvarteret fanns ingen hjälp att hämta. De hade efter vad jag förstått fått en uttrycklig order att inte gå in och hjälpa någon enskild partiledarkandidat. Så länge inte partiet hade en kandidat som var tillfrågad av valberedningen så fanns ingen kandidat. Att hela Mediesverige betraktade och behandlade Mona som en kandidat spelade ingen roll. … Vi lämnades ensamma.

Mona, hennes assistent och pressekreteraren. De tre fick sköta mediestormen. Tidvis fick de pliktskyldig hjälp av Kjell Lindström som var politisk sakkunnig i statsrådsberedningen, Mats Eriksson som var statsministerns biträdande pressekreterare och av Hans Dahlgren, statsrådsberedningens statssekreterare. Inga andra hjälpte till, inget uppmuntrande stöd. Bara pinsam tystnad från regeringskorridorerna som ju på den tiden var fyllda med socialdemokrater. Romero skriver:

Expressen har frågat i stort sett alla statsråd om deras syn på saken. Nästan alla svarar att de inte har några kommentarer … Varför kan inte fler säga det som [statsminister Ingvar Carlsson] säger [till Sahlins stöd]? Feghet? Rädsla?

Inte heller när hon mitt i det värsta skriverierna deltar på riksdagsgruppens sammankomst möts hon av stödjande känslor från de säkert nära 200 närvarande socialdemokraterna. Romero skriver:

Stämningen är tryckt inne på riksdagsgruppen. Det är långtifrån några ryggdunkningar, däremot gott om brännande blickar. … Jävla fegisar, tänker jag. Nu när hon behöver ert stöd, sviker ni. Var är ert kurage? Och ni ska vara landets främsta företrädare.

Då verkar det vara mer balans mellan goda och onda i journalistkåren. Bland de onda, som inte tvekade att kränka varje form av personlig integritet hos partiledarkandidaten eller gå ut med okontrollerade och felaktiga uppgifter, fanns: Elisabeth Höglund (SVT-Rapport) Paul Ronge (Expressen), Erik Fichtelius (SVT-Aktuellt), Staffan Erfors (Expressen), K-G Bergström (SVT-Rapport), Lennart Ekdahl (TV4), Ingvar Hedlund (Expressen) och Göran Eriksson (DN).
Till de goda kunde räknas de som visserligen ställde tuffa frågor eller gjorde vassa analyser men inte gick till överdrifter: Mats Knutsson (Svenska Dagbladet), Göran Skytte (SVT-Malmö), Lillemor Melsted (TT), Rolf Alsing (Aftonbladet), Willy Silberstein (Expressen) och Gert Gelotte (G-P). Hon fick också understöd av en rad mediepersonligheter: SEB-ekonomen Klas Eklund, mångsysslaren Harry Schein, författaren PO Enquist, journalistprofessor Stig Hadenius, Ace of Base-stjärnan Jonas Berggren, biskop Bertil Ytterberg och Jan Guillou.
Som socialdemokrat vill författaren Mikael Romero lägga största skulden på medierna för Sahlins avgång 1995. De var visserligen drivande. Men att Mona Sahlin tvingades ge upp berodde på att hennes eget parti inte backade upp henne när det blåste.
Intressant är också att rätt många kvinnor i partiet och i medier var emot Mona Sahlin. Det går inte att bara beskylla männen för att ha hindrat att Sverige fick sin första kvinnliga statsminister.

Man kan tycka vad som helst om europeiska institutioner, och jag tycker allt mer illa om de flesta, men en institution gör att jag ännu inte ångrar att jag röstade ja till svenskt medlemskap i EU 1994: Europadomstolen (som fick tyngre status med medlemskapet).
Det finns i svensk förvaltning en besynnerlig syn på domstolarnas roll, bland politiker och även bland yngre juristdomare. Domstolar ses som statsmaktens förlängda arm, även om de i själva verket ska värna grundlag och mänskliga rättigheter.
Att en mängd skattebrottslingar nu slipper fängelsestraff beror på viljan att dubbelt bestraffa dem som försökt smita från skatten. Detta är oförenligt med en rättsstat men såväl politiker som en oenig Högsta domstol har ansett att Sverige nog kan fortsätta att straffa dem som begår brott mot staten extra hårt.
Men den gubben går inte längre. Europadomstolen har nu klart och tydligt sagt att svensk rätt agerar skendomstolar (Kangaroo Courts) och bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter när man straffar medborgare två gånger, först med kännbart skattetillägg i förvaltningsrätt och sedan med fängelse enligt straffrätt.
Jag instämmer med Göteborgs-Posten när man i dagens ledare skriver, Sverige ställt vid skampålen:

Att det inte skall vara möjligt att straffas två gånger för samma brott framgår redan av Europakonventionen. Men Sverige, med en genom åren drakonisk syn på skatteindrivning och skattebrott, har valt att gå sin egen väg. …
Socialdemokraternas Morgan Johansson talade i går om “skandal”. Regeringen förtjänar också kritik. Men något större tryck i de här frågorna har inte precis kommit från oppositionen. Till detta kommer HD:s senfärdighet. 2010 hävdade HD, om än under oenighet, att den svenska modellen skulle kunna fungera.

Värst är domarnas inkompetens och oförmåga att företräda svenska grundlagar, i vilken Europakonventionen ingår. Domarna agerar inte självständiga så som krävs av en fungerande rättsstat, utan som statsmaktens lakejer. Deras avsaknad av civilkurage och brist på respekt för grundläggande juridiska principer gör dem olämpliga att sitta i domstolar och avkunna domar. Trovärdigheten för svenska domstolar sjunker så länge inte domarkåren tar sitt uppdrag på allvar och de börjar avkunna rättvisa domar också när den svagare parten har rätt, istället för att som ofta är fallet idag, ge rätt till myndigheter och stora organisationer bara därför att de är stora och mäktiga.
Enskilda medborgare kommer allt oftare i kläm när domstolar agerar ryggradslöst. De stora aktörerna i samhället har inte längre domstolar att frukta. Domstolarna går deras ärenden. Så ska det inte vara i en rättsstat.
Därför är det glädjande att Europadomstolen slagit svenskt domstolsväsende på fingrarna och sagt att enskilda medborgare faktiskt har rättigheter — också i Sverige. Här har Europa fortfarande en positivt inverkande roll på vårt i moral och juridik förfallande rättssystem.
Nu krävs en uppryckning över hela linjen. Inte bara i skattemål, utan i allehanda ärenden där den enskilde människan står mot mäktiga och med många jurister försedda myndigheter, företag och organisationer. Domstolar ska döma enligt lag, inte till förmån för den mest resursstarke.

Ett tips på utmärkt sommarläsning är intervju med Johan Hakelius i norska konservativa tidskriften Minerva, Svensk självinsikt.
Den tar upp något så spännande som en uppgörelse med liberal intolerans och övertro på rationalism. Själv är jag liberal, ja, närmast nyliberal, när det kommer till ekonomi. Här har liberalismen också segrat de senaste årtiondena. Marknadsekonomi har vunnit över planekonomi. Men inte fullständigt. Ännu tror sig vänsterpartierna kunna fula ut ordet “vinst” som något farligt och skadligt. De har visserligen inget alternativ annat än mer byråkrati och maktkoncentration till politikerna. Här behöver liberalismen putsa på sin seger och fortsätta maktförskjutningen från det offentliga till medborgarna på marknaderna.
Men på moralfilosofiska området, de mjuka frågorna, finns invändningar att göra mot den rådande liberalismen, som här slagit sig samman med socialismen i något som brukar kallas socialliberalism. Här delar jag Hakelius mer konservativa ansats. Han säger:

— Socialliberalimen är ju en väldigt splittrad tanke. Det finns mycket tolerans i socialliberalismen. Men man får inte glömma att en annan viktig del av den är en väldig tro på rationalitet. Den uppfattar sig som så att om A är sant, så kan inte icke-A också vara sant. Många rationalister förstår inte skillnaden mellan fakta och värderingar. Om man menar att något är sant, då måste andra synpunkter vara osanna. Och varför ska man låta det osanna finnas?
— Det finns en inbyggd intolerans i liberalismen mot idéer som strider mot det man själv menar är sant, som har att göra med rationalitetskulten. Och svenskar har en extrem tilltro till denna rationalitetskult. Det tror jag lätt leder till problem med att acceptera tankar och hållningar som strider mot det som framstår som det liberala och som det sanna.

Det här är en synnerligen viktig aspekt som aldrig dryftas i svensk samhällsdebatt. I USA finns en ständigt pågående debatt mellan olika hållningar, exempelvis kring utslagen från den mäktiga Högsta Domstolen. Där motiveras beslut utifrån en raffinerad juridisk-filosofisk diskussion där det är självklart för alla att det finns helt motstridiga synsätt och där man naturligtvis anser att motståndarna har fel, men där man inte förnekar att de har all rätt i världen att framföra sitt sätt att se på tingen och bli (motvilligt) respekterade för detta.
Abortfrågan är en sådan pågående diskussion sedan 1973. När börjar livet? Och hur visar vi störst respekt för mänskliga rättigheter? Men i Sverige är det tabu att diskutera abort. Den som har en restriktiv syn, därför att man värnar fostrets liv, anses vara kvinnohatare och får inte vara med i debatten. Det har stämplats som orationellt att vara emot rådande bestämmelser. Därmed idiotförklaras de som har en annan uppfattning. Deras synpunkter är inte värda att lyssnas på. Kollektivt håller opinionsbildarna för öronen när någon säger något som faller utanför försvar av gällande regler.
Johan Hakelius menar att denna intolerans förstärks av en annan aspekt på svensk socialliberal identitet, den starka strävan efter konsensus i varje situation:

— [I] Sverige finns ett extremt behov om att inte vara oeniga. Det är för oss något problematiskt och smärtsamt med stark oenighet. Man klarar inte av att låta det vara, acceptera att en störande, avvikande mening finns där. Resultatet blir att man antingen försöker finna en kompromiss som alla kan vara med på, eller att man fryser ut dem som bryter konsensus.

Hakelius motsätter sig denna ensidiga rationalitet och intolerans:

— Det konservativa tankesättet erkänner rationalitetens och förnuftets begränsning, och där går man ofta i väggen i Sverige. Vi har inte etablerat ett språk för att tala om utmaningar på ett konservativt sätt och folk förstår inte vad man säger om man gör det.

Han tar kungahuset som exempel, där även de som förespråkar monarkin tycks anse att det inte finns några sakliga skäl för den utan bara gulliga och irrationella känslor. Vi för inga resonemang om hur samhällen fungerar med sina historiska rötter och att kungahuset kan vara än viktigare i en tid då samhällets fragmentisering ökar, säger Hakelius. (Ja, och själv har jag ju i bloggen lyft fram en fungerande konstitutions behov av kontinuitet, vilket är monarkins avgörande funktion idag, men ingen har naturligtvis nappat på den tråden.)
Socialliberalismens intolerans och rationalitetsdyrkan förstärks också av en grandios, men falsk, självbild som vi svenskar bär på, menar Hakelius:

— Rationalismen är en stark del av Sveriges självbild. Svenskarna är kanske inte så flinka på att förstå betydelsen av historiska rötter, men de anser att Sverige har en historisk mission som världens mest moderna land. Den tanken är väldigt utbredd. Det finns ett grundläggande antagande som alla har fått i sig med modersmjölken, men som aldrig diskuteras, att för eller senare kommer hela världen att bli som Sverige. Det är bara det att de andra länderna ligger lite efter oss.
— Vi menar att andra länder är irrationella, se på Mellanösternkonflikten eller USA:s avsaknad av universell sjukvård, och att Sverige har lösningarna. Och det är uppenbart hur det kommer att gå till slut, nämligen att alla länder kommer att bli som Sverige. Det är bara deprimerande att det ska ta så lång tid.

Jag skrattar för mig själv åt denna analys, eftersom den är så träffsäker. Och att vår svenska självbild — i det offentliga rummet, vill jag tillägga — är så fullständigt galen och narcissistisk. Vi lever i ett förljuget klimat, och det är verkligen ett stort problem.
Själv minns jag från 1970-talet debatten då Thorbjörn Fälldin konstaterade att människan inte är ofelbar och att vi inte kan ta vilka risker som helst. Hans moraliska engagemang var starkt när det gällde lagring i tusentals år av livsfarligt atomavfall. Detta var en legitim frågeställning, men den dömdes ju ut av etablissemangen då. (Nu har vi avfall och då går det inte att backa bandet.)
Människans felbarhet är viktig att bära med sig för att inte hamna i hybris. Tyvärr är det en aspekt som socialliberalismen i svensk tappning och över blockgränserna saknar. Det är därför också jag hamnar i en liberalkonservativ fåra, där också den kristna traditionen ger vägledning för att inte hamna i grandiosa planer för samhällsbyggande.
Tänk om partiledare någon gång kunde resonera i de här tankebanorna. Vad mycket mer spännande det politiska samtalet skulle bli.

Det är kul när tidskriften Nyliberalen dimper ner i brevlådan. Den ges ut av kretsen kring nätverket Frihetsfronten och företräder en klassisk liberalism. Alltså utanför det stränga konsensus som råder i svensk samhällsdebatt, men ändå inte. I de principfasta ståndpunkterna om frihet ligger man visserligen utanför mittfåran, men när det gäller den kliniskt rena rationalismen så är man en del av cementerad konsensus i Sverige (mer om det i kommande inlägg).
I ett intressant inlägg skriver Fredrik Segerfeldt att jämlikhetsdogmen är orsaken till misslyckad integrationspolitik:

I grunden handlar det om att göra upp med den svenska besattheten vid små inkomstskillnader i Sverige. Redan 1975 slog Riksdagen fast att en av invandringspolitikens målsättningar är jämlikhet. Det innebär bl a att invandrare, inklusive flyktingar, ska ha samma levnadsstandard som infödda … Det är naturligtvis en helt rimlig målsättning [men] problemet är bara att om personerna från ett annat land inte har det humankapital som krävs för att bibehålla den svenska jämlikheten så resulterar idén i utanförskap istället i jämlikhet.
Ett utanförskap som kostar pengar och som lägger grunden för en diskurs om “invandringens kostnader” och om “bidragsinvandring”. I förlängningen kommer därför färre människor att få skydd …

Jämlikhet i utfall (den socialistiska tolkningen) är med andra ord ett hinder för integration. Vi måste välja mellan dessa båda: antingen jämlikhet i utfall och som en konsekvens av det begränsad invandring, eller en övergång till liberal jämlikhet (likhet inför lagen) som möjliggör integration och därmed invandring.
Jag har många gånger påpekat detta, men bara ett av riksdagspartierna vill se denna realitet i vitögat. Sverigedemokraterna vill det första, medan jag vill se det andra.
Så länge inte de gamla partierna erkänner att invandring kräver långtgående liberaliseringar av arbetsrätt, lägstalöner och sänkt skattetryck kommer invandringen att vara en fråga med politisk sprängkraft.