Sommarläsning: Tobleroneaffären

Mona Sahlin tvingades bort från makten när hon 1995 öppet deklarerade att hon stod till förfogande att bli statsminister och partiledare efter Ingvar Carlsson, som meddelat att han ska avgå. Om turerna kring ”Tobleroneaffären” har Sahlins dåvarande pressekreterare Mikael Romero skrivit en bok som nu kommer som pocket.
Den är faktiskt intressant sommarläsning. Politiska intriger ur verkligheten har alltid intresserat mig mer än de uppdiktade. Särskilt när man själv var med och minns skandalen när den rullades upp inför svenska folket. Mikael Romero skriver med lätt hand och är öppen, både med smicker till dem han gillar och med elakheter mot dem han tycker illa om.
Än en gång bekräftas det jag länge ansett vara avgörande för utgången av ett medialt drev: hur stark är uppbackningen från ”de egna” när mediernas skandalskriverier vevas morgon, middag och kväll?
Alla affärer är i grunden en kraftmätning mellan mediernas och det egna partiets/organisationens uthållighet.
Och det nya för mig är att Romero visar hur svag uppbackningen av Mona Sahlin var internt inom Socialdemokratin när det började blåsa kallt. Trots att hon var vice statsminister, tidigare partisekreterare och arbetsmarknadsminister, trots att hon utåt ansågs vara en politisk stjärna, tycks hon ha varit förvånansvärt ensam på sitt tjänsterum i Rosenbad.
Romero dokumenterade vilka som gick ut i medierna för att ge Sahlin stöd: avgående statsminister Ingvar Carlsson (som dock var hämmad av att han lovat att inte lägga sig i efterträdarfrågan), socialminister Ingela Thalén, handelsminister Mats Hellström, samordningsminister Jan Nyquist och SSU-ordförande Niklas Nordström.
That’s it. Fler vänner i partiet tycks hon inte ha haft.
Bovarna i det egna partiet var desto fler: Kommunals ordförande Lillemor Arvidsson, kvinnoförbundets ordförande Ingrid Segerström, jordbruksminister Margareta Winberg, finansminister Göran Persson, Göteborgs starke man Göran Johansson, LO-ordförande Bertil Jonsson, valberedaren Sven Hulterström, politiskt sakkunnige i statsrådsberedningen Pär Nuder, med flera. De gick ut med illa dolda gliringar mot Mona Sahlin, eller gjorde uttalanden som försvårade hennes situation. Romero skriver:

Från partihögkvarteret fanns ingen hjälp att hämta. De hade efter vad jag förstått fått en uttrycklig order att inte gå in och hjälpa någon enskild partiledarkandidat. Så länge inte partiet hade en kandidat som var tillfrågad av valberedningen så fanns ingen kandidat. Att hela Mediesverige betraktade och behandlade Mona som en kandidat spelade ingen roll. … Vi lämnades ensamma.

Mona, hennes assistent och pressekreteraren. De tre fick sköta mediestormen. Tidvis fick de pliktskyldig hjälp av Kjell Lindström som var politisk sakkunnig i statsrådsberedningen, Mats Eriksson som var statsministerns biträdande pressekreterare och av Hans Dahlgren, statsrådsberedningens statssekreterare. Inga andra hjälpte till, inget uppmuntrande stöd. Bara pinsam tystnad från regeringskorridorerna som ju på den tiden var fyllda med socialdemokrater. Romero skriver:

Expressen har frågat i stort sett alla statsråd om deras syn på saken. Nästan alla svarar att de inte har några kommentarer … Varför kan inte fler säga det som [statsminister Ingvar Carlsson] säger [till Sahlins stöd]? Feghet? Rädsla?

Inte heller när hon mitt i det värsta skriverierna deltar på riksdagsgruppens sammankomst möts hon av stödjande känslor från de säkert nära 200 närvarande socialdemokraterna. Romero skriver:

Stämningen är tryckt inne på riksdagsgruppen. Det är långtifrån några ryggdunkningar, däremot gott om brännande blickar. … Jävla fegisar, tänker jag. Nu när hon behöver ert stöd, sviker ni. Var är ert kurage? Och ni ska vara landets främsta företrädare.

Då verkar det vara mer balans mellan goda och onda i journalistkåren. Bland de onda, som inte tvekade att kränka varje form av personlig integritet hos partiledarkandidaten eller gå ut med okontrollerade och felaktiga uppgifter, fanns: Elisabeth Höglund (SVT-Rapport) Paul Ronge (Expressen), Erik Fichtelius (SVT-Aktuellt), Staffan Erfors (Expressen), K-G Bergström (SVT-Rapport), Lennart Ekdahl (TV4), Ingvar Hedlund (Expressen) och Göran Eriksson (DN).
Till de goda kunde räknas de som visserligen ställde tuffa frågor eller gjorde vassa analyser men inte gick till överdrifter: Mats Knutsson (Svenska Dagbladet), Göran Skytte (SVT-Malmö), Lillemor Melsted (TT), Rolf Alsing (Aftonbladet), Willy Silberstein (Expressen) och Gert Gelotte (G-P). Hon fick också understöd av en rad mediepersonligheter: SEB-ekonomen Klas Eklund, mångsysslaren Harry Schein, författaren PO Enquist, journalistprofessor Stig Hadenius, Ace of Base-stjärnan Jonas Berggren, biskop Bertil Ytterberg och Jan Guillou.
Som socialdemokrat vill författaren Mikael Romero lägga största skulden på medierna för Sahlins avgång 1995. De var visserligen drivande. Men att Mona Sahlin tvingades ge upp berodde på att hennes eget parti inte backade upp henne när det blåste.
Intressant är också att rätt många kvinnor i partiet och i medier var emot Mona Sahlin. Det går inte att bara beskylla männen för att ha hindrat att Sverige fick sin första kvinnliga statsminister.