Ska sjukdom leda till lägre inkomst?

I veckan meddelade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) att regeringen föreslår riksdagen att tillfälligt återgå till det gamla begreppet när det gäller att bedöma den sjukskrivnes arbetsförmåga.
Men skillnaden mellan den gamla lagstiftningen (där arbetsförmågan bedömdes mot ”normalt förekommande arbeten”) och den nuvarande lagstiftningen (där arbetsförmågan prövas mot ”den reguljära arbetsmarknaden”) är liten och har samma andemening.
Kristersson menar, med stöd av Försäkringskassan och Socialstyrelsen, att båda begreppen har brister och inte tillräckligt mycket utgår från den enskildes förmågor och svårigheter, därför kommer han att inom ett år lägga fram ett nytt begrepp om hur den enskilde ska prövas mot arbetsmarknaden.
Jag tycker allt detta låter rimligt, men är det verkligen här skon klämmer? Är kritikerna egentligen ute efter rättssäker prövning?
Är det inte snarare så att kritikerna mot förändringar är ute efter något helt annat, nämligen att den som blivit sjuk aldrig ska behöva få sänkt inkomst? Det är därför kritiken är så svårfångad men samtidigt laddad. Kritikerna säger det inte rent ut, men det är just detta de menar: ingen ska behöva tappa inkomst vad som än händer.
Men så har det aldrig varit tänkt, inte heller av S-regeringarna. Löftespolitik under många årtionden har dock skapat förväntningar om det är så det borde vara. S-regeringar tillät länge slapp tillämpning av reglerna som innebar att människor trodde att sjukdom inte skulle leda till sänkt inkomst.
Därför kan det ses som kränkande, att en person som nått en viss nivå i karriär och lön efter sjukdom ska tvingas ta ett lägre betalt arbete.
Så länge man är sjukskriven befinner man sig på samma ”pinnhål” i karrären som tidigare, om än på vänteläge. Att pga lägre arbetsförmåga efter sjudom behöva ta ett lägre kvalificerat och sämre betalt arbete innebär att man tvingas kliva ner ett snäpp eller flera.
Jag tror att rättighetstänkande tagit över från meritokratiska principer i svensk samhällstänkande. Då har man ”rätt” att behålla hög lön även om man inte kan utföra arbetet som den högre lönen kräver. Har man väl nått ett visst ”pinnhål” har man ”rätt” till det, och ska aldrig någonsin, under några omständigheter, behöva kliva tillbaka.
Meritokrati betyder tvärtom att man får betalt efter det man presterar. Den som är duktig erhåller belöning för detta. Den som inte längre kan det accepterar att man inte heller kan få samma lön som tidigare.
Trygghet skapas inte genom ”rätten” till högre lönen oavsett vad man presterar, utan i att man sparar och planerar för att kunna ta ett bakslag.
Men ingen politiker talar om att det faktiskt är så här systemens värdegrund ser ut och alltid sett ut. Önsketänkandet dök upp på det galna 1970-talet, men det sitter kvar i samhällsdebattens ”väggar”.
Därför blir jag överraskad att Dagens Nyheter i fredagens huvudledare faktiskt vågar beröra vad debatten egentligen handlar om:

Den underliggande frågan, som skvalpar under denna pseudodiskussion, är i vilken mån människor ska tvingas byta jobb, bransch och kanske bostadsort på grund av sjukdom och olyckor. Ska en 60-årig neurokirurg som blivit darrig och därför inte bör stå med skalpellen i människors hjärnor tvingas söka jobb på Pressbyrån om inte arbetsgivaren hittar andra lämpliga arbetsuppgifter åt honom? Hur är det med en 23-årig prima ballerina som ådragit sig en knäskada som hindrar henne från att dansa resten av livet?
Den som anser att den egna försörjningsplikten är överordnad yrkesidentiteten svarar ja på dessa frågor, men inser samtidigt att inte minst det första exemplet illustrerar hur svårt det är.

Här måste politikerna våga tala klartext: sjukförsäkringen kan inte vara en inkomstförsäkring. Den ger skydd i det akuta läget, men inte för förlorad arbetsförmåga som innebär jobb med lägre lön.
Det är när man inte vågar diskutera vad det egentligen handlar om, som det hela blir obegripligt. De borgerliga borde fråga S-SD-V-MP-oppositionen vilka skattehöjningar man är beredd att tillgripa för att uppnå den trygghet man talar om. En sådan inkomstförsäkring skulle kräva så stora skattehöjningar att den svenska ekonomin skulle kvävas till döds. Hela landets konkurrenskraft skulle slås ut över en natt. Det skulle sannerligen inte ge mer trygghet åt någon.
Se mer: SvD, HD, SR. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , )