Month: March 2013

Expressen gör det jag tycker medierna borde göra i betydligt större utsträckning än de brukar: använda storhelgernas lugnare nyhetstempo för att publicera långa, gärna mycket långa, intervjuer med makthavare. Sådana intervjuer har flera fördelar. Om intervjuaren har tid behöver den intervjuade inte reduceras till ett intervjuoffer som omedelbart ska sättas dit. Om den intervjuade får tala till punkt kan resonemang skönjas som kan avlöja så mycket mer grundläggande tankar än forcerade fäktingsmatcher eller till meningslöshet förenklade ja- och nej-frågor.
I Expressens intervju med S-ledaren Stefan Löfven inför partikongressen i veckan är Löfven noga med att framföra budskapet att en S-ledd regering inte kommer att höja skatterna och inte förbjuda valfrihet i välfärden. Men hans resonemang visar att det mer är ett retoriskt grepp än en ideologisk hållning.
Först svarar Löfven enligt manus: Nej, Socialdemokratin vill inte ha förbud mot tjänsteföretag i välfärden, bara ökad öppenhet och fokus på kvalitet. Nej, Socialdemokraterna ska inte höja skatterna om de vinner valet 2014.
Löfven har inga huggtänder eller vassa klor att dölja. Han är en snäll nallebjörn som inte vill sätta dit alla som lyckats och har hygglig lön.
Men när han får följdfrågor blir svaren inte riktigt lika tydliga.

Expressen: LO är för en “non-profit princip”. Hur är det som gammal Metallbas att stå på motsatt sida som facket?
— Nej, det är inte motsatt sida. Vi har samma uppfattning om hur välfärden ska organiseras. Den ska vara tillgänglig för alla och styras av behov.
— Skiljelinjen i svensk politik går inte mellan LO och partiet.
Expressen: Var går den?
— Mellan oss i arbetarrörelsen som vill ha en stark generell välfärd, som är demokratiskt styrd och har hög kvalitet. På andra sidan har du dem som bara tänker skattesänkningar som lösningar på allting.

Men om skattesänkningar inte är lösningen, betyder inte det att skattehöjningar är det? I synnerhet om demokrati och kvalitet står mot skattesänkningar, eller hur? Här säger Löfven något annat än i standardsvaret att driftformen (offentligt eller privat) inte spelar någon.
Samma glidning finns om skatterna:

Expressen: Innebär det att ni ändrat er om hur ni kommer rösta i riksdagen om regeringen lägger fram det femte?
— Nej. Men vår huvudprincip är att vi inte tänker gå till val på att säga till vanliga löntagare att ni får en höjd skatt med oss. Vi tycker inte om jobbskatteavdraget och kommer rösta emot det om det kommer före valet. Men när vi kommer till hösten 2014 måste vårt budskap vara: det blir ingen höjd skatt med en socialdemokratisk regering.

Ett mycket märkligt svar. S-ledaren lägger i borgerlighetens händer vilket skattetrycket ska vara efter en vänstersegeri valet 2014!
Kommer S-kongressens delegater verkligen att acceptera att partiet överlämnar skattetryckets nivå på motståndarna?
Jag förstår inte vem Löfven riktar sig till i intervjun. Om det är de egna, skulle jag bara bli irriterad om min partiledare lämnade walk over på detta sätt. Och för en borgerlig väljare är detta knappast ett trovärdigt sätt att resonera: vi är inte sämre än regeringen på skatter. Det är ju enbart ytlig positionering, sådant som de flesta väljare struntar i. Väljarna vill veta vad kandidaterna tycker, inte att de tänker gå i varandras fotspår.
Risken för att Löfven blir överkörd av S-kongressen var betydande före denna intervju. Efter den misstänker jag att risken ökat.
Det blir spännande att i kommande vecka se om Löfven blir den som leder partiet, eller om han blir en marionett som inför medierna läser upp vad partiet bestämt att han ska säga.

I DN-Kultur får Jonas Hassen Khemiri svar på tal av regissören Jasenko Selimovic, Jonas min vän. Artikeln är synnerligen läsvärd men budskapet kan summeras i dessa två meningar:

Du säger: jag har inte fått min beskärda del av detta samhälle. Jag säger: jag har inte gett tillbaka tillräckligt till detta samhälle.

Den fundamentala otacksamhet som Khemiri riktar mot det svenska samhället är en skymf mot den generositet som Sverige visar mot människor med annan bakgrund än den svenska. Om rasistanklagelser är tacken för att vi ställer upp och är mer solidariska än något annat land, då är det inte så konstigt om en växande opinion börjar ifrågasätta invandringen.
Selimovic tar upp det jag pekade på här i bloggen, att Khemiri utmålar svenskar som onda rasister medan alla med invandrarbakgrund är goda, när han sätter sig in i Khemiris logik:

Vi två var goda, Ask och polisen var de onda… Världen var begriplig, det fanns goda och onda. Tänk inte. [Men:] vi lever i för komplexa maktrelationer, för att världen skulle kunna delas upp i onda och goda.

Men finns inte diskriminering? Jag skulle vilja ha en diskussion om vad man menar med diskriminering utifrån ett exempel jag skrev om redan i Finanstidningen 11 maj 2001, Diskriminerade är vi allihopa:

Frågan är om [vi] kan ändra på det faktum att tvåhundra sökande till en tjänst med matematisk säkerhet resulterar i att etthundranittionio inte får jobbet. Och utgår ifrån att de blivit diskriminerade.

Om arbetsgivaren inte anställer en kvinna med utomeuropeisk bakgrund som är funktionshindrad och lesbisk kan alla de 199 som inte fick jobbet hävda att de blivit diskriminerade. Nej, även då kan anklagelser riktas om åldersdiskriminering: om hon som anställs är ung är det äldrediskriminering och om hon är äldre är det ungdomsdiskriminering.
Kort sagt: vilka beslut som än fattas kan anklagelser om diskriminering med indignation framföras, med den logik som gäller i dagens samhällsklimat.
Är detta rimligt? Naturligtvis inte. Det är antiintellektuell dårskap.
Frågor om människosyn och moral kan inte besvaras med statistik och enskilda beslut. Det leder just så tokfel som Khemiri grumliga tänkande är ett utmärkt exempel på: alla ser sig som offer.
Jag har faktiskt skrivit en artikel med exakt samma ton som Khemiri, i bloggen 2005: Vi kortväxta är diskriminerade!
Leder detta sätt att se sig som offer för andras ondska någonstans? Nej. Det är enbart destruktivt, både för den som ser sig som offer och för hela samhällsgemenskapen.

I en intressant artikel i Financial Times gör man analysen att det som EU bildades för att förhindra är nu exakt det EU skapar: Ett tyskt Europa. Man skriver i The making of a German Europe:

Det är lite orättvist att Tyskland, som lånar ut hundratals miljarder euro till sina grannar, som tack blir anklagade för neo-nazism. Men hur som helst är Tysklands makt nu huvudämnet i europeisk debatt. Det är en historisk ironi eftersom meningen med det europeiska projektet från 1950-talet och framåt varit att skapa “ett europeiskt Tyskland istället för ett tyskt Europa”.

Skuldkrisen ser nu ut att skapa just ett tyskt Europa. Framför allt har Frankrike förlorat sin centrala roll. Financial Times menar att Finland numera hörs mer i diskussionen än Frankrike. Skälet är en svag socialistisk president och att Frankrike genom sin egen prikära ekonomiska situation inte längre kan göra anspråk på ledarskapet.
Detta utmålas som ett problem i artikeln, men jag ser det som en framgång. Frankrike står för det mesta av den dårskap som kännetecknar EU, som flyttcirkusen mellan Bryssel och Strasbourg fram och tillbaka varje månad, och som kostar två miljarder kronor om året. Det vanvettiga jordbruksstödet är Frankrikes fel. Frankrike är också skyldiga till att stabilitetspaken inte upprätthölls, vilket är huvudorsaken till dagens skuldkris.
Om mer rationalitet kunde få genomslag i den politiska ledningen i unionen genom att tyskar tog över, är det bara bra för Europa.
Den konflikt som artikeln oroas över, skulle kunna lindras genom att norra Europa höjer rösten och visade att det inte bara är Tyskland som vill ha ordning och reda i Europa.

Det saknas en grundläggande insikt i dagens samhällsdebatt om invandring vilket blev tydligt under centerstämman i helgen. I Svenska Dagbladet konstaterar Sanna Rayman idag:

Gemensamt för det yngre gardet (C) är att de bitvis låter väldigt trosvissa och dogmatiska. Under den migrationspolitiska debatten i går hördes ibland smått fantastiska inlägg [som] förkunnade att gränser är ”ingenting som hör hemma i min liberala utopi”.

Jag känner igen denna världsbild att inte vilja kännas vid några gränser, från diskussioner med libertarianer (som här 2009):

Men Europa och Sverige då, varför öppnar inte vi gränserna? Därför att ett samhälle inte bör bli en anarki. Det förstod ju redan John Locke på 1600-talet. Här krävs ett samhällskontrakt. Medborgarskap innebär inte — som många naiva liberaler tycks mena — enbart rättigheter utan också en lång rad skyldigheter.
En sådan skyldighet är att följa lagarna. Att vara illegal invandrare är redan från början ett lagbrott. Man visar ingen respekt för det samhälle man gör anspråk på att leva i … Att ge illegala invandrare rättigheter betyder att man bryter sönder det svenska samhällskontraktet och ersätter det med anarki. Om människor kan komma hit och kräva rättigheter utan att leva upp till några skyldigheter, varför i herrans namn ska någon av oss andra göra det?!
Den logiska följden av att ge illegala invandrare — alltså människor som enligt svensk lag inte har skäl att stanna — rättigheter är att alla vi andra kan sluta betala skatt, sluta följa lagarna och bara kräva att andra ska försörja oss.
Om samhällskontraktet, det vill säga att landet byggs med lagar som efterlevs, upphör kommer liberalismen att bli det första offret. Äganderätten kommer omedelbart att upphöra. Att stjäla blir norm. Ingen äger något, alla kan ta vad man kommer över.
Sverige har en mur runt landet. En välfärdsstatsmur. Skälet till muren är att vi har en stor offentlig sektor som erbjuder dem innanför muren stora, generösa bidragssystem. Det är förmåner som många bara kan drömma om. Här ligger halva ekonomin i en enda “gemensam” hög. Att komma över dessa skattepengar är naturligtvis extremt lockande. Därför krävs murar.
Jag skulle gärna se att dessa monterades ner. Men det får inte ske genom att man öppnar för illegala invandrare att komma in och ta del av alla härliga bidrag, det ser jag mest som en sorts socialism. Nej, nedmonteringen av denna mur sker genom att avveckla statens hegemoni över välfärden. Vi måste gå från välfärdsstat till välfärdssamhälle. Om vi medborgare får större ansvar för våra försäkringslösningar minskar intresset av att komma hit som illegal.
Arbetskraftsinvandring och cirkulär migration är konstruktiva metoder att öppna “muren”. Då upprätthålls samhällskontraktet, de nya bidrar till samhället i ordnade former.

Det är alltså naivt bortom dumhet att tala emot alla gränser som lika ondskefulla. Och detta med gränser gäller inte endast i frågan om invandring, utan är en generell fråga som påverkar det allra mest grundläggande i vårt statskick — demokratin.
I ett inlägg 2011 som kommenterade ledare i Sydsvenskan skrev jag:

Att förneka vi-och-dom är inget annat än att underkänna demokratin. Vilka får rösta i kommunalvalet i Malmö? Bara de som bor i Malmö. Vi som bor i Stockholm är inte välkomna. Vad är det, om inte “vi-och-dom”? I svenska riksdagsvalet får inte kineser i Kina rösta. Vad är det, om inte “vi-och-dom-tänkande”?

Demokrati kräver, för att fungera, att gränser dras upp mellan vilka som har rätt att vara med och vilka som inte har det. I allt från den lokala fotbollsklubben till riksdagsvalet krävs att röstberättigade noga identifieras, medan andra icke göre sig besvär.
I demokrati gör man skillnad på dem som betalt medlemsavgiften i föreningen, och de som inte gjort det. I riksdagsvalet gör man skillnad på de som är medborgare och de som inte är det.
Demokrati kräver nämligen att de röstberättigade ingår i en gemenskap. Man har gemensamt intresse av fotboll i hembygden. Eller så har man gemensamt intresse av att påverka utformningen av välfärdsstaten i Sverige.

I senaste numret av magasinet Neo har Nils Lundgren en utmärkt krönika om att demokati och nationalstat intimt hänger samman. Han hänvisar till liberalen John Stuart Mill som skrev:

Fria institutioner äro nästan omöjliga i ett land sammansatt av olika nationaliteter – hos folk där det ej finnes något band av sympati, i synnerhet om detta folk läser och talar olika tungomål. Där kan en folkopinion, så nödvändig för en representativ styrelses verksamhet, ej uppkomma.

Demokrati kräver att människor på ett visst begränsat geografiskt område har intresse av att värna en viss syn på hur gemensamma angelägenheter ska ordnas. Om denna intressegemenskap inte finns, saknas legitimitet för demokratisk beslutsprocess.
Varför? Därför att vi människor på denna jord är sprungna ur olika kulturer och civilisationer och har utvecklat olika synsätt och olika traditioner för hur vi löser gemensamma angelägenheter. Vi kan inte ha en global demokrati eftersom utgångspunkterna är så olika. Demokrati kräver dessutom att vi känner att vi som enskild medborgare har något att säga till om. Det betyder att den demokratiska enheten inte kan bli större än den kulturella gemenskapen.
Alltså krävs flera olika demokratier. Det vill säga nationer. Det är nationalismen som gjorde demokratins genombrott möjlig. Före nationalstaterna, då monarkier styrde, kunde stater upplösas (som exempelvis Polen, Estland, Lettland, Litauen) eller byta nationstillhörighet (som när Norge bytte huvudstad från Köpenhamn till Stockholm 1814). Genom nationalismen skapades den gemenskap som legitimerar demokratins grundförutsättning: en tydligt definierad rösträtt.
Eller som Nils Lundgren uttrycker det:

Folkpartiets nästa ledare, Birgitta Ohlsson, avskyr nationen och ser Sverige som en administrativ enhet i EU. Men Folkpartiet ställde upp för de baltiska folkens rätt till egna självständiga stater, när Sovjetunionen föll. Inte ens Ohlsson vågar säga att ett självständigt Estland är en löjlig och föråldrad idé.

Jag delar Lundgrens kritik mot att de som dominerar samhällsdebatten inte har en klar bild av vad de menar med demokrati och nation. Tyvärr har också Centerpartiet, detta med den svenska myllan så förknippade parti, förvirrat sig in i irrationell antinationalism.
Tänk om vi kunde få en diskussion där debattörer erkände konsekvenserna, de mycket långtgående konsekvenserna, som deras egna förslag innebär. . .

Nu haglar anklagelser och konspirationsteorier om rasism som k-pistsalvor. Hatet sprider sig. Vänsterpartiets folk har börjat rikta mordhot mot Tobias Billström. När en bussförare delar upp passagerare med lätt respektive stor packning anklagas han för att vara rasist och anklagelsen får stor spridning i medierna. Svensk samhällsdebatt i integrationsfrågor har helt spårat ur.
Därför är det glädjande att åtminstone DN i ledare vill bromsa färden mot rena dårskapen:

Men anta att kritikerna har rätt, att det skett en förändring hos Moderaterna. Inte ens då är det klart att det är SD-väljarna partiet jagar; kanske är det lösningar på konkreta politiska sakfrågor. Det är inte märkligt, och borde inte vara kontroversiellt, om ett parti vill tala om ämnen som hur invandringen bör regleras och hur man ska bemöta dem som stannar i landet trots asylavslag.
Diskussioner om att utlandsfödda har svårare att få fäste på arbetsmarknaden eller lyckas i skolan kan knappast heller vara tabu i offentligheten. Det är tråkigt och farligt när skrik om ordval och problemformuleringar blir så högljudda att de dränker sakfrågorna och debatten om hur de ska lösas.

De som tillgriper skrik, vrål, personangrepp och hot har ingenting att tillföra. De respekterar inte yttrandefriheten och har inte i en saklig debatt att göra.

President Obama besöker Mellanöstern men har inget annat än tomt prat att erbjuda. Nu visar mätningar att George W Bush var mer populär i regionen än vad Barack Obama är nu.
USA Today skriver U.S is now less popular in the region than at the end of the George W. Bush administration, Daily Telegraph skriver ‘Most Palestinians hate Obama’.
Internationella institutet Pew Reseach har mätt andelen positiva gentemot USA. De meddelar nu att andelen sjunkit i Mellanöstern sedan 2008, då Bush regerat i sju år. Efter fem år med Obama i Vita huset har färre en positiv bild av Amerika:

land	Bush 2008	Obama 2012
Libanon	51%	48%
Egypten	22%	19%
Turkiet	12%	15%
Jordanien	19%	12%
Tunisien	19%	12%

Att tala klarspråk är grovt underskattat i politik och diplomati. Den som svamlar och lovar runt blir inte mer populär än den som säger som det är. Tvärtom.
Jag önskar fler än George W Bush kunde säga vad de menar och mena vad de säger.

Migrationsminister Tobias Billström har fått hård kritik för att han använt orden blonda och blåögda i en intervju. Expressen summerar:

I DN-intervju om papperslösa beskrev migrationsministern “blonda och blåögda” flyktinggömmare som trevliga – men “de allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.” Det är en ofattbart märklig och obehaglig formulering.

Billström kategoriserar blonda som goda och har därför förlorat Expressens förtroende.
För bara några dagar sedan skrev författaren Jonas Hassen Khemiri en uppmärksammad debattartikel där han tar upp hårfärgen fyra gånger. Svarthåriga, mörkhåriga, icke-blonda. Han gjorde det för att anklaga dem som är blonda och ljushåriga för att vara rasister. Mörkhåriga är snälla och goda, medan ljushåriga är onda och förkastliga.
Men för denna grova generalisering fick Khemiri enbart beröm i medierna.
Det är alltså så att hårfärg får användas i samhällsdebatten när man anklagar blonda för att vara lägre stående varelser som drivs av en primitiv rastistisk inställning, men man får inte använda hårfärg när man beskriver blonda som trevliga.
Både Khemiri och Billström generaliserar. Båda trampar snett. Men den ene hyllas för dessa generaliseringar medan den andre fördöms. Och det är den som riktar anklagelser vitt och brett som går fri, medan den som försöker beskriva en situation inte gör det. Beror skillnaden på att avsändarna har olika hårfärg?

Så här inför tioårsdagen av den invasion som startade 20 mars 2003 av Irak är det intressant att se att medievänstern och de allra hårdaste kritikerna av islam gör samma analys: George W Bush gjorde fel som invaderade och störtade diktatorn Saddam Hussein i syfte att starta en demokratisk process i Mellanösterns muslimska länder.
Massmedierna är besatta av att “bevisa” att de hade rätt när de kritiserade, för att inte säga kampanjade, mot USA:s aktivism. Iraqierna används enbart som tillhygge i antiamerikanismen i nyhetsförmedlingen. Alla redaktioner har givit stor publicitet åt antalet döda efter invasionen, men aldrig någonsin brytt sig om att ställa dem i relation till antalet civila dödsoffer under Saddam Husseins tid vid makten. Döda irakier är bara intressanta när de kan användas för att tvåla till USA.
Men också från andra hållet, från de allra hårdaste kritikerna av islam kommer samma dom över invasionen av Irak: det var bara dumt och naivt att tro att man kan överföra västerlandets demokrati och rättsstat till ett muslimskt land.
Från detta håll använder man mediernas fokusering vid dödstalen för att kritisera muslimernas oförmåga att skapa ett värdigt samhälle utan barbarism. Nu framförs svidande kritik mot den legendariske mellanösterkännaren och professorn Bernard Lewis, som var en av de tongivande experter som träffade George W Bush och menade att man i Irak kan införa rättsstat, demokrati och individuell frihet om man röjer Saddam Hussein ur vägen. American Thinker skriver att Lewis bevisligen totalt missuppfattat utvecklingen:

“De”, det vill säga den muslimska lokalbefolkningen i Afghanistan och Irak, har valt att avvisa möjligheten att etablera den västvärldens frihet “vi” ville förse dem med, för att istället eftersträva hurriyya där frihet är liktydigt med slaveri under Allah.

Har då medierna och de hårdaste kritikerna av islam rätt? Var Irakkriget ett misstag?
Jag var för invasionen och har under många år försvarat strävan efter frihet och demokrati i Irak och Afghanistan. Helt i Bernard Lewis anda. Jag vill fortfarande tro att det är möjligt att skapa respekt för enskilda människors fria val i arabvärlden och den övriga muslimska världen. Att annat än kollektivt förtryck under religionen är möjligt. Men jag är inte lika säker som förut.
Till Sky News säger en brittisk diplomat: “The jury is still out on Iraq’s future.” Det är fortfarande för tidigt att säga hur Iraks framtid kommer att gestalta sig. Demokratin kan få fäste, men de institutioner som folket röstat fram i ny grundlag kan också perverteras och underställas en religiös diktatur liknande den i Iran.
Jag anser ändå att det var rätt att avlägsna en brutal diktator som begick folkmord. Det var en militär seger. Också i Afghanistan var det en militär seger att störta den fundamentalistiska talibanregimen som gav fristad åt al-Qaida att förbereda attentaten 11 september 2001.
Därefter, när väst med militära medel avlägsnat det brutala våldets makt, måste det vara upp till befolkningarna i dessa regioner att själva resa sig upp ur barbariet och bygga ett fritt samhälle. Övergången från diktatur till frihet är aldrig enkel. Se på Jugoslavien i Europa. När diktatorn dog av ålderskrämpor löstes landet upp i ett blodigt inbördeskrig där grannar demonstrerade en ondska mot varandra som är svår att förstå.
Så länge våldet och mördandet minskar och så länge inte nya diktaturer uppstår i Irak och Afghanistan måste insatserna i dessa länder ses som framgångar. Hur tydliga framgångarna är framgår bäst om vi jämför våldet i Irak med våldet i andra länder.
Enligt den mot Irakkriget starkt kritiska organisationen Iraq Body Count dödades nära 4600 civila i Irak under 2012 i politiskt våld. Till det kommer 600 mord. Det innebär totalt mindre än 17 döda per 100.000 invåndare. Det kan jämföras med vänsterns älsklingsland Venezuela under socialisten Hugo Chavez. Här uppgick antalet mördade till 45 döda per 100.000 invånare och år. I socialisternas paradis mördas alltså nästan tre gånger fler än i shiitiskt dominerade Irak.
Intressant är att i ANC:s Sydafrika uppgår våldet till 34 mördade per 100.000 invånare och år — nästan dubbelt så många som i Irak. Jamaica hade 52 mördade per 100.000 invånare och år. Nästan fyra gånger så mycket våldsam död som i Irak.
Detta ger en världsbild som vi inte alls känner igen oss i, eller hur?
Varför? Därför att medierna förvrider och förvränger vår verklighetsuppfattning genom att försöka styra in oss på vänsterns tankesätt. Det sker genom valet av vad som är nyhet och, framför allt, vad som inte blir det. Genom att ständigt visa bilder på blodiga gator i Bagdad men aldrig från Sydafrika eller Venezuela kan medierna upprätthålla bilden av att USA ställer till våld, medan vänstersamhällen är fredliga och trygga.
För övrigt, i USA uppgår det dödliga våldet till färre än fem mördade per 100.000 invånare och i Sverige en mördad per 100.000 invånare. Statistiken är långt ifrån exakt men ger ändå en bild av förhållandet mellan länderna.
Den kapitalistiska västvärlden är alltså, föga förvånande, också den tryggaste.
Satt i denna jämförelse är Irak på väg mot västvärldens mer lugna och mindre våldsbenägna samhällsutveckling, även om de har långt kvar. Jag tycker medievänster skjuter sig själv i foten när de dömer ut utvecklingen i Irak och därmed ger de mest islamkritiska rätt i att muslimer är ociviliserade barbarer.

I västvärlden håller vi på att överge de grundprinciper som gav oss de största mänskliga framgångarna i världen: frihet, konkurrens, demokrati, marknad och arbetsmoral. Samtidigt sprider sig väst värderingar till övriga världen.
Det är Harvardprofessorn Niall Fergusons slutsats i boken och dokumentärserien ”Civilization: The West and the Rest”. Där frågar han: Är västvärldens storhetstid förbi? Jag kommenterar hans slutsatser i gästkolumn i Världen idag, Förakta inte historien.

Ferguson summerar: “Det är inte bara det att kyrkorna står tomma. Vi tycks även tvivla på värdet av det vi åstadkommit sedan reformationen. Vi har tappat tron på de framgångsfaktorer som gjorde västvärlden så mycket rikare. Kapitalismen ifrågasätts efter skuldkrisen. Naturvetenskap blir allt mindre populärt bland unga i skolor och på universitet. Den privata äganderätten kränks av glupska regeringar som vill beskatta oss och slösa bort våra pengar.”
Vi riskerar att bli ett tomt konsumtionssamhälle med en relativistisk kultur där vilken teori som helst anses mer intressant än den kultur och tradition den ersätter. Ferguson citerar GK Chesterton: “När människor slutar tro på Gud betyder det inte att de inte tror på någonting, utan att de tror på vad som helst.” (…)
Det största hotet mot framgång är, avslutar Ferguson, att vi förlorat vår tro på den civilisation vi ärvde och som övriga världen nu tar till sig.

I detta ligger flera tunga poänger. Tänk om partierna kunde resonera om dessa mer eller mindre existentiella frågor, istället för att larva sig om kvotering till bolagsstyrelser och andra struntfrågor.

Den vansinnigt hyllade och prisbelönte författaren Jonas Hassen Khemiri, som frotterar med svensk kulturelit som få är förunnat, dömer i DN-Kultur ut alla vita svenskar som onda rasister som förnekar honom möjligheten att leva ett värdigt liv i Sverige.
Khemiri utmålar sig och alla med invandrarbakgrund – “mörka, icke-blonda, svarthåriga” – som svaga, stackars offer som vita svenskar ständigt trampar på, förnedrar och utsätter för ett “konstant lågintensivt förtryck”. Vi är riktiga svin som inte erkänner hur dåliga vi svenskar är som människor. Samtidigt tycks Khemiri mena att alla med invandrarbakgrund är änglar som inte ens kan ha tillstymmelse till fördomar och förakt mot svennar.
Jag säger bara det: bättre propagandist för Sverigedemokraterna finns inte.
Är det någon som utmålar Sverige i ett “vi och dom” så är det sådana som Jonas Hassen Khemiri. “Vi” stackars invandrare som förtycks, och “dom” rasistiska svinen till vita svenskar som orsakar allt elände.
Det är detta sätt att tänka, som i något mindre tydliga termer också förmedlas av de etablerade partierna, som skapar motsättningar i det svenska samhället. Jag blir, på nutidssvenska, kränkt av Khemiri och hans förakt mot mig som blond svensk. Han tar sig rätten att tillskriva mig värderingar jag inte har och aldrig har haft.
Om Khemiri hatar alla som har ljust hår och många generationers svensk tradition i blodet, så tycker jag synd om honom. Jag tror inte ett ögonblick på att svenskar skulle vara mer rasistiska än invandrare.
Han har fel. Och hans hat göder Sverigedemokraterna. Ju fler svenskar ur arbetarklass och lågutbildade, som aldrig får den uppskattning Khemiri fått av etablissemangen, utsätts för detta förakt från högst etablerade och välsituerade “mörka och icke-blonda” desto större kommer Sverigedemokraterna att bli.
Jag tycker Khemiri ska sluta spy galla över det svenska samhället och lägga av med att utmåla sig som offer. Han borde istället använda sin kreativitet för att skapa förståelse över kulturella skillnader som uppenbarligen uppstår när människor med väldigt olika historia tvingas leva i tillsammans.
För egen del har jag inget emot invandring så länge de nyanlända sätter sig in i och respekterar den svenska kultur som vuxit fram på just denna plats på jorden. Så länge de nyanlända förstår att man kommit till en gemenskap som har sina traditioner och historia, och att dessa utgör de självklara normerna, ser jag inga problem. Om däremot de nyanlända kräver att jag ska ge upp min och min släkts historia för att rätta mig efter kultur från någon annan del av världen, då säger jag: nej tack!
Om de nyanlända och deras barn dessutom börjar spy galla över mig och anklagar mig för rasist därför att jag inte lever upp till deras krav, då börjar jag se problem med invandringen.