Invandringspolitikens kärna

Det är kul när tidskriften Nyliberalen dimper ner i brevlådan. Den ges ut av kretsen kring nätverket Frihetsfronten och företräder en klassisk liberalism. Alltså utanför det stränga konsensus som råder i svensk samhällsdebatt, men ändå inte. I de principfasta ståndpunkterna om frihet ligger man visserligen utanför mittfåran, men när det gäller den kliniskt rena rationalismen så är man en del av cementerad konsensus i Sverige (mer om det i kommande inlägg).
I ett intressant inlägg skriver Fredrik Segerfeldt att jämlikhetsdogmen är orsaken till misslyckad integrationspolitik:

I grunden handlar det om att göra upp med den svenska besattheten vid små inkomstskillnader i Sverige. Redan 1975 slog Riksdagen fast att en av invandringspolitikens målsättningar är jämlikhet. Det innebär bl a att invandrare, inklusive flyktingar, ska ha samma levnadsstandard som infödda … Det är naturligtvis en helt rimlig målsättning [men] problemet är bara att om personerna från ett annat land inte har det humankapital som krävs för att bibehålla den svenska jämlikheten så resulterar idén i utanförskap istället i jämlikhet.
Ett utanförskap som kostar pengar och som lägger grunden för en diskurs om ”invandringens kostnader” och om ”bidragsinvandring”. I förlängningen kommer därför färre människor att få skydd …

Jämlikhet i utfall (den socialistiska tolkningen) är med andra ord ett hinder för integration. Vi måste välja mellan dessa båda: antingen jämlikhet i utfall och som en konsekvens av det begränsad invandring, eller en övergång till liberal jämlikhet (likhet inför lagen) som möjliggör integration och därmed invandring.
Jag har många gånger påpekat detta, men bara ett av riksdagspartierna vill se denna realitet i vitögat. Sverigedemokraterna vill det första, medan jag vill se det andra.
Så länge inte de gamla partierna erkänner att invandring kräver långtgående liberaliseringar av arbetsrätt, lägstalöner och sänkt skattetryck kommer invandringen att vara en fråga med politisk sprängkraft.