Jag mötte nyligen fotografen Elisabeth Ohlson Wallin i SVT:s Debatt för en diskussion om hennes senaste alster, ett fotomontage där statsministern stod med neddragna byxor och iförd nedkissad blöja.
Hon menar att den politiska konsten blivit för mesig och att man måste våga gå över gränsen för att bli tydlig. På 1960- och 70-talen lyckades kulturvänstern provocera genom att förnedra uppburna och respekterade personer inom politiken. Men var tid har sin satir och humor. Då, för 40 år sedan var det ett påtagligt brott mot den tidens anda att håna makthavare, eftersom de flesta medborgare då såg upp till politiker. Inte bara som samhällets främsta ledare, utan framför allt som folkets välgörare. Genom politiken påskyndades utbyggnaden av välfärd och trygghet som man före andra världskriget inte kunnat drömma om.
Att börja häckla och håna var då en uppenbar provokation mot tidens anda. Också på det religiösa området skedde, med exempelvis Monty Pythons Life of Brian, ett skifte från avsaknad av kritik till dräpande satir.
För mig framstår den tidens provokationer som meningsfulla. Att politiker inte längre hyllas likt gudar som ger folket gudagåvor, innebar ju faktiskt en öppning för högerpolitik snarare än mer radikal vänsterpolitik (som många satiriker tänkt sig). Politiker skapar inte välstånd, de vill snarare med tvång bestämma hur vi medborgare använder våra resurser. Här gjorde vänsterns politiska konst en viktig insats genom att ta ner politikerna på jorden. Då var hånet och häcklandet befogat för att öppna människors ögon.
Kristendomen utsattes för samma satir eftersom den också i hög grad tillhört statsmakten. Det var befogat att riva ner den auktoritet som omgav kyrkligheten. Satiren avslöjade hur den kristna dimensionen stelnat i sin maktutövning. Just därför att den utmanades har vi idag en spirande och intressantare diskussion om de kristna värdena.
Men när Ohlson Wallin försöker återuppta 1960-talsprovokationer faller de platt till marken. Hennes blöjbild uppfyller visserligen kriteriet att håna. Men vart leder det? Att förlöjliga en statsminister på 2010-talet är att slå in öppna dörrar. Det hade varit mer provocerande om hon dyrkat en partiledare som profet som kan rädda oss från allt ont.
Reinfeldt i kissblöja ska få oss att inse hur skandalös den privata äldreomsorgen är och hur skadlig kapitalismen och dess vinstintresse är. Men funkar det? Inte alls. För det första är inget politiskt parti för vanvård. För det andra är vanvården minst lika omfattande i den offentligt drivna äldreomsorgen. Piteå kommun avslöjades med att man låst in de äldre i kommunala boenden istället för att anlita personal. I södra Sverige har kommunanställda stulit från och misshandlat äldre.
Jag menar att systemfelet stavas för liten kundmakt för de äldre och deras närstående. Med äldrepeng som följer med de äldre när de byter från ett boende till ett annat, skulle makten som ligger i pengar föras över från politiker till brukarna. Då skulle vi få kvalitetskontroll varje dag och äldreomsorgen skulle tvingas fokusera på det centrala: ge värdig service! Om detta säger blöjbilden ingenting.
(Andra bloggar om politik, provokation, kultur, i)