Att respektera religiös konservatism

En långfredag som idag kan vara rätt tillfälle att lägga ut texten något om religion. Jag har vuxit upp och levt ett synnerligen sekulärt liv. Länge dominerades tidens anda av det kalla kriget mellan kapitalism och kommunism. Den globala maktkampen formade sig utefter ekonomiska teorier. Den ekonomiska liberalismen var vår sköld mot kollektivism, maktlöshet och förtryck.
Med 11 september 2001 blev det uppenbart att den globala maktkampen tagit ny form. I centrum stod inte längre argument om vilket ekonomiskt system som var bäst, utan striden handlade nu om moraliska och religiösa aspekter.
Västvärldens frihet utmanades inte av ekonomisk kollektivism utan av religiös extremism.
Detta har gjort många liberaler förvirrade. Deras ekonomiska rationalism har inte längre samma tyngd i slagen mot kollektivismens och förtryckets banérförare, eftersom det inte längre är materiell framgång som räknas. I centrum står istället människans moraliska renhet.
Västvärlden utmålas som dekadent och skadlig av islamistiska förkunnare som säger sig företräda en och en halv miljard människor. Och till skillnad från kalla kriget är inte människorna uppdelade efter skarpa nationsgränser. Många miljoner muslimer lever i väst. Det finns inte någon geografisk gräns mellan de civilisationer som hamnat på kollisionskurs mot varandra.
När jag försökt förstå den nya globala maktkampen har det varit självklart att söka kunskap i de termer som väst utmanas — alltså i religiösa och moraliska. Och här har det kristna arvet visat sig vara oumbärligt. Det är i denna tradition vi har våra västerländska svar på den islamistiska fundamentalismen.
Jag har fortfarande svårt för gudstro och ritualer, men den största respekt för den filsofiska och moraliska diskussionen som i alla tider förts inom religionerna. Som uppvuxen i ett mycket sekulärt samhälle är det tidsödande att lära sig och förstå de djupare moraliska aspekterna. Det är så lätt att avfärda dem som flum eftersom de inte handlar om pengar eller ens politisk lagstiftning. Det handlar om råd och vägledning i livet. Hur vi ska se på våra egna liv och relationerna till vår nästa.
Här kan man inte klubba igenom ett demokratiskt beslut eller sätta upp en affärsidé att jobba efter. Här handlar det om att mogna i sitt eget varande. I den bemärkelsen handlar det om det mest individualistiska man kan tänka sig.
Och här begår samhällsdebatten i väst sitt första stora misstag i synen på islam.
Man kallar fundamentalistisk islam för konservativ islam. Inget kan vara mer fel. Fundamentalisterna är inte konservativa, de är radikala. De vill inte bara kullkasta västvärlden, de vill kullkasta också de muslimska samhällen som inte lever renlärigt nog. 
Väst begick samma misstag inför andra världskriget då man trodde att nazirörelsen var en konservativ rörelse. Det var tvärtom: en radikal rörelse som ville skapa en ny människa. En av få som förstod det var Winston Churchill. I sitt första tal som Storbritanniens premiärminister 13 maj 1940, då Frankrike fallit, sa han:  

Men om vi misslyckas, kommer hela världen, inklusive Amerika, inklusive allt vi känner till och bryr oss om, att sjunka ner i en avgrundsdjup ny mörk tidsålder, än mer ondskefull och kanske mer utdragen i ljuset från perverterad vetenskap.

Hitler stod för ny och perverterad vetenskap. Alltså motsatsen till konservatism.
Det är intressant att Socialdemokraten Nalin Pekgul är en av få som i svensk debatt tagit upp denna sorts analytiska resonemang i diskussionen om islam. På Folk & Försvars rikskonferens i Sälen i januari definierade hon muslimers relation till islam, och gjorde där radikala och konservativa till varandras motsatser.
De konservativa, sa hon, är ”så pass trygga i sin tro att de inte behöver någon vägledning av nya ledare. Många av de konservativa anser dessutom att islamisterna är för radikala i sin tolkning av islam… De säger till oss som bryter mot deras traditioner att vi kommer att brinna i helvetet, men de är klara över att det är gud som fäller domen och själva tänker de tålmodigt vänta till domedagen. De upplyser sina medmänniskor om sin tro av omsorg för dem.”
De radikala, som hon kallar islamister, ”är otåliga och tänker inte invänta domedagen. De vill att guds rike ska förverkligas redan på jorden. Samhället ska styras enligt deras egen tolkning av Islam och de arbetar aktivt för att åstadkomma detta. Hatet mot de västerländska demokratierna och deras livsstil är drivkraften, inte deras religiösa tro.”
I vårt möte med islam behöver vi väcka våra egna moraliska traditioner, som finns inbäddad i kristendomen. Det är vår civilisation som genomgått upplysningen och funnit en väg att skilja på tro och politik. Och när denna separation skett, har demokrati blivit nästa steg för politiken.
Islam har inte kommit ens till upplysningen. Därför görs inte skillnad mellan religion och politik. Och därför kan de radikala inte acceptera demokrati eller att människor tar sig några andra friheter från de religiösa texterna.
De konservativa muslimerna kan inte heller göra skillnad på politik och religion, men de har en djupare förståelse av religionen som just personlig vägledning och utveckling, inte som maktmedel över andra.
Och här kanske framtiden finns för islam. Man behöver skapa uppslutning kring att religionsutövning är personlig, inte imperialistisk. Att religionen är råd, inte lag.
Det var detta som påven Benediktus XVI tog upp i sitt filosofiska föredrag på universitetet i Regensburg 12 september 2006 (där han en gång var filosofiprofessor). Han menade att det grekiska ’logos’ – förnuft – är inneboende i den kristna traditionen och att ’logos’ kräver fri vilja att välja tro, och absolut inte en tro påtvingad med våld. Om förnuftet inte finns inbyggt i tron blir våld i religionens namn möjligt, till och med obligatoriskt.
Det gäller för religionen islam att förstå att man inte kan tvinga på någon sin religion. Om religiösa auktoriteter, exempelvis i Iran, framförde detta budskap skulle man slå undan benen på all terrorism. Islamister skulle längre inte kunna rättfärdiga sitt mördande med att man uppfyller allahs vilja.
Då skulle islam som religion bli vad den i likhet med andra religioner bör vara: hjälp och stöd i det egna privata livets vedermödor.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )

Hiphopartist: sluta gulla med Unga muslimer

Hos Newsmill skriver hiphopartisten Kadafi Hussein, Sluta fjäska för sekten Unga Muslimer:

Föreningen Unga Muslimer är ett typexempel på hur det gullas med islamism i Sverige. Ungdomsförbunden står på kö för att träffa dem och partier som miljöpartiet arrangerar möten där män och kvinnor inte får sitta tillsammans. Som ung svensk muslim blir jag arg att jag ska företrädas av en homofobisk, antisemitisk sekt.

Det är modigt av musikern Hussein att stå upp för de västerländska värderingarna och avvisa fundamentalismen. När ska en islamsk auktoritet göra detsamma? När?
Det är också typsiskt att det är Newsmill — en debattsite på internet — som tar upp den här diskussionen. Inte dagstidningar eller ”public service”. Etablerade medier spelar hellre med på fundamentalismens villkor än ifrågasätter den.
Så ser debatt- och medielandskapet ut i Sverige idag.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

Israel svarar på palestinska missilangrepp

Haaretz/Reuters rapporterar i Israeli planes carry out 7 missile attacks on Gaza:

En talesman för Israels försvarsmakt bekräftade operationen och sa att målet var två vapenfabriker och två ammunitionslager.
Luftangreppet var Israels svar på palestinska missilanfall som avfyrades över gränsen in i Israel på torsdagen.

Israelisk nyhetsbyrå rapporterar, Gaza, Judea and Samaria Terror Up in March:

Gazaterrorister avfyrade 35 missiler och sex granater in i Israel under mars månad, jämfört med fem missiler och fem granater under februari. Därtill genomfördes 30 attacker med skottlossning från Gaza i mars, jämfört med fem i februari.
Samtidigt inträffade 89 terrorattacker i Judéen och Samarien i mars, jämfört med 40 månaden innan. Det rörde sig om tre bombningar, fem beskjutningar, 79 brandbomber, 25 av dem i Jerusalem, och två attacker med stenar eller andra större föremål.

UPI rapporterar, Alleged Gaza arms cache seized in Sinai:

Egyptiska säkerhetsstyrkor har i Sinaiöknen funnit stora vapengömmor som tros vara avsedda för Gaza. Vapengömmorna som upptäcktes i centrala Sinai före gryningen inkluderade 100 missiler avsedda mot flygplan, 40 granatkastare och 40 andra explosiva vapen, meddelar Egyptiska tidningen Al-Yum a-Saba.

Jag vill förmedla dessa rapporter ur det senaste dygnets nyhetsflöde, eftersom svenska medier väljer att bortse från varför Israel reagerar.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Radikala idéer från brittiska konservativa

Det drar ihop sig till val i Storbritannien. Oppositionsledaren David Cameron har goda chanser att vinna över premiärminister Gordon Brown.
Bara fem veckor återstår till valdagen. På Sky News kan man följa presskonfrens med Labours finansminister Alistair Darling som enbart ägnar sig åt att kritisera det konservativa oppositionspartiet Tory. Temat för presskonferensen är: oppositionens politik är dålig. Jag har aldrig sett något liknande förut. Det visar hur desperata Labourregeringen är.
I Daily Telegraph gör politiske redaktören Benedict Brogan en intressant analys av den ambitiösa strategi som oppositionsledaren David Cameron lagt fast, We demand vision from our leaders – and the Tories’ plan for society is truly radical:

Så vad är hans avsikter? ”The Big Society project” skall tolkas jämsides med de utbudsreformer som Tories planerar för offentliga tjänster. Om mobilisering av samhällets ”små plutoner” är målet, då är planen för att uppmuntra föräldrar, frivilliga grupper och företag att starta nya skolor viktig, liksom den innovativa löftet att ge civilsamhällen möjlighet att ta över och driva lokala verksamheter, såsom fritidslokaler.
För dem som vill minska statens kostnader är planen att erbjuda ersättning till företag som finner arbete för människor som arbetslösa radikal, liksom system för en frivillig form av värnplikt för 16-åringar.
Finansministerkandidaten George Osbornes medarbetare gav en klarsynt presentation av hur reformeringen av samhället är en viktig del av åtgärderna för att återskapa statsfinansiell stabilitet: minska efterfrågan på offentlig välfärd och du minskar – permanent – budgetunderskottet. Besparingar kanaliseras tillbaka till projekten som minskar beroendet och ökar friheten från staten, som i sin tur leder till mer besparingar. En god cirkel skapas.
En ny regering kommer att ta initiativ till lagstiftning för att ge människor både de verktyg och de befogenheter de behöver för att bli aktiva i sina samhällen utan att vänta på att staten ska ta ledningen.
En ny lag för ökad offentlighet ska ge medborgarna direkt tillgång till information som innehas av regeringen. Olika uppgifter, som kartor över var brott begås och lediga jobb, kommer att publiceras på nätet – tillsammans med information om varje kostnadspost i offentliga verksamheter över 250.000 kr – och därmed finnas till förfogande för alla att ta del av. […]
Man kan hitta saker att kritisera. En del formuleringar kan få en att gnissla tänder, men det kan vara ett bra knep: för att vinna över den idag statligt beroende frivilliga sektorn, måste du tala deras språk. Sedan har vi draget av amerikanskt tänkande här: idén om gemenskap i grannskapet är en transatlantisk import, liksom tron på vår förmåga att trolla fram en armé av volontärer, som den unge Barack Obama, omfamnas väl mycket av David Cameron. Det står inte klart om de nödvändiga arméer av volontärer kommer att förverkligas, eftersom inga incitament ebjuds utöver den varma glansen av moralisk tillfredsställelse.
Så David Cameron har säkert rätt i ett avseende: hans agenda är ytterst ambitiöst. Vi har tappat tron på politiken, men här är en politiker som tror på vår förmåga att som individer ta över ansvar för samhället från staten. Vi kräver vision från våra blivande ledare, och här har vi en som erbjuder en stor sådan.

Att föra över initiativet från myndigheter till civilsamhället kommer att vara den stora utmaningen för liberaler och konservativa som vill se statsmakten minska och människors egen makt öka.
Jag kan, så här inför påsk, inte släppa tanken att det kristna budskapet om att ställa upp på sin nästa länge var ett starkt incitament för att organisera folkrörelser i Sverige. Det som i artikeln kallas amerikanskt tänkande är ju i lika hög grad svenskt: all den välfärd som vi byggt upp i vårt samhälle startade i form av folkrörelser.
Även Försäkringskassan! Under andra halvan av 1800-talet startades sjukkassor på allt fler orter, ofta av nykterhetsrörelsen, för att familjer skulle kunna försörja sig även när någon blivit sjuk. Dessa sjukkassor var frivilliga försäkringar, organiserade i civilsamhället.
Det är inte staten som byggt svensk välfärd, utan folkrörelser i frivilligt socialt arbete i civilsamhället. Drivkraften var att minska den materiella nöden.
Idag är de mest nödvändiga materiella behoven tillgodosedda, men vi kan se allt mer av en social nöd växa fram. Vanmakt, isolering, depression, ångest. Jag menar att det beror på att alltfler saknar mening och gemenskap. Den sorts gemenskap man får när man utför en gemensam uppgift och tillsammans löser ett problem.
Jag tror vi människor, även om vi naturligtvis helst ser att problem löser sig av sig själv, i längden mår bra av att behöva lösa vardagsuppgifter i gemenskap. Det lär oss att bli mer självständiga från överheter. Erfarenheter som ger oss klokskap att använda i livet. Och som dessutom reducerar statens makt.
Det blir intressant att se om David Cameron kan hålla fast vid denna svårgripbara men ytterst intressanta idéströmning när valrörelsens intensivskede nu startar i Storbritannien.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , )

Inget utrymme för S-offensiv

Alliansregeringen har presenterat en rad åtgärder den här veckan. Pensionärerna ska få högre pension. Vägar och järnvägar ska rustas upp. Och i går var det barnfamiljernas och ungdomarnas tur.
Regeringens reformagenda är så omfattande att oppositionen har svårt att hitta något att klaga på.
Man kan inte ens anklaga regeringen för överbudspolitik. Konjunkturinstitutet har deklarerat att det finns ett stort utrymme att lova reformer för, utan att behöva finansiera dem med besparingar eller skattehöjningar. I valrörelsen kan politikerna sätta sprätt på 40 miljarder kronor för nästa år, enligt KI.
Nerikes Allehanda skriver i ledare, Både stärkt välfärd och sänkt skatt:

Förslaget har en klar låginkomstprofil. En höjning med ett visst antal kronor, betyder mer för den som har en låg inkomst än för den som har en hög inkomst. [A]llianspartierna har ännu en gång lyckas visa att det går att förena sänkta skatter med en förstärkt välfärd.
Det retar Socialdemokraterna. De hade helst velat att regeringen kombinerat skattesänkningar med massiva nedskärningar i den offentliga sektorn. Ibland så framskymtar visserligen den bilden i den socialdemokratiska retoriken. Men väljarna känner knappast igen sig i en sådan beskrivning.
Dessutom har Sverige, i en europeisk jämförelse, urstarka statsfinanser. Och då grusas ytterligare ett klassiskt socialdemokratiskt valknep – att hävda att en alliansregering med automatik innebär en statsfinansiell katastrof.

Ja, de sunda svenska statsfinanserna är de borgerligas verkliga triumfkort. Alliansregeringen har visat sig vara en mer kompetent regering än de flesta i Europa.
Förmodligen krävs nu en mjukare framtoning för att partisympatierna ska tippa över till deras fördel. Och nu visar Alliansen vad starka statsfinanser betyder för välfärden — allt!
Jag hade hellre än mer transfereringar sett skattesänkningar. Men att satsa på nya statsutgifter är priset för att kunna vinna valet i höst. Med bidragen avväpnar man den S-ledda oppositionen som får mindre utrymme att gå till motoffensiv.
I Sverige är omtänksamhet och värme lika med bidrag, medan att låta människor behålla sin lön anses kyligt och egoistiskt. Den villfarelsen sitter djupt, och den måste bändas upp genom mer värdebaserad idédebatt. Som tar mer tid än en valrörelse.
Alliansen agerar pragmatiskt och genomför politik som väljare i mitten uppskattar. Mer kan man inte begära.
Andra medier: AB, SvD, SDS, HD. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Forskare: för sent att rädda planeten

Miljöpolitik har övergått i domedagspredikningar. Blivit en ny religion. Och vetenskapsmän är dess prästerskap. Nu går en känd professor ut och säger till BBC att det är för sent att rädda jorden från global uppvärming, Lovelock: ’We can’t save the planet’:

Professor James Lovelock, vetenskapsmannen som utvecklade Gaiateorin, har sagt att det är för sent att försöka rädda planeten. […] Att försöka rädda den ”är en massa nonsensprat”.

Och detta ska vi ta på allvar? Man kan bara skaka på huvudet åt klimatforskning, som uppenbart tagit sig vatten över huvudet och famlar i mörker. De vet inte vad de håller på med.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )