Month: March 2012

Den tramsiga hysterin kring försvarshemligheter rullar vidare. Det talas om mörkläggning, halvsanningar, dolda agendor, skumraskaffärer och det sprids allehanda misstänkliggöranden. Ingenting är bevisat i enskildheterna. Men den verkliga mörkläggningen, de falska premisserna för svensk utrikes- och försvarspolitik, blundar man för.
En som begriper vad det handlar om är PJ Anders Linder, som skriver:

Man får snarare se Tolgfors som ett offer för dubbelmoralen i svensk försvars- och säkerhetspolitik. Vi samverkar nära med Nato – men vill inte bli medlemmar. Vi säljer gärna de vapen vi tillverkar – men vill inte ha med läskiga köpare att göra. Vi vill inte betala för FOI utan skickar ut myndigheten på marknaden – men vill inte se konsekvenserna i vitögat.

Så är det. Alla som vägrar erkänna att Sverige i praktiken är med i Nato ägnar sig åt mörkläggning. De som inte erkänner att stopp för svensk vapenexport betyder att Sverige aldrig mer kan vara neutralt eller alliansfritt, ägnar sig åt mörkläggning.
Tänk om medierna kritiskt kunde granska argumenten och ståndpunkterna i svensk försvarsdebatt. Då skulle man avslöja en verkligt bekymmersam mörkläggning.

Mer: SvD, Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, Sten Tolgfors, försvarspolitik, Saudiarabien, FOI, vapenexport)

SÖNDAGSKRÖNIKA: I Europa är Sverige ett av ytterst få länder som sedan 2008 gått igenom finanskris och efterföljande statsskuldkris relativt starkt. 
En del av förklaringen kommer nu från tankesmedjan Heritage: när det gäller avregleringar och privatiseringar har det gått ovanligt fort i vårt land. Sverige har sedan 1996 snabbare än något annat land klättrat i rankingen över ekonomisk frihet.
Det gäller allt från friskolor till arbetskraftsinvandring.
Dessa avregleringar har gjort vår ekonomi mer flexibel och därmed bättre kunnat ta tillvara människors skaparkraft. Det har gjort ekonomin mer dynamisk.
Men att vi nu är friare än förr och friare än många andra länder i Europa säger egentligen inte så mycket. Sverige var ett mycket hårt reglerat land, och Europa är dåligt rustat för den globala konkurrensen.
Eller som Helsingborgs Dagblad skriver i ledarstick (här):

Samtidigt visade tidningen Dagens Samhälle i veckan att de kommunala arbetsgivarna fortfarande har en stark ställning i till exempel välfärdssektorn. I snitt låg kommunernas inköp av privata tjänster på 14 procent år 2010. Men skillnaderna i landet var stora. Täby i topp med 48,2 procent och Fagersta i botten med 0,4 procent. Tänkvärt när man i förändringarnas spår lätt får för sig att avregleringarna satt väldigt stora avtryck i till exempel välfärdssektorn.

Sverige måste gå vidare. Det är som en frisk vind när Centerpartiet och Folkpartiet nu vågar tala om sänkta ingångslöner (här). Ska vi komma tillrätta med arbetslösheten och kunna använda alla människors förmågor i ekonomin kan de inte överprissättas. Med lägre trösklar får ekonomin en skjuts framåt och de som stått utanför arbetsmarknaden kan börja bidra till samhällsproduktionen.
Vi behöver alltså mer av avregleringar av hinder för en smidig och stark ekonomi.
Jag har sedan Nya Moderaterna började ta avstånd från liberaliseringar i arbetsrätten påpekat att den hållningen står i strid med arbetslinjen. Förr eller senare måste Moderaterna välja: fortsätta minska utanförskapet eller behålla den hårt reglerade arbetsmarknaden. Redan i min eftervalsanalys månaden efter valsegern 2006 sa jag vid en konferens i Oslo:

Denna gång har de borgerliga ett förändringsmandat. Ett försiktigt, mycket försiktigt, sådant, men ändock. Och det är viktigt. För nu pressas den borgerliga regeringen att uppfylla sin agenda: se till att jobben kommer.
Somliga menar att detta löfte inte kan uppfyllas med de marginella förändringar i systemen som den borgerliga alliansen föreslagit. Och att det därmed blir regeringens fall.
Jag håller med om att här finns en motsättning. Det krävs betydligt större systemförändringar för att skapa nya jobb i Sverige än alliansen gick till val på.
Men för mig är detta rena lyckokastet! Och det är min huvudpoäng här idag. Vilket löfte är viktigast? Att bara genomföra de marginella förändringarna man presenterat – eller att nå målet om fler jobb?
Svaret är givet. Jobben är viktigast. Och räcker inte de marginella förändringarna har Fredrik Reinfeldts regering mandat att vidta större och mer genomgripande förändringar. Man har svenska folket med sig när det gäller problembeskrivningen. Då är det också möjligt att förklara varför mer avregleringar och lägre skatter är nödvändiga. För att skapa jobb!

Vi är där nu. Ska Moderaterna sluta hävda arbetslinjen? Eller gå vidare med reformerna som stärker ekonomin?
Det blir det mest avgörande vägvalet inför valet 2014. Det kan vara så att det hänger på Centerpartiet och Folkpartiet att stå på om fortsatta reformer, så att Moderaterna inte har något annat val än att fortsätta på Alliansens väg. Moderaterna måste helt enkelt förhindras att sjunka ner i självgodhet och lättja, vilket det skulle innebära om man slutar förespråka förändring och nöjer sig med att stå för socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik i hopp om att slippa tuffa debatter.
Om Alliansen väljer att fortsätta den liberala ekonomiska politiken kommer man att möta hårt motstånd i valet 2014. Men man har alla chanser att vinna mot en splittrad opposition som bara är emot.
De som tror att Alliansen lättare skulle vinna om man slutar driva politik i förhoppningen att man inte stöter sig med någon, kommer på valnatten att möta den krassa verklighet som Göran Persson fick uppleva 2006: självgod förvaltning av status quo är ingen valvinnare. 
Se mer: SR, SvD, Mises.se (Andra intressanta bloggar om politik, arbete, arbetslinjen, Alliansen, regeringen, arbetslöshet, bidragsberoende, jobb, sysselsättning)

De som hävdar att Mohammed Merah var en “ensam galning” borde läsa DN som rapporterar att dennes bror säger sig vara stolt över vad den yngre brodern gjort.
Man kan ju också fråga sig hur ensam Merah kan sägas ha varit, eftersom han rest till Afghanistan och Pakistan i två omgångar för “utbildning”.
Men i Sverige är det naturligtivs rasism och islamofobi att påpeka något sådant. Här ska vi gömma huvudet i sanden och förneka allt vad islamism och fundamentalism heter.
Min enkla fråga blir: hur ska vi integrera denna sorts “stolthet” i våra västerländska samhällen? Ska vi tolerera den? Jag kommer aldrig att göra det.

(Andra intressanta bloggar om politik, islam, islamism, fundamentalism, terrorism, hot, islamofobi, rasism, integration)

Efter terrordåden i Norge beskylldes alla som tidigare antytt något som Breivik sedan skrivit i sitt manifest för att vara medansvariga för att ha triggat igång honom. Efter dödskjutningarna av soldater och judiska barn i Toulouse gjorde sig medierna beredda att dra samma visa igen. Men när det visade sig vara en fransk-algerisk gärningsman som utförde jihad i Toulouse, bytte medierna omedelbart fot, och exempelvis Aftonbladet skriver på ledarplats (här) att man inte kan skuldbelägga andra muslimer för det extremister gör.
Detta är ett djupt ohederligt sätt att agera. När terror av ena sorten utförs, då blir listan lång på dem som görs medansvariga. När terror på andra bevekelsegrunder utförs, då är ingen annan ansvarig.
Resonemanget har bara ett syfte: att tysta kritiken mot islamistiskt våld. (Lägg märke till att Aftonbladet inte nämner att jag tar avstånd från allt politiskt våld, utan försöker påstå att jag utnyttjar gärningen i poliskt syfte även om inlägget just vänder sig emot vänsterns ambition att använda viss extremism i egna syften.)
Det är så här antidemokrater resonerar. De tolererar inte andra ståndpunkter än de egna, och de som inte håller med ska svartmålas. Någon diskussion i sak är man inte intresserad av.
Som tur är, har vi betydligt smartare och mer initierade medier att konsumera än de svenska.
Daily Telegraph läxar upp (här) den franske socialistiske presidentkandidaten Francois Hollande, som när terrordåden troddes vara utförda av franska extremister, gick till angrepp på president Sarkozy för att underblåsa intolerans mot invandrare och anklagade Sarkozy för att vara medskyldig till dödsskjutningarna.
Detta uttalande får nu Hollande äta upp. Det var inte nationalistisk utan muslimsk extremism som låg bakom terrorn. Precis som Aftonbladets insinuationer mot mig, var Hollandes anklagelser mot Sarkozy totalt ogrundade. Hollandes uttalande visar hur ansvarslös vänstern är i dessa frågor när man försöker utnyttja det politiska våldet för egna intressen.
Rektorn vid Simon Wiesenthal Centret i Los Angeles, rabbinen Abraham Cooper, säger till Fox News (här):

Ja, vi måste göra allt i vår makt för att ta avstånd från rasism och diskriminering, inklusive islamofobi. Men vi har all rätt och skyldighet att kräva av muslimska ledare att de direkt konfronterar och bekämpar de som i Allahs namn rättfärdigar hat och massmord. De behöver inte se längre än till sina egna lokala ledare för att upptäcka vilka som tävlar om de ungas hjärtan och engagemang.

Exakt så. När Aftonbladet och muslimska ledare inte tar tydligt avstånd från våld och mord i islams namn – utan riktar sig mot de som kritiserar islamistiskt våld – betyder det att man indirekt ställer sig på gärningsmännens sida. Man för bort ansvarsutkrävandet från dem som står för våld, och skuldbelägger istället dem som vill föra demokratisk debatt.
Det är ett stort problem att svensk vänster inte erkänner hotet från islamistisk extremism, utan försöker förvilla och förleda samhällsdebatten till att utmåla andra som bovar.
Vänstertidningen Guardian skriver att Frankrike behöver omvärdera det islamistiska hotet (här):

Fransk säkerhetstjänst är bekymrad över att denna population [unga muslimer] är sårbar för rekrytering av radikala Salafi-organisationer. På senare år har visserligen inte det islamistiska våldet ökat – även om en hög nivå av antisemitiska attackar från främst unga muslimer har rapporterats – men ultraradikala, om än nominellt fredliga, grupper som Jamaat Tabligh har gjort signifikanta framgångar.
Likaså finns betydande oro över att en strid ström av unga franska muslimer reser till Saudiarabien och andra länder i Mellanöstern för att studera i religiösa skolor som står för en hård och intolerant version av islam.

Men dessa fakta blundar Aftonbladet och andra för. I SVT:s och TV4:s morgonsoffor i torsdags deltog endast vänsteraktörer när det stod klart att terrorn i Toulouse utförts av en islamistisk extremist. I båda samtalen fördes fokus snabbt bort från islam och över till Breivik och högerextremism.
Problematisering av det som hänt i verkligheten uteblir i svensk samhällsdebatt.
Jag skulle vilja se ett öppet samtal, som exemepelvis den franska vänstertidningen Le Monde står för (här):

Det är just målet för jihadister som Merah, att förhindra Frankrike från att vara Frankrike och Europa från att vara Europa med sin mångfald och sin tradition av tolerans.

Denna vänstertidning erkänner hotet  och att islamisternas syfte är att förändra Europa. Jag delar inte tidningens åsikter om taktik och strategi, men jag känner stor respekt för att Le Monde – till skillnad från Aftonbladet och svenska medier – erkänner för sig själva och mediepubliken att islamismen är ett hot som måste bemötas på något sätt.
Diskussionsklimatet i Sverige är bedrövligt lågt, inskränkt och världsfrånvänt. Det är sorgligt att se hur fegheten och oviljan att se verkligheten som den är breder ut sig. Från borgerligt håll kniper man käft eftersom man inte vågar ta debatten med vänstern som anses inneha det moraliska övertaget. Vänstern anklagar alla som inte håller med för att vara rasister och islamofober. På det sättet lyckas man förhindra debatt i sak. Allt sjunker ner i dyngan av personpåhopp och billiga epitet. Sverige blir till en tystnadens och okunnighetens borg.
Problemet är att det inte hjälper att sticka huvudet i sanden och tro att man kan hoppa av den globala utvecklingen.
Vi som inte vill bli fördummade har, tack och lov, internationell media bara några musklick bort. Jag har här visat några exempel på de senaste dagarnas rapporter och analyser från internationella medier. De utgör vattenhål för oss som vill hänga med och inte fastna i dårarnas galna värld. Sedan får de väl kalla oss vad de vill.
(Andra intressanta bloggar om politik, yttrandefrihet, tolerans, frihet, islam, islamism, fundamentalism, terrorism, hot, islamofobi, rasism, integration, integrationspolitik, media, medier, mediekritik, journalistik)

Massmedierna har vräkt ut spekulationer om att den gärningsman i Toulouse som skjutit ihjäl tre soldater och flera barn på en judisk skola. Man har sagt att det handlar om högerextremism och rasism.
Nu visar det sig att den misstänkte är al-Qaidasympatisör som besökt Pakistan för “utbildning”.
Efter Breiviks terrordåd i Norge hette det att de inledande spekulationerna om att det handlade om islamister visar vilka fördomar som finns mot muslimer.
Vad ska man säga nu? Motsatsen?
Händelserna visar hur ansvarslös diskussionen är, och att avsikten är att smutskasta dem man inte håller med istället för debatt i sak. Taktiken “Guilty-by-association” slår nu tillbaka. Man har pekat ut fel motiv. Meiderna har visat – enligt sitt eget sätt att resonera – att man är grovt fördomsfull.
Tänk om man kunde släppa epiteten och personpåhoppen för att istället diskutera sakfrågor, och exempelvis erkänna att extremism i islams namn är ett hot mot våra värderingar. Alla borde ta avstånd från politiskt våld, och att muslimskt våld är lika oacceptabelt som annat extremistiskt våld.
Se mer: Kopplingar till al-Quaida, På order från al-Qaida, Han sköt på skolgården. (Andra intressanta bloggar om politik, islam, islamism, fundamentalism, terrorism, islamofobi, rasism, media, medier, mediekritik, journalistik)

SÖNDAGSKRÖNIKA: Jag får frågan ibland. Sedan Annie Lööf tillträdde som partiledare och näringsminister i september har hon inte gjort några tydliga avtryck. När hon efter några månader i det nya jobbet intervjuades i magasinet Neo, uppfattade många det som att hon retirerar från de tydligt klassiskt liberala ståndpunkterna som hon förut framfört och som gjorde henne till en spännande debattör och politiker.
Mitt svar är: vänta bara! Det är mer än ett skämtsamt svar.
I vår mediala tid är det lätt att underskatta vilka extremt tunga uppdrag det är som Annie Lööf nu fått förtroendet att inneha. Att bli partiledare i Sverige är en mycket utsatt och svår position. Se bara på Håkan Juholt, Maria Leissner, Mona Sahlin och Lennart Dahléus. De hade lång erfarenhet av partipolitik, men föll omedelbart då de blev partiledare. De klarade inte av den nya roll det innebar att… leda.
Och ändå: ingen av dessa blev samtidigt statsråd och chef över ett av de tyngsta departementen i regeringskansliet. Före Annie Lööf är det ingen i svensk historia som samtidigt blivit partiledare och för första gången statsråd.
Centerpartiets nye ordförande har fullt upp med att på rekordkort tid sätta sig in i rollen som ledare för både sitt parti och sitt departement.
Den liknelse jag kommer att tänka på är när Thorbjörn Fälldin tillträdde som statsminister 1976, efter mer än 40 år av oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav. Att leda landet hade ingen annan än en inre krets inom S erfarenhet av. Det stora och tunga ansvaret märktes i Fälldins tal.
När jag i skriften ”Rikstingstalen” studerade Fälldins årliga tal på partiets högtidsdag från 1971 till 1985 upptäckte jag att talen efter tillträdet som regeringschef blev mer återhållsamma. Han hade att ta hänsyn till den nya situationen och han hade inte fullt grepp om alla aspekter av att regera landet. Men med åren kommer engagemanget tillbaka.
Mats Svegfors sa en gång att det verkliga regeringsskiftet inte skedde 1976 utan 1980, eftersom det var först med den andra mandatperioden som regeringen började föra sin egen politik och inte bara förvalta den socialdemokratiska. Man började helt enkelt bli varm i kläderna.
Jag menar att Annie Lööf är just i denna inledande fas då hon måste ta in allt nytt ansvar som hennes nya tunga uppdrag kräver. Hon måste ta in hur hon ska använda de nya positionerna för att på bästa sätt gynna de värderingar som hon står för.
När denna läroperiod är över, och hon har tid (ungefär två år) fram till valrörelsen drar igång i början av 2014, tror jag vi kan förvänta oss en kraftfull och pådrivande centerledare.
Men hur går det? Klarar hon av det?
När PJ Anders Linder i senaste Neo kommenterar intervjun med Lööf jämför han henne inte med Fälldin utan med Margaret Thatcher. Den senare fick vänta mer än tio år som parlamentsledamot innan hon blev utbildningsminister och sedan fem till innan hon blev partiledare. Lööf förkortade dessa 16 år till 5. Linder skriver:

Hon har gått från inkryssat stjärnskott till mogen makthavare på en dryg mandatperiod, och hon har lagt sig till med och gjort sig av med precis lagom mycket under resans gång (…) Idealismen och övertygelsen finns på plats, men ivern att flagga med dem är inte riktigt densamma.
Skillnaden mellan att vara idéburen resultatpolitiker och principstyrd ideolog illustrerade hon redan i FRA-debattens 2008. Och ja, det var hennes ”eldprov”. Hon såg att viktiga värden behövde balanseras och i stället för att köra huvudet i väggen lade hon krutet på att få fram något konstruktivt.
Där lade hon grunden till sitt partiledarskap. En politisk ledare måste veta vad hon vill men kan sällan unna sig att vilja bara en enda sak (…) Frågan är om hon även har den tjurskallighet och osmidighet som behövs. Har hon kraft och jävlighet nog att skapa betydelsebärande konflikter?

Jag instämmer i detta. Se bara på hur en annan av FRA-kritikerna, Birgitta Ohlsson (FP) agerade. Istället för att som Lööf, av regeringen kräva betydelsefulla förändringar (domstolsprövning), ropade Ohlsson ut sin frustration i medierna för att sedan lägga ner sin röst i riksdagen. Där demonstrerades skillnaden mellan en ledare och ett tomtebloss.
För mig vore det en stor besvikelse om hon inte visar sig jävlig nog (eller djärv nog, som jag hellre skulle kalla det) att utmana Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i regeringen om entreprenörskapets frihet. Lööf har på nära håll sett hur Maud Olofssons vänliga samarbete inte belönades av Moderaterna utan snarare utnyttjades.
Lööw måste visa integritet, skärpa i förslagen och moraliskt mod att ta strid i regeringen för de frågor som hon och Centerpartiet anser angelägna för att minska arbetslösheten och fullfölja arbetet mot utanförskapet.
Man kan aldrig veta om en person klarar den ojämförbara stress och press som arbete i landets absoluta maktcentrum medför. Men det skulle förvåna mig högeligen om inte Annie Lööf klarar den utmaningen lika självklart som de utmaningar hon i snabb takt övervunnit hittills.
Att hon tar tid på sig, till skillnad från exempelvis Juholt, är inget svaghetstecken. Tvärtom.
(Andra bloggar om politik, ideologi, regeringen, frihet, Alliansen, Annie Lööf, Centerpartiet, i)

I en ovanlig och tänkvärd kolumn i DN-Kultur skriver musikrecensenten Fredrik Strage om det amerikanska presidentvalet. Förmodligen ska det till en musikintresserad journalist för att kunna förmedla annat än vanliga floskler och grovt okunniga fördomar om amerikanska samhället.
Han ställer nämligen karikatyrerna om amerikaner mot lika schablonmässiga beskrivningar om svenskar. Sådana generaliseringar brukar ofta leda fel, om de inte träffar en bärande värdering eller mentalitet som präglar det beskrivna samhället.

Inskränkta amerikaner är inte bara roliga. De gör också att vi svenskar känner oss smartare. Våra skolbarn är visserligen analfabeter, vårt försvarsdepartement skickar militära hemligheter via Hotmail och 56 procent av befolkningen såg minst tio minuter av Melodifestivalen förra helgen. Ändå inbillar vi oss att vi är mer intelligenta än Newt Gingrich.

Detta tror jag är den drivande kraften bakom all uttalad antiamerikanism – vi har ett lillebrorkomplex, men döljer det genom att förlöjliga det samhälle vi egentligen ser oss underlägsna. Vi har samma fenomen inom landet – mellan 08-or och övriga.
Strage skriver sedan om något elementärt i skillnaden mellan den amerikanska och den svenska mentaliteten:

Om zombieapokalypsen inträffade skulle vi svenskar reagera som efter tsunamin och utbrista: ”Vi har inte fått någon information!” Lydigt skulle vi rada upp oss för att vaccineras mot zombiesjuka (även om sprutan inte hjälpte utan bara gav oss narkolepsi). Vi skulle kräva ministrars avgång, medan de levande döda tuggade sig genom befolkningen, eftersom vi lärt oss att myndigheterna ska ta hand om oss.
Sydstatarna skulle inte gnälla. De skulle dra ut i skogen med ”all kinds of guns”. Och de skulle antagligen ha Jesus på sin sida.

En poppkulturell analys som överträffar allt om USA i svenska nyhets- och samhällsprogram på årtionden.
(Andra intressanta bloggar om politik, USA, Newt Gingrich, media, kultur)

SÖNDAGSKRÖNIKA: Jag är har länge varit trött på att höra allt tjat om fyraprocentspärren i samband med opinonsmätningar. Diskussioner kring denna spärr tar bort fokus från politikens innehåll och riktar det istället på taktik och spekulation.
Under sommaren före valet 2010 älskade journalisterna att spekulera om utifall att Kristdemokraterna eller Centerpartiet skulle åka ur riksdagen, därför att de i några opinionsmätningar hamnade ”nära spärren”. Närmare valet handlar mycket av debatten om utifall att Sverigedemokraterna ska klara spärren eller inte, och vad det skulle betyda. Det blir tekniskt procedursnack istället för fokus på politiska värderingar och förslag.
Dessutom är det odemokratiskt att tillämpa en godtycklig spärr på en viss nivå. I Ryssland har spärren höjts till 10 procent för att stänga ute oppositionspartier. Sverige kan inte protestera, eftersom Putin kan hänvisa till att också Sverige har spärr.
Varför ska den vara just fyra procent? När spärren infördes diskuterades både tre och fem procent. Att ha artificiella spärrar
skadar trovärdigheten till det demokratiska systemet.
Det brukar heta att en spärr mot småpartier behövs för att uppnå regeringsdugliga majoriteter. Det är skitsnack!
I grundlagsutredningens förarbeten finns en rapport av statsvetaren i Uppsala Lars Davidsson (SOU 2007:40) som analyserar olika lösningar för mandatfördelning. Under ett av grundlagsutredningens seminarier påpekade han att ett borttagande av 4-procentsspärren tillsammans med borttagande av utjämningsmandaten skulle ge fler småpartier
representation i riksdagen, samtidigt som deras inflytande över regeringsbildningen inte skulle öka.
Jag blev förbluffad av den slutsatsen och ställde frågan hur detta kunde komma sig. Och svaret är att utjämningsmandaten i huvudsak går till de partier som ligger närmast 4-procentsspärren.
Tar vi bort dessa 39 utjämningsmandat, och låter riksdagen bestå av enbart de 310 fasta mandaten (ytterligare ett mandat borde bort för att inte riskera två lika stora block), får partier som är mindre än 8 procent betydligt färre mandat än i dagens system. Men de blir representerade i valkretsar där de har tillräckligt många röster för att ta enstaka mandat.
Därmed kan alltså fler partier vara representerade i riksdagen, utan att de förstör möjligheterna att bilda regering.
Låt oss titta på hur den riksdagen efter valet 2006 sett ut om de 39 utjämningsmandaten inte delats ut. Som synes i tabell 1 nedan skulle större partier nästan inte tappa några mandat. Med större partier menas de som har 8 procent eller mer (i detta fall C, M och S).
De som har mindre än 8 procent tappa rejält. Miljöpartiet med 5,1 procent av rösterna skulle förlora mer än hälften av sina mandat om utjämningsmandaten togs bort. På detta sätt minskar risken att ett litet parti får vågmästarroll. Vågmästarroll för ett litet parti innebär ett stort avsteg från representativt inflytande. Det lilla vågmästarpartiet kan tippa maktbalansen åt ena eller andra hållet och därav kräva stora eftergifter. Det är inte i linje med representativt inflytande.
Sedan utjämningsmandaten tagits bort kan också fyraprocentspärren slopas, så att fler mindre partier kan komma in, utan att för den skull försämra möjligheten att bilda regering.
Lars Törnman i Kirunapartiet ställde i valet 2002 upp till riksdagen som Norrbottenspartiet och fick 9,1 procent i valkretsen. Det hade inneburit att Törnman blivit riksdagsman. Partiet hade fått ett mandat. Det hade inte påverkat regeringsbildningen. Men ett parti till hade haft representation i riksdagen. Är inte det demokrati?
I riksdagsvalet 2006 hade Sverigedemokraterna kommit in med tre fasta mandat. Men Allianspartierna ändå haft majoritet, trots att SD kommit in med 3 mandat. Hade inte det varit bättre? För demokratin, för att i valet 2010 slippa fokus på om sverigedemokrater ska klara spärren och bli vågmästare? Då finns fler schatteringar representerade, men deras inflytande blir proportionerligt, dvs ytterst begränsat.
Den vanligaste invändning jag fått på förslaget att ta bort utjämningsmandaten och slopa fyraprocensspärren har just varit att då skulle Sverigedemokrater och andra kunna komma in i riksdagen. Demokrati gjordes till en prestigesak. Så borde det inte vara. Och nu, efter valet 2010, finns ändå Sverigedemokraterna i riskdagen. Dessutom som vågmästare.
Därför anser jag att det nu är rätt tid att ändra vallagen och ta bort fyraprocentsspärren och de 39 utjämningsmandaten. Vi skulle få en bredare demokrati, kanske med ännu fler partier. Men vi skulle ändå med jämkade uddatalsmetoden skapa goda förutsättningar för att en regeringsduglig majoritet uppstår.
Ja, hade denna förändring införts före valet 2010 hade Alliansen idag varit i majoritet. Det hade varit bättre för Sverige.
I tabell 3 nedan ser du hur oppositionen med nuvarande mandatfördelning har 176 mandat mot Alliansens 173. Om spärren tagits bort tillsammans med utjämningsmandaten hade Alliansen fått egen majoritet på 156 mot 154 mandat.
För att slippa risken med att ett eller flera partier blir vågmästare efter valet 2014 borde fyraprocentspärren och utjämningsmandaten tas bort. Chanserna att få ett regeringsduglig majoritet skulle öka samtidigt som småpartierna inte skulle kunna bedriva utpressning, men de skulle ha goda möjligheter att vara representerade i parlamentet.
Jag begriper inte vad partierna väntar på. Sätt igång och gör vallagen mer demokratisk!
– – –
Tabell 1. Valresultatet 2006 utan utjämningsmandat
Så många mandat skulle partier förlora (mandat före ändring/förändring)
97 mandat, Moderaterna, -4 mandat
29 mandat, Centerpartiet, -2 mandat
28 mandat, Folkpartiet, -6 mandat
24 mandat, Kristdemokraterna, -7 mandat
130 mandat, Socialdemokraterna, -1 mandat
22 mandat, Vänsterpartiet, -9 mandat
19 mandat, Miljöpartiet, -10 mandat
349 mandat, summa, -39 mandat
Tabell 2. Valresultat 2006 utan utjämningsmandat och utan spärr
Vad skulle spärrens och utjämningsmandatens slopande innebära för mandatfördelningen? (mandat före ändring/ förändring)
97 mandat, Moderaterna, -6 mandat
29 mandat, Centerpartiet, -2 mandat
28 mandat, Folkpartiet, -6 mandat
24 mandat, Kristdemokraterna, -8 mandat
130 mandat, Socialdemokraterna, -1 mandat
22 mandat, Vänsterpartiet, -9 mandat
19 mandat, Miljöpartiet, -10 mandat
349 mandat, summa, -39 mandat
0 mandat, Sverigedemokraterna, +3 mandat
Tabell 3. Valresultat 2010 utan utjämningsmandat och utan spärr
Vad skulle spärrens och utjämningsmandatens slopande innebära för mandatfördelningen? (mandat före ändring/förändring)
107 mandat, Moderaterna, +-0 mandat
23 mandat, Centerpartiet, -2 mandat
24 mandat, Folkpartiet, -7 mandat
19 mandat, Kristdemokraterna, -8 mandat
112 mandat, Socialdemokraterna, +-0 mandat
19 mandat, Vänsterpartiet, -10 mandat
25 mandat, Miljöpartiet, -6 mandat
20 mandat, Sverigedemokraterna, -6 mandat
349 mandat, summa, -39 mandat
173 mandat, Alliansen, -17 mandat (=156 mandat)
176 mandat, oppositionen, -22 mandat (=154 mandat)
Artikeln publicerades i första version i Frihetsjournalen i oktober 2010. (Andra intressanta bloggar om politik, val, Alliansen, regeringen, Rödgröna, demokrati, Sifo)

Så fortsätter vänstern att veva kritik mot svensk vapenexport, även om det inte finns några beslut om vapenfabrik i Saudiarabien.
Med spelad indignation talar man emot vapenexport i syfte att själva framstå som godhetens apostlar.
Men man glömmer nogsamt att tala om bakgrunden till varför Sverige har en omfattande försvarsindustri: neutralitetspolitiken. 
Det är ohederligt att inte beskriva sambanden i försvarspolitiken. Neutraliteten krävde att Sverige i hög grad kunde producera sina egna vapen och därmed inte var beroende av andra aktörer.
De som vill stoppa svensk vapenexport mörkar med konsekvensen. Sverige blir ännu hårdare knutet till Nato. Jag skulle vilja höra V, MP och andra exportkritiker säga som det är: vi vill hellre gå med i Nato än tillåta vapenexport.

Mer: SvD, Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, Saudiarabien, FOI, vapenexport)

Svenska medier har i två dagar blåst upp “nyheten” att Sverige bygger vapenfabrik i Saudiarabien och att det skulle ske med bulvanföretag.
Men nu visar det sig att ingenting är sant.
Någon vapenfabrik har aldrig funnits planerad. Inget bulvanföretag existerar.
Alltihop är nys. En medieanka.
Det här är ett gigantiskt fiasko för svensk journalistik och för alla de medieföretag som publicerat dessa ogrundade, okontrollerade uppgifter utan att göra någon källkritisk granskning alls.
En enda tidigare FOI-anställd, förmodligen missnöjd, är den enda “källan”. Det räcker alltså att en enda tidigare anställd yppar konspirationsteorier så går hela medie-Sverige igång och påstår att det är så som denne ende person säger, utan att göra någon faktakoll överhuvudtaget.
Idag har FOI:s generaldirektör kategoriskt avvisat alla påståenden. Försvarsminister Sten Tolgfors har dementerat att något hänt utöver det som framgår av det sju år gamla och helt offentliga samarbetsavtalet med Saudiarabien, ett avtal som alltså tecknades under Göran Perssons regeringstid.
Medierna har slutat ägna sig åt källkritik för att istället vara bärare av skvaller och löst prat.
De senaste två dagarna är en fullständig katastrof för mediebranschen. Men istället för självrannsakan kommer man förmodligen att låtsas som ingenting hänt. Helt sanslöst. Vi behöver granskande medier, men granskning måste vara saklig, seriös och grundas på noggrann källkritik.
Mer: SvD, SvD2, SR, SR2. Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, Saudiarabien, FOI, vapenexport)