Polisen sköt med all rätt

Så vinklar åter medierna det som negativt att polisen gör sitt jobb och avväpnar tjuvar och besvarar beskjutning från rånare. Sveriges radio använder rubriken Flera av polisens kulor träffade gym – alltså fokus på polisen, inte på väpnat rån och skottlossning mot polis. Det är som om medierna vill att kriminella ska styra och ställa på våra gator.
Polisen handlade utmärkt igår, då centrala Stockholm drabbades av väpnat rån och skottlossning. Man lät inte buset ta över gatorna, utan besvarade elden och tvingade rånarna att ge upp och lägga sig ner på marken.
Vi som vill ha en rättsstat och inte anarki måste stå upp för att ordningsmakten har mandat att upprätthålla våldsmonopolet. Då ska buset som svar på skottlossning mötas av moteld till dess de ger upp.
Poliserna som vann skottduellen på Birger Jarlsgatan igår borde få medalj.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Hög sysselsättning kan bli högre

Från vänsterhåll heter det att sysselsättningsgraden sjunkit och att regeringen därför inte uppnått mål om minskat utanförskap. Men så kan bara de säga som har skygglappar stora som dasslock.
Sysselsättning är extremt konjunkturkänslig. Därför är det viktigt att sätta siffror i samband med konjunkturcykeln. Det gör Peter Wolodarski i DN:

Medan sysselsättningen kollapsade i början av 90-talet ökade den med omkring 300.000 personer mellan åren 2005 och 2011, trots finanskrisen … Dagens nivå [för arbetslöshet] är hög men inte högre än 2005, alltså före den ekonomiska oron.

Detta är ju ett extremt gott betyg för Alliansen. Att mitt under den värsta finanskrisen sedan 1930-talet genomföra en politik som håller sysselsättningen igång långt över tidigare konjunktursvackor – då S-regeringar härjat – är en bedrift som heter duga.
Man ska till detta också lägga att Sverige sedan 2006 tagit emot en stor mängd migranter med låg utbildning, om de ens är läskunniga, och utan kunskaper i svenska språket. Det är denna population som gör att vänstern kan hävda att sysselsättningsgraden bland vuxna sjunkit och att socialbidragen ökat. 
I rimlighetens namn borde de som kritiserar regeringen tala om vad man vill göra med detta faktum. Snabbast vore att stänga gränserna. Då skulle sysselsättningsgraden stiga eftersom nya migranter utan kunskaper för arbetsmarknaden inte skulle försämra siffrorna. Vill kritikerna göra det?
Om inte borde de tala om hur denna grupp snabbare ska komma ut i arbetslivet. Snabbast kan det ske genom att sänka lägstalönerna i kollektivavtalen. Om lägstalönerna sänktes skulle de som inte kan svenska och saknar utbildning enklare få jobb och slippa leva på bidrag. Vill kritikerna detta?
Svaret är nej på båda frågorna.
Så vad återstår av regeringskritikernas poänger? Ingenting. De är medansvariga för att sysselsättningsgraden inte stiger.
Själv skulle jag vilja svara ja på andra frågan. Lägstalönerna borde sänkas och arbetsrättens anställningsskydd upphävas i företag under 50 anställda. Men här fegar också Alliansen ur.
Alltså är alla partier idag ansvariga för att sysselsättningen inte är så hög som den skulle kunna vara, om man inte hade ideologiska skygglappar.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )

Äldre i nedkissade blöjor på kommunalt boende

Många medier rapporterar idag om att demensboendet Torsiliahemmet anmälts, Grova brister utreds:

Enligt anmälningarna har dementa åldringar blivit sittande med nerkissade blöjor eller intorkad avföring.

Men inte en enda av dessa medier, inklusive SVT och Sveriges Radio, tar sig för att rapportera att detta äldreboende är kommunalt och saknar vinstintresse.
Bara när brister hos privata aktörer avslöjas blir det för medierna intressant att meddela ”i det privata boendet”. När boendet är kommunalt, nämns inte detta.
Snacka om att ägna sig åt politisk propaganda. Massmedierna går, som vanligt, i vänsterns ledband. Problemen i äldreomsorgen är djupare än vem som driver den: Äldreomsorgen kanonmat i ideologiskt krig.
Mer: SR, SVT, DN. (Andra bloggar om , , , , , , i)

Blöjan en misslyckad provokation

I Världen idag medverkar jag idag med gästkolum: 
Jag mötte nyligen fotografen Elisabeth Ohlson Wallin i SVT:s Debatt för en diskussion om hennes senaste alster, ett fotomontage där statsministern stod med neddragna byxor och iförd nedkissad blöja.

Hon menar att den politiska konsten blivit för mesig och att man måste våga gå över gränsen för att bli tydlig. På 1960- och 70-talen lyckades kulturvänstern provocera genom att förnedra uppburna och respekterade personer inom politiken. Men var tid har sin satir och humor. Då, för 40 år sedan var det ett påtagligt brott mot den tidens anda att håna makthavare, eftersom de flesta medborgare då såg upp till politiker. Inte bara som samhällets främsta ledare, utan framför allt som folkets välgörare. Genom politiken påskyndades utbyggnaden av välfärd och trygghet som man före andra världskriget inte kunnat drömma om.

Att börja häckla och håna var då en uppenbar provokation mot tidens anda. Också på det religiösa området skedde, med exempelvis Monty Pythons Life of Brian, ett skifte från avsaknad av kritik till dräpande satir.

För mig framstår den tidens provokationer som meningsfulla. Att politiker inte längre hyllas likt gudar som ger folket gudagåvor, innebar ju faktiskt en öppning för högerpolitik snarare än mer radikal vänsterpolitik (som många satiriker tänkt sig). Politiker skapar inte välstånd, de vill snarare med tvång bestämma hur vi medborgare använder våra resurser. Här gjorde vänsterns politiska konst en viktig insats genom att ta ner politikerna på jorden. Då var hånet och häcklandet befogat för att öppna människors ögon.

Kristendomen utsattes för samma satir eftersom den också i hög grad tillhört statsmakten. Det var befogat att riva ner den auktoritet som omgav kyrkligheten. Satiren avslöjade hur den kristna dimensionen stelnat i sin maktutövning. Just därför att den utmanades har vi idag en spirande och intressantare diskussion om de kristna värdena.

Men när Ohlson Wallin försöker återuppta 1960-talsprovokationer faller de platt till marken. Hennes blöjbild uppfyller visserligen kriteriet att håna. Men vart leder det? Att förlöjliga en statsminister på 2010-talet är att slå in öppna dörrar. Det hade varit mer provocerande om hon dyrkat en partiledare som profet som kan rädda oss från allt ont.

Reinfeldt i kissblöja ska få oss att inse hur skandalös den privata äldreomsorgen är och hur skadlig kapitalismen och dess vinstintresse är. Men funkar det? Inte alls. För det första är inget politiskt parti för vanvård. För det andra är vanvården minst lika omfattande i den offentligt drivna äldreomsorgen. Piteå kommun avslöjades med att man låst in de äldre i kommunala boenden istället för att anlita personal. I södra Sverige har kommunanställda stulit från och misshandlat äldre.

Jag menar att systemfelet stavas för liten kundmakt för de äldre och deras närstående. Med äldrepeng som följer med de äldre när de byter från ett boende till ett annat, skulle makten som ligger i pengar föras över från politiker till brukarna. Då skulle vi få kvalitetskontroll varje dag och äldreomsorgen skulle tvingas fokusera på det centrala: ge värdig service! Om detta säger blöjbilden ingenting.
(Andra bloggar om , , , i)

Makten och rätten

Vill tipsa om tre utmärkta filosofiska artiklar som Medborgarrättsrörelsen lagt upp om rättvisa och medborgarnas ställning.
I Makten och rätten, skriver författaren och debattören Nils-Eric Sandberg (ur Den orädde debattören, Ekerlids 2011):

Har vi rättigheter, eller får vi dem av staten? Har vi rättigheter eftersom vi lever i en demokrati, eller lever vi i en demokrati eftersom vi har rättigheter? Finns det rättigheter som inte beror på statsmakrens beslut? Detta är demokratins kärnfrågor. Den diskuteras nästan aldrig.

I uppsatsen Så urholkades äganderätten i Sverige – det idéhistoriska perspektivet, skriver advokaten Fredrik von Baumgarten (ur en handbok utgiven av Institutet för offentlig och internationell rätt, 1985):

Östen Undén (S) drar den politiskt sett betydelsefulla slutsatsen, att ”en ny lag kan aldrig göra intrång i äganderätten som sådan”.

I artikeln Hägerströms spökhus skriver journalisten Maciej Zaremba (i Expressen 1985-02-11):

Det är ett märkligt fenomen att denna filosofi, som producerar en så osympatisk människosyn, kunnat spridas så brett och överlevt så länge just i Sverige. Det är märligt, i synnerhet som den i längden avväpnar demokratin, eller åtminstone pluralismen.

Värdenihilismen är en bov bakom många farliga symptom i det moderna samhället. Genom att den funnits i bakgrunden och inte på agendan, har den varit svår att avslöja. Men dessa tre artiklar visar vad det handlar om.

(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Ska sjukdom leda till lägre inkomst?

I veckan meddelade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) att regeringen föreslår riksdagen att tillfälligt återgå till det gamla begreppet när det gäller att bedöma den sjukskrivnes arbetsförmåga.
Men skillnaden mellan den gamla lagstiftningen (där arbetsförmågan bedömdes mot ”normalt förekommande arbeten”) och den nuvarande lagstiftningen (där arbetsförmågan prövas mot ”den reguljära arbetsmarknaden”) är liten och har samma andemening.
Kristersson menar, med stöd av Försäkringskassan och Socialstyrelsen, att båda begreppen har brister och inte tillräckligt mycket utgår från den enskildes förmågor och svårigheter, därför kommer han att inom ett år lägga fram ett nytt begrepp om hur den enskilde ska prövas mot arbetsmarknaden.
Jag tycker allt detta låter rimligt, men är det verkligen här skon klämmer? Är kritikerna egentligen ute efter rättssäker prövning?
Är det inte snarare så att kritikerna mot förändringar är ute efter något helt annat, nämligen att den som blivit sjuk aldrig ska behöva få sänkt inkomst? Det är därför kritiken är så svårfångad men samtidigt laddad. Kritikerna säger det inte rent ut, men det är just detta de menar: ingen ska behöva tappa inkomst vad som än händer.
Men så har det aldrig varit tänkt, inte heller av S-regeringarna. Löftespolitik under många årtionden har dock skapat förväntningar om det är så det borde vara. S-regeringar tillät länge slapp tillämpning av reglerna som innebar att människor trodde att sjukdom inte skulle leda till sänkt inkomst.
Därför kan det ses som kränkande, att en person som nått en viss nivå i karriär och lön efter sjukdom ska tvingas ta ett lägre betalt arbete.
Så länge man är sjukskriven befinner man sig på samma ”pinnhål” i karrären som tidigare, om än på vänteläge. Att pga lägre arbetsförmåga efter sjudom behöva ta ett lägre kvalificerat och sämre betalt arbete innebär att man tvingas kliva ner ett snäpp eller flera.
Jag tror att rättighetstänkande tagit över från meritokratiska principer i svensk samhällstänkande. Då har man ”rätt” att behålla hög lön även om man inte kan utföra arbetet som den högre lönen kräver. Har man väl nått ett visst ”pinnhål” har man ”rätt” till det, och ska aldrig någonsin, under några omständigheter, behöva kliva tillbaka.
Meritokrati betyder tvärtom att man får betalt efter det man presterar. Den som är duktig erhåller belöning för detta. Den som inte längre kan det accepterar att man inte heller kan få samma lön som tidigare.
Trygghet skapas inte genom ”rätten” till högre lönen oavsett vad man presterar, utan i att man sparar och planerar för att kunna ta ett bakslag.
Men ingen politiker talar om att det faktiskt är så här systemens värdegrund ser ut och alltid sett ut. Önsketänkandet dök upp på det galna 1970-talet, men det sitter kvar i samhällsdebattens ”väggar”.
Därför blir jag överraskad att Dagens Nyheter i fredagens huvudledare faktiskt vågar beröra vad debatten egentligen handlar om:

Den underliggande frågan, som skvalpar under denna pseudodiskussion, är i vilken mån människor ska tvingas byta jobb, bransch och kanske bostadsort på grund av sjukdom och olyckor. Ska en 60-årig neurokirurg som blivit darrig och därför inte bör stå med skalpellen i människors hjärnor tvingas söka jobb på Pressbyrån om inte arbetsgivaren hittar andra lämpliga arbetsuppgifter åt honom? Hur är det med en 23-årig prima ballerina som ådragit sig en knäskada som hindrar henne från att dansa resten av livet?
Den som anser att den egna försörjningsplikten är överordnad yrkesidentiteten svarar ja på dessa frågor, men inser samtidigt att inte minst det första exemplet illustrerar hur svårt det är.

Här måste politikerna våga tala klartext: sjukförsäkringen kan inte vara en inkomstförsäkring. Den ger skydd i det akuta läget, men inte för förlorad arbetsförmåga som innebär jobb med lägre lön.
Det är när man inte vågar diskutera vad det egentligen handlar om, som det hela blir obegripligt. De borgerliga borde fråga S-SD-V-MP-oppositionen vilka skattehöjningar man är beredd att tillgripa för att uppnå den trygghet man talar om. En sådan inkomstförsäkring skulle kräva så stora skattehöjningar att den svenska ekonomin skulle kvävas till döds. Hela landets konkurrenskraft skulle slås ut över en natt. Det skulle sannerligen inte ge mer trygghet åt någon.
Se mer: SvD, HD, SR. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Löfvens ’stora’ förtroende

Aftonbladet rapporterar:

Efter bara drygt en ­månad som S-ledare får Stefan ­Löfven nästan ­lika stort förtroende, 47 ­procent, som Mona ­Sahlin hade som bäst.

Den jämförelsen säger rätt mycket. Mona Sahlin förlorade valet. Så att ”nästan” nå upp till Sahlins förtroende i en opinionsmätning är långt ifrån tillräckligt.
Ändå blåser medierna upp siffrorna som om det vore något alldeles märkvärdigt. Det är extremt kortsiktigt och hisorielöst.
Dessutom kan man ju undra på vad uppgången beror. Stefan Löfven har inte gjort några ställningstaganden alls. Tvärom har han gjort allt för att inte ta ställning.
Det finns alltså ingen som helst politik som skulle kunna förklara förtroendet.
Snarare är det lättnad över att Juholt är borta som ligger bakom uppgången. Och att Löfven är en gedigen person som vi är många som har respekt för.
Men detta är ju aspekter av rent personlig natur. Sådan popularitet har inte sällan tendens av att vara lätt fånget, men också lätt förgånget. Att vara en ”frisk fläkt” är man bara en kort tid. Sedan måste ledarskapet fyllas med substans.
Och just substans har inte Löfven visat ännu. Snarare har han blivit utsatt av samma förnedrande behandling som Mona Sahlin. Löfven fick inte utse sitt eget team runt sig. Han ville ge förre kollegan och fackföreningsmannen Sven-Erik Österberg en tung roll i riksdagen. Men riksdagsgruppen körde över sin nye partiledare.
Det stärker inte Löfvens auktoritet. Tvärtom. Partiet tycks vilja göra honom till en nickedocka på samma sätt som man gjorde med Mona Sahlin.
Om det blir så, kommer inte Löfvens kvaliteter att komma till sin rätt. Då blir det ju ingen skillnad mot firma Sahlin & Juholt. Samma drönare i partiets kulisser fortsätter styra. Då spelar det ingen roll hur ansiktet ser ut på partiledaren.
Därför blir det intressant att se hur vingklippt Stefan Löfven blir. Ju mer styrd han kommer att vara, desto mindre hot är han mot Alliansen i valet 2014.
(Andra bloggar om , , , i)