Damfotbollens verkliga svikare: kvinnorna

Feminister i medierna ondgör sig gruvligt över att inte kvinnliga fotbollsspelare har samma villkor som männen. Men varför är det så? Svaret är givet; för all idrott gäller att mängden pengar beror på hur stort publikintresset är. Mängder med män ställer upp för klubbfotbollen och herrlandslaget. Arenorna och sportbarerna fylls, liksom TVsofforna.
Hur är det då med kvinnornas stöd för damlandslaget? Uruselt. Helsingborgs Dagblad rapporterar att det inte var många i sportbaren Pitchers i onsdags:

– Nej, det var femton stycken varav några turister. Alla var män.

Även tittarsiffrorna visade att män, äldre män, de vita medelålders män som feministerna alltid hatar, i högre utsträckning än kvinnor tittade på damfotboll i TV i veckan.
Jag är så trött på mediefeministerna som lyfter fram idiotiska twitterkommentarer med intelligensbefriade tillmälen (som horor etc) som på inget sätt representerar någon annan än de privatpersoner som skrivit dem. Dynga finns överallt och om allt.
Däremot kommer damfotbollen aldrig att blir stor om den kvinnliga publiken fortsätter att utebli. DET är damfotbollens stora hämsko. Kvinnorna sviker!
Feministerna borde titta sig själv i spegeln. Där har de damfotbollens stora problem. Istället för att klaga på männen borde de se till att gå på damfotbollens matcher och se dem i betaltvkanaler. Då kommer uppsvinget.
Men jag är inte förvånad. Feminister har fått börsbolagsstyrelserna på hjärnan. Några hundra deltidsuppdrag är viktigare än att lyfta vård- och omsorgssektorn där så många kvinnor sliter hårt. Nej, istället trampar man på den mjuka sektorn genom att vara emot privata alternativ och mot mer privata vårdförsäkringar som innebär att mer pengar hamnar i sektorn. Det som krävs för att löner och status ska kunna höjas.
Feminismen har fått det mesta om bakhuvudet.

Politik som skådespel?

Den gamle marxistiske idéhistorikern Sven-Eric Liedman hyllar Jonas Sjöstedt (V) — så originellt för DN Kultur! — men dömer ut andra politikers framträdande i Almedalen, När politik blir till skådespel.
Hans sågning av partiledarna är ändå intressant att reflektera över. Varför är de så lite ideologiska och därför kan anklagas för att vara ytliga?
Liedman lyfter fram 1800-talsideologer, typ marxisten Axel Danielsson som blev reformist, marxisten Rosa Luxemburg som fortsatte vara revolutionär, liberalen Adolf Hedin som blev socialliberal, den frisinnade Teodor Holmberg som blev socialkonservativ.
Problemet är att samhället då stod inför helt andra problem än nu. Då var staten ytterst marginell. Att utvidga staten med folkpension och ett antal andra reformer innebar något helt annat än att idag, 2013, förespråka ytterligare statlig makt när staten är gigantisk och lägger beslag på halva ekonomin.
Då var de många människorna outbildade och kunde inte kräva sin rätt. Idag har medborgarna omfattande utbildning och goda möjligheter att göra sina val utan förtryck och tvång (annat än från statens betungande skattetryck).
Framför allt den enorma välståndsutvecklingen har givit människor materiella villkor som är långt bättre än vad någon debattör på 1800-talet kunde drömma om.
Ändå fortsätter alla partiledare att, i likhet med Liedman, se politiken på samma sätt som man gjorde på 1800-talet: som alla goda gåvors givare till de stackars utarmade människorna.
Det nya är ju att människorna nu är betydligt mer förmögna att fatta sina egna beslut än någon gång i historien. Jag tycker det är anmärkningsvärt att den avgörande slutsatsen i den stora maktutredningen från slutet av 1980- och början av 1990-talet (med statsvetaren Olof Pettersson i spetsen) ännu inte sjunkit in i det partipolitiska medvetandet: medborgarnas höjda utbildningsnivån från fåårig folkskola till gymnasium/universitet är den största samhällsförändringen under hela 1900-talet.
En avgörande maktförskjutning har därmed skett från en liten krets i stat och industri till de många människornas möjlighet att göra egna val på marknaden.
Att på 2010-talet vilja flytta tillbaka makten till staten, som Liedman, skulle därför inskränka friheten för medborgarna. Alltså motsatsen till effekten det innebar att under första halvan av 1900-talet flytta makten från ett fåtal till staten.
Historien har passerat den tidsperiod då staten var hjälpredan som befriade de fattiga och outbildade massorna. I framtiden måste statens roll omdefinieras, annars kommer den att i allt större utsträckning uppfattas som frihetsinskränkande och förtryckande.
I ett avseende anser jag att vi har något att lära av 1800-talet, från tiden före industrialismen och välfärdsstatens centralism: hur vi som människor uppfattar vår roll som medborgare och medmänniskor i socialt ansvarstagande. Före den stora staten kanaliserades empati och socialt ansvar genom folkrörelser, föreningar och församlingar. När staten nu måste träda tillbaka behöver vi lära oss detta medmänskliga ansvar på nytt. Hur vi i frivillighet ser till att skapa de mjuka värden som socialiserades i staten under 1900-talet.
Skillnaden mellan Liedmans 1800-tal och vår tid är att vi nu behöver våra värderingar  för att på ett ansvarsfullt sätt avveckla statssocialismen, istället för att bygga ut den.
På ett sätt håller jag alltså med Liedman: mer ideologi och samhällsanalys behövs. Men jag tror inte det behöver stå i motsats till att också göra politik mer underhållande. En framgångsrik politiker kan förmedla både ideologiskt djup och lättsamma formuleringar. Men framför allt måste en politiker använda värderingar för att skarpsinnigt tolka nutid och framtiden, inte nervöst blicka bakåt.

En ny intellektuell höger i USA

Den som vill förstå Amerika ska absolut inte läsa böcker av svenska journalister, typ Martin Gelin,  som bara är ute efter att projicera sina egna privata fördomar på det land man hatar. Det mesta av nyhetsförmedlingen är också grovt vinklad och förvriden på ett sätt som amerikaner skulle skaka på huvudet åt. (Svensk mediebevakning om USA är inte sällan ungefär som när ryska journalister under Husbyupploppen lät talesmän för Svenskarnas parti förklara vad som händer i Sverige — fast tvärtom).
Därför är det en fröjd att läsa nya numret av magasinet Neo. Där finns två artiklar med intressanta analyser och med relevanta amerikanska röster.
Janerik Larsson har för Neo intervjuat redaktör Yuval Levin, Balanserad, höger, intellektuell:

– På 80- och 90-talet skapades det en samsyn mellan höger och vänster i USA att socialbidragen inte var lösningen utan del av problemet. Men i dag saknas det både till höger och vänster en känsla för hur problemen ska lösas.
– Den socialdemokratiska drömmen är bankrutt. Det demokratiska partiet har huvudet i sanden när dess förespråkare tror att det enda som behövs är smärre justeringar av the Great Society. De ser inga alternativ.
– Det republikanska partiet sitter fast i ett fantasilöst ”nu gör vi motstånd”-tänkande. Man för inte ut några begripliga alternativ, man skisserar inga alternativa institutioner utan talar bara om att alltför mycket regeringsmakt är problemet. Det är sant, men obegripligt för medborgarna.

Mats Johansson påpekar att USA nu har nästan lika högt skattetryck som Sverige och dessutom en snabbt växande statsskuld. Han skriver i Striden om den amerikanska högerns själ:

Väljarna må vara för individens frihet och begränsad statsmakt – idén på vilken nationen grundades – men även i USA röstar en majoritet (oftast) för löften om en expansion, i tron att de gynnas av den. Efterfrågan på skyddsnät har ökat efter recessionsåren och den amerikanska drömmen bleknar när bara hälften av arbetarna tror sig ha säkrat tillräckligt med pengar för ett gott liv i pension. Det är en minskning från 70 procent före bubblorna och kriserna, enligt en undersökning.

Detta att människor slutar tro att de själva kan påverka sin framtid är förödande. Det leder till ännu mer offermentalitet och krav på rättigheter som någon annan ska betala. Är USA mentalt på väg att bli som Europa?
Det hänger på om republikanerna kan förnya sig. Levin säger:

– Jag menar att civilsamhället är en del av lösningen, ja en viktig del så att ge civilsamhället större ”egenmakt” är en väg. Men det finns en spänning i relation till politiker som på ena eller andra sättet vill lägga livet till rätta för de fattiga. Kan man hoppas på en ny religiös väckelse som skulle kunna lösa detta? Ja, kanske. Men ånyo är det inget som politiker kan beordra.

Jag hoppas de olika falanger som nu splittrar republikanerna (Johansson skriver ”av mångfalden splittring, inte breddning”) kan överbryggas igen. Det är inte bara fromma förhoppningar. Under de 237 år som gått sedan 1776 har amerikansk politik emellanåt hamnat i kaos och anarki, och ur askan har en handlingskraftig presidentkandidat klivit fram och fångat tidens anda på ett konstruktivt sätt. Senast var det Ronald Reagan som samlade nationen och bröt med 50 år av statlig expansion.
Nu behövs en ny ledare som kan samla såväl kristna som libertarianer för att återuppliva den amerikanska drömmen om att varje människa kan göra skillnad. En renässans för civilsamhällets på frivilliga solidaritet byggda välfärd behövs i hela västvärlden. Den skulle kunna börja i Amerika.
Men det som fattas, vilket båda artiklarna mynnar ut i, är skymten av ett sådant framtida ledarskap. Men som Barack Obamas kampanj 2008 visar, kan det numera gå fort från okänd till vald president.

Vem var bäst i Almedalen 2013?

Under politikerveckan i Visby är nu partiledarnas tal huvudattraktionerna. Så som det bör vara. Tidigare år har ju vissa partiledare skolkat. Inte i år. Alla var här, vilket jag tycker är bra. Man visar respekt för svenska folket och dem som vill kolla av hur läget ligger på den partipolitiska fronten just nu.
Sist ut idag var S-ledaren Stefan Löfven. Skulle han göra en lika kraftig uppryckning som Fredrik Reinfeldt gjorde? Mitt svar framgår i min rangordning nedan (förra årets placering inom parentes).
1. (6) Fredrik Reinfeldt
Den mest taggade och balanserade talaren var statsministern. Borta var den trötthet som han ofta brukar kännetecknas av. Jag gillar politiker som agerar folkbildare och förklarar de åtgärder man vidtar, vilka aspekter som vägs in och hur prioriteringar skett. Angrepp på motståndare i all ära, men goda ledare är bara dem som själv har tydligt tänkande kring egen politik och konkreta åtgärder. I detta avseende var Reinfeldt överlägsen denna Almedalsvecka.
2. (2) Annie Lööf
Jag tror centerledaren provade ett nytt sätt att tala – långsamt. Det kan ge extra eftertryck till budskapet, men också skapa otålighet hos lyssnarna. Det fanns kanske inte lika mycket dramatik i budskapet som i långsamheten, vilket skapade obalans. Men Lööf förtjänar andraplatsen eftersom innehållet i budskapet var radikalt, inte minst att arbetslinjen är halv så länge inte arbetsrätten liberaliseras och att vi behöver en jobbskaparlinje genom att ge företagen bättre möjligheter att anställa.
3. (1) Göran Hägglund
Tidigare år har han fört vassa värdebaserade resonemang men årets tal var mer traditionellt. Hägglund har dock fortsatt ambition att underhålla, vilket ger extrapoäng.
4. (3) Jan Björklund
Han är en god talare, den med högst lägstanivå (för att låna från sportreferaten). Men det blir väldigt förutsägbart.
5. (6) Stefan Löfven
Lika förutsägbar som Björklund, men en sämre talare. Löfvens upplägg och ton för tankarna tillbaka till 1970-talet: strikt, indignerat och stort fokus på motståndarna istället för egen politik.
6-7. Jimmie Åkesson (5) och Jonas Sjöstedt (4)
Åkesson och Sjöstedt visar att det är en svår balansgång mellan medryckande engagemang och frånstötande aggressivitet. Båda hamnade i det sistnämnda. Man skrämmer mer än lockar.
8. (8) Gustav Fridolin
Att gå upp i talarstolen utan ett talarmanus kräver en begåvning som Fridolin tror att han har. Men talet visade motsatsen. Han höll Almedalsveckans program i sin hand och försökte anknyta partiets budskap till programpunkterna, men det blev väldigt rörigt på gränsen till förvirrat.
Allmänt tycker jag talen har blivit bättre. Partierna inser att man behöver förbereda sig mer och lägga mer tid på dem. Det är bra. Man ska ta sin publik på allvar.
Förra årets betyg: här.

Vänbok bekräftar identitetskri(s)

En riktig doldis inom Socialdemokratin fyller 70 år.

Anne-Marie Lindgren har en stor plats i mitt hjärta. Hon är en självständig tänkare som i decennier har resonerat, skrivit och lågmält debatterat frågor om hur dagens verklighet kan förstås och om hur socialdemokratin bör förhålla sig till de nya verkligheterna.

Så skriver redaktören Widar Andersson (S) i Folkbladet med anledning av den vänbok som publicerats till födelsedagsbarnets ära, På toppen av tidens våg (Tiden, juni 2013).
Men snarare än att lyfta idédebatten blir skriften ett bevis på hur djup identitetskrisen är inom det förut statsbärande partiet. Andersson skriver i Socialdemokrati med framtidsbekymmer:

Men på det stora hela taget tycker jag inte att boken fångar in Anne-Marie Lindgrens prövande förhållningssätt på ett rättvisande sätt. (…) Det grundläggande problemet med anslaget ”toppen av tidens våg” är att begreppet drar tankarna bakåt till den tid då många politiker ännu trodde att de var kapabla att i förväg bestämma sam- och framtidens dominerande krafter. (…)
I ett inlägg pläderas för att vi befinner oss i ett avgörande ”Big Shift” i världens produktionsordning. I ett annat talas om att S ”bör utjämna kapitalismens resultat innan de händer” på ett mer konfrontativt sätt. I ett smått obehagligt inlägg hävdas dessutom att oäkta socialdemokrater – ”trojanska hästar” – smugit sig i kretsen av riktiga socialdemokrater.

Ja, antologins författare öser galla över konsumtionssamhället. Klas Gustavsson bannar rådande ”konsumtionsestetik” och Kajsa Borgnäs skriver: ”Socialdemokratins har hittills undvikit att befatta sig med konsumtions- och livsstilssidan av ekonomin; vad människor ’privat’ gör med sina pengar har liksom inte ansetts som politiskt.”
Ett exempel på denna förskräckliga marknadsinriktning är RUT-avdraget. De borgerliga har inte bara sänkt skatterna utan förändrar samhällets konsumtionsmönster. Katrine Kielos skriver om RUT: ”På sikt leder det till den typ av strukturella förändringar som gör mer för att öka klyftorna än någon avskaffad förmögenhetsskatt.” Hennes slutsats blir:

Vad socialdemokrater idag måste förstå är att det inte räcker med att omfördela tillväxt efter att den har skapats, utan politiken måste in i ett mycket tidigare skede.

Ett annat exempel på skadliga marknadslösningar tar Kjell Rautio upp: ”Idag har ungefär en halv miljon personer i Sverige en privat sjukvårdsförsäkring. Det är en ökning med 60 procent jämfört med 2007… Det finns en uppenbar risk att den privatfinansierade vården börjar dränera den offentliga vården”
För skribenterna är det alltså ett problem att det frivilligt satsas mer resurser på vård i Sverige.
Hur staten ska kunna styra hårdare är en genomgående röd tråd. Man vänder sig mot en ”religiös” tilltro på framtida teknik, vilket ger en ”reaktionär” miljöpolitik. Istället borde politiken styra hårdare. På skolans område skriver Erik Nilsson: ”Politiken måste skaffa sig kontroll över etableringen och planeringen av skolor … Likaså måste samhället kunna styra volymer av utbildningsplatser och inriktningen på dessa, så att en likvärdig kvalitet garanteras.”
För mig låter detta som tongångar från Vänsterpartiet snarare än toner överensstämmande med den socialdemokratiska traditionen att pragmatiskt söka vägar som inte minskar friheterna mer än vad den allmänna opinionen kan acceptera.
Jag stärks i min prognos om att S står inför samma sorts vägval man gjorde 1917 då de som ville revolution med våld tvingades ur arbetarpartiet och bildade kommunistiska partier. Majoriteten ville reformera med demokratin som maktverktyg. Strategin blev att inte tvinga fram socialism av produktionsmedlen, utan att beskatta den tillväxt som ett fritt näringsliv producerade.
Problemet är att höger-vänsterskalan flyttats högerut i takt med att välstånd och utbildningsnivå hos svenska folket höjts. När människor har större kunskaper själva och mer pengar att röra sig med tenderar de att vilja bestämma själva, snarare än att vara överförmyndade av politiker som säger sig veta bäst.
Globaliseringen innebär också att det är svårt för ett enskilt land att införa politiska regleringar som inte finns i grannländerna. Människor och tillgångar kan lätt flytta över gränserna om politiken upplevs som repressiv och skadlig. Kostnaderna för en hårdför vänsterpolitisk regleringsiver kommer att bli mycket höga.
Den pragmatiska linjen som Hjalmar Branting inledde och Per Albin fulländade, leder alltså S till att bli ett borgerligt parti, vilket naturligtvis resulterar till en djup identitetskris. Den radikala linjen, som företräds i vänboken, betyder att S tar strid för de knallröda idéerna. Det skulle säkert kunna skapa ökat självförtroende, men ofrånkomligen betyda att man tappar stora delar av sina väljare och för lång tid kommer att stå utanför regeringsmakten.
Inget enkelt vägval.

Reinfeldt – folkbildaren

Fredrik Reinfeldt visade i sitt Almedalstal varför han är statsminister. Istället för floskler, oförankrade förslag och luftiga ambitioner ägnade han sig åt att förklara hur regeringen tänker sätta ungdomar i arbete.
Det är som han själv sa, riskabelt. Men det fungerade. Statsministern agerade folkbildare och förklarade hur arbetsmarknaden ser ut, hur parterna jobbar och varför regeringen arbetar fram en jobbpakt med praktikplatser ute i arbetslivet på ett sätt som innebär att kostnaden för att anställa en ung person mer än halveras för företagen.
Upplägget är briljant eftersom Reinfeldt därmed ägnar stort utrymme åt den fråga som han anser är viktigast, jobben, utan att fastna i tomma löften. Han talar om vad som ska ske, inte vad som har gjorts. Och han visade de osäkra väljarna i mitten att han är pragmatisk och inte dogmatisk. Det gav talet en helt annan tyngd än ordinära tal i svensk politik brukar ha.
Tung var också retoriken om att ett seriöst regeringsalternativ förbereder sig. Det är som ett maratonlopp – den som inte tränat och förberett sig kommer att få det väldigt jobbigt.
Måste säga att det är nog det bästa tal Reinfeldt framfört som statsminister.
Det är också det bästa talet hittills i årets politikvecka i Visby, när hälften av partiledarna framträtt.
Göran Hägglund (KD) var inte lika analytisk som tidigare år, men fortsatt underhållande. Jimmie Åkesson (SD) var konfrontatorisk och talade om annat än partiets främsta fråga, men det blev kanske mer aggressivt än engagerat. Sämst hittills har Gustav Fridolin (MP) varit, med ett rörigt nästan förvirrat framträdande.

Obalanserade opinionsmätningar

Förlåt detta tjat om opinionsmätningar, men under Almedalsveckan vimlar det av sådana. Och inte bara det, man drar fejkade slutsatser av dem som gynnar oppositionen.
Dagens Nyheter skriver, under (den ändå inte så vinklade) rubriken Regeringen får tummen upp – men väljarna sviker:

Hälften av svenskarna tycker att regeringen gör ett bra jobb. Samtidigt är det bara omkring 40 procent av väljarna som just nu skulle rösta på något av allianspartierna.

Tidningen menar att partierna därmed har något att fundera över. Jag skulle istället säga att opinionsinstituten har något att fundera över — varför ger de svarandes utslag så motstridiga besked? Man har helt enkelt ställt några av frågorna på ett felaktigt sätt, så att svaren inte fångar det man vill mäta och analysera.
När Ipsos mäter förtroende om vem som är/skulle vara bäst statsminister vinner Fredrik Reinfeldt klart över Stefan Löfven, 52-43%.
När Ipsos frågar om regeringen gör ett bra eller dåligt jobb, anser 50% att regeringen gör ett bra jobb medan bara 24% anser att den gör ett dåligt jobb.
I både dessa frågor ställs Alliansen mot rödgrön opposition och i båda vinner Alliansen klart.
Men när det kommer till partisympatier, då har Alliansen plötsligt bara stöd av 41% medan rödgröna får 50%.
Så såg det ut också inför förra valet (se föregående blogginlägget) — fram till dess att valrörelsen drog igång på riktigt. Fyra månader före valet 2010 svängde det plötsligt också i partisympatierna, från kraftigt underläge för Alliansen till ett klart övertag som innebar att Alliansen ökade sin andel av väljarkåren.
Opinionsinstituten har inte ifrågasatt varför man så illa kunde förutse väljarkårens ståndpunkt och medierna har inte idkat någon som helst självkritik mot sitt grovt felaktiga antagande att de rödgröna skulle vinna valet.
Därför upplever vi nu samma bedrägliga beteende. Institut och medier utropar de rödgröna som segrare i nästa års riksdagsval. Men flera indikatorer pekar på att väljarkåren inte alls är särskilt säker på att man vill byta regering. I alla andra frågor än partisympatimätningar får regeringen ett gott betyg. Så var det också året fram till valet 2010.
En orsak till varför partimätningarna innehåller ett systemfel är att många mittenväljare inte bestämt sig för vilket parti man ska rösta på. Instituten tar ingen som helst hänsyn till om dessa osäkra väljare tvekar mellan att rösta på något av M, FP, C, KD eller om de tvekar mellan S och M. Det är ju av helt avgörande betydelse om tvekan rör första eller andra kategorin. Men det tar instituten ingen som helst hänsyn till, därför blir deras mätningar synnerligen opålitliga och resultaten kastas om när valdagen närmar sig och de osäkra väljarna bestämmer sig. Detta är ett grovt systemfel i mätmetoden för partisympatierna.
Jag har dragit slutsatsen att de andra indikatorerna — gott betyg för arbete och förtroende som statsminister —  ger en mer korrekt beskrivning av opinionen än partisympatimätningar. Ingen annan tycks göra det. Vi får väl se vem som har rätt.