Sverigedemokraternas bästa vän: Khemiri

Den vansinnigt hyllade och prisbelönte författaren Jonas Hassen Khemiri, som frotterar med svensk kulturelit som få är förunnat, dömer i DN-Kultur ut alla vita svenskar som onda rasister som förnekar honom möjligheten att leva ett värdigt liv i Sverige.
Khemiri utmålar sig och alla med invandrarbakgrund – ”mörka, icke-blonda, svarthåriga” – som svaga, stackars offer som vita svenskar ständigt trampar på, förnedrar och utsätter för ett ”konstant lågintensivt förtryck”. Vi är riktiga svin som inte erkänner hur dåliga vi svenskar är som människor. Samtidigt tycks Khemiri mena att alla med invandrarbakgrund är änglar som inte ens kan ha tillstymmelse till fördomar och förakt mot svennar.
Jag säger bara det: bättre propagandist för Sverigedemokraterna finns inte.
Är det någon som utmålar Sverige i ett ”vi och dom” så är det sådana som Jonas Hassen Khemiri. ”Vi” stackars invandrare som förtycks, och ”dom” rasistiska svinen till vita svenskar som orsakar allt elände.
Det är detta sätt att tänka, som i något mindre tydliga termer också förmedlas av de etablerade partierna, som skapar motsättningar i det svenska samhället. Jag blir, på nutidssvenska, kränkt av Khemiri och hans förakt mot mig som blond svensk. Han tar sig rätten att tillskriva mig värderingar jag inte har och aldrig har haft.
Om Khemiri hatar alla som har ljust hår och många generationers svensk tradition i blodet, så tycker jag synd om honom. Jag tror inte ett ögonblick på att svenskar skulle vara mer rasistiska än invandrare.
Han har fel. Och hans hat göder Sverigedemokraterna. Ju fler svenskar ur arbetarklass och lågutbildade, som aldrig får den uppskattning Khemiri fått av etablissemangen, utsätts för detta förakt från högst etablerade och välsituerade ”mörka och icke-blonda” desto större kommer Sverigedemokraterna att bli.
Jag tycker Khemiri ska sluta spy galla över det svenska samhället och lägga av med att utmåla sig som offer. Han borde istället använda sin kreativitet för att skapa förståelse över kulturella skillnader som uppenbarligen uppstår när människor med väldigt olika historia tvingas leva i tillsammans.
För egen del har jag inget emot invandring så länge de nyanlända sätter sig in i och respekterar den svenska kultur som vuxit fram på just denna plats på jorden. Så länge de nyanlända förstår att man kommit till en gemenskap som har sina traditioner och historia, och att dessa utgör de självklara normerna, ser jag inga problem. Om däremot de nyanlända kräver att jag ska ge upp min och min släkts historia för att rätta mig efter kultur från någon annan del av världen, då säger jag: nej tack!
Om de nyanlända och deras barn dessutom börjar spy galla över mig och anklagar mig för rasist därför att jag inte lever upp till deras krav, då börjar jag se problem med invandringen.