Kraven på unga lägre än någonsin

Ständigt återkommer medier till påståenden om hur hårdare krav skulle försätta unga (och nu också alla andra i förvärvsålder) i psykisk ohälsa. Jag tänker då på mina mor- och farföräldrars generation. De fick verkligen slita ont för att försörja sig. Ett kroppsarbete så hårt att jag inte tror någon av oss idag skulle orka med ens en enda arbetsdag i deras slit. Tänk bara att tvätta kläderna i en vak utomhus under smällkalla vintern. Idag slänger vi in smutstvätten i tvättmaskinen och sätter oss att titta på TV.
Därför delar jag helt med Nathan Shachar när han i sin DN-kolumn, Tomhänt på tröskeln till livet, skriver:

Hur betungande kraven än upplevs – är de lägre än någonsin.

Vi lever i de bortskämdas tidevarv. Att gå upp ur sängen på morgonen anses så betungande att man inte orkar något mer den dagen.
Numera är ”psykisk ohälsa” den klart vanligaste sjukskrivningsorsaken. Man ”orkar” inte arbeta.
Välstånd medför uppenbarligen förflackning, inte bara i fysisk förmåga utan, än mer illavarslande, i mental:

Det är framstegets paradox: Det samlade vetandet expanderar hejdlöst – medan det enskilda vetandet krymper. En svensk A-student 1950 kunde bra mycket mer än de flesta humanistiska doktorander i dag.
Nej, de unga är olyckliga därför att de står tomhänta på tröskeln till livet. De saknar det minimum av kunskaper och färdigheter utan vilken en människa överväldigas av osäkerhet – i en ålder då osäkerheten är vår främsta demon. Man blir inte lycklig av att kunna något, men man blir olycklig av att inte kunna något; det råder växelverkan mellan duktighet och självkänsla.

Till och med vänstermannen August Strindberg sa: ”Plikten är angenäm först när den är gjord.” Vi måste hitta tillbaka till en moral där alla förstår och accepterar att man inte kan förvänta sig att andra ska försörja en. Livet är ingen dans på rosor utan fyllt av slit. Det är bara att hugga i.