Ett tips på utmärkt sommarläsning är intervju med Johan Hakelius i norska konservativa tidskriften Minerva, Svensk självinsikt.
Den tar upp något så spännande som en uppgörelse med liberal intolerans och övertro på rationalism. Själv är jag liberal, ja, närmast nyliberal, när det kommer till ekonomi. Här har liberalismen också segrat de senaste årtiondena. Marknadsekonomi har vunnit över planekonomi. Men inte fullständigt. Ännu tror sig vänsterpartierna kunna fula ut ordet ”vinst” som något farligt och skadligt. De har visserligen inget alternativ annat än mer byråkrati och maktkoncentration till politikerna. Här behöver liberalismen putsa på sin seger och fortsätta maktförskjutningen från det offentliga till medborgarna på marknaderna.
Men på moralfilosofiska området, de mjuka frågorna, finns invändningar att göra mot den rådande liberalismen, som här slagit sig samman med socialismen i något som brukar kallas socialliberalism. Här delar jag Hakelius mer konservativa ansats. Han säger:
— Socialliberalimen är ju en väldigt splittrad tanke. Det finns mycket tolerans i socialliberalismen. Men man får inte glömma att en annan viktig del av den är en väldig tro på rationalitet. Den uppfattar sig som så att om A är sant, så kan inte icke-A också vara sant. Många rationalister förstår inte skillnaden mellan fakta och värderingar. Om man menar att något är sant, då måste andra synpunkter vara osanna. Och varför ska man låta det osanna finnas?
— Det finns en inbyggd intolerans i liberalismen mot idéer som strider mot det man själv menar är sant, som har att göra med rationalitetskulten. Och svenskar har en extrem tilltro till denna rationalitetskult. Det tror jag lätt leder till problem med att acceptera tankar och hållningar som strider mot det som framstår som det liberala och som det sanna.
Det här är en synnerligen viktig aspekt som aldrig dryftas i svensk samhällsdebatt. I USA finns en ständigt pågående debatt mellan olika hållningar, exempelvis kring utslagen från den mäktiga Högsta Domstolen. Där motiveras beslut utifrån en raffinerad juridisk-filosofisk diskussion där det är självklart för alla att det finns helt motstridiga synsätt och där man naturligtvis anser att motståndarna har fel, men där man inte förnekar att de har all rätt i världen att framföra sitt sätt att se på tingen och bli (motvilligt) respekterade för detta.
Abortfrågan är en sådan pågående diskussion sedan 1973. När börjar livet? Och hur visar vi störst respekt för mänskliga rättigheter? Men i Sverige är det tabu att diskutera abort. Den som har en restriktiv syn, därför att man värnar fostrets liv, anses vara kvinnohatare och får inte vara med i debatten. Det har stämplats som orationellt att vara emot rådande bestämmelser. Därmed idiotförklaras de som har en annan uppfattning. Deras synpunkter är inte värda att lyssnas på. Kollektivt håller opinionsbildarna för öronen när någon säger något som faller utanför försvar av gällande regler.
Johan Hakelius menar att denna intolerans förstärks av en annan aspekt på svensk socialliberal identitet, den starka strävan efter konsensus i varje situation:
— [I] Sverige finns ett extremt behov om att inte vara oeniga. Det är för oss något problematiskt och smärtsamt med stark oenighet. Man klarar inte av att låta det vara, acceptera att en störande, avvikande mening finns där. Resultatet blir att man antingen försöker finna en kompromiss som alla kan vara med på, eller att man fryser ut dem som bryter konsensus.
Hakelius motsätter sig denna ensidiga rationalitet och intolerans:
— Det konservativa tankesättet erkänner rationalitetens och förnuftets begränsning, och där går man ofta i väggen i Sverige. Vi har inte etablerat ett språk för att tala om utmaningar på ett konservativt sätt och folk förstår inte vad man säger om man gör det.
Han tar kungahuset som exempel, där även de som förespråkar monarkin tycks anse att det inte finns några sakliga skäl för den utan bara gulliga och irrationella känslor. Vi för inga resonemang om hur samhällen fungerar med sina historiska rötter och att kungahuset kan vara än viktigare i en tid då samhällets fragmentisering ökar, säger Hakelius. (Ja, och själv har jag ju i bloggen lyft fram en fungerande konstitutions behov av kontinuitet, vilket är monarkins avgörande funktion idag, men ingen har naturligtvis nappat på den tråden.)
Socialliberalismens intolerans och rationalitetsdyrkan förstärks också av en grandios, men falsk, självbild som vi svenskar bär på, menar Hakelius:
— Rationalismen är en stark del av Sveriges självbild. Svenskarna är kanske inte så flinka på att förstå betydelsen av historiska rötter, men de anser att Sverige har en historisk mission som världens mest moderna land. Den tanken är väldigt utbredd. Det finns ett grundläggande antagande som alla har fått i sig med modersmjölken, men som aldrig diskuteras, att för eller senare kommer hela världen att bli som Sverige. Det är bara det att de andra länderna ligger lite efter oss.
— Vi menar att andra länder är irrationella, se på Mellanösternkonflikten eller USA:s avsaknad av universell sjukvård, och att Sverige har lösningarna. Och det är uppenbart hur det kommer att gå till slut, nämligen att alla länder kommer att bli som Sverige. Det är bara deprimerande att det ska ta så lång tid.
Jag skrattar för mig själv åt denna analys, eftersom den är så träffsäker. Och att vår svenska självbild — i det offentliga rummet, vill jag tillägga — är så fullständigt galen och narcissistisk. Vi lever i ett förljuget klimat, och det är verkligen ett stort problem.
Själv minns jag från 1970-talet debatten då Thorbjörn Fälldin konstaterade att människan inte är ofelbar och att vi inte kan ta vilka risker som helst. Hans moraliska engagemang var starkt när det gällde lagring i tusentals år av livsfarligt atomavfall. Detta var en legitim frågeställning, men den dömdes ju ut av etablissemangen då. (Nu har vi avfall och då går det inte att backa bandet.)
Människans felbarhet är viktig att bära med sig för att inte hamna i hybris. Tyvärr är det en aspekt som socialliberalismen i svensk tappning och över blockgränserna saknar. Det är därför också jag hamnar i en liberalkonservativ fåra, där också den kristna traditionen ger vägledning för att inte hamna i grandiosa planer för samhällsbyggande.
Tänk om partiledare någon gång kunde resonera i de här tankebanorna. Vad mycket mer spännande det politiska samtalet skulle bli.