David Petraeus for President

Vem kommer att utmana president Obama om Vita huset i valet 2012? Obama blir allt mer sårbar i takt med att hans popularitetssiffor sjunkit och hans politik ifrågasätts av väljarna. Men samtidigt finns ingen självklar kandidat på republikanska sidan.
Ett namn som allt fler nämner är David Petraeus. Nu senast i helgens Daily Telegraph, David Petraeus for President: Run General, run:

Amerikanerna har aldrig varit så missnöjda med sina politiker. Mer än tre fjärdedelar av amerikanerna ger kongressen underkänt betyg. President Barack Obamas popularitetssiffror har fallit ner under 50 procent och många av dem som röstade på Obama litar inte längre på honoom.
Republikanerna mår inte mycket bättre och den växande Tea Party-rörelsen demonstrerar en omfattande motvilja mot den politiska klassen i Washington. Politiker i makten är sårbara inför mellanårsvalet i november.
Många väljare läntar efter en outsider, någon äkta, med integritet och bevisad kompetens. Någon som inte ägnat livet åt intriger, åt att planera hur man ska göra politisk karriär, och därför ständigt anpassat sig för att nå maximala politiska fördelar.
Missnöjet är omfattande och den enda offentliga institution som har ökat sin prestige på senare år är den amerikanska försvarsmakten.

Naturligtvis avvisar Petraeus alltihop. Kategoriskt. Han jobbar åt sittande president och kan inte röja minsta tecken på att han tänker kasta sin chef ur sadeln. Men den vänsterradikala nättidningen Huffington Post drar en djup suck av lättnad när Petraeus vid ett besök i New Hampshire (den viktiga delstat där nomineringsprocessen börjar), deklarerade att han inte tänker ställa upp i politiska val, David Petraeus Definitively Closes The Door On A Presidential Run.
Men vi minns hur Obama lika kategoriskt förnekade att han skulle ställa upp i presidentvalet 2008. Och  senaste en general blev president, då i form av Dwight D Eisenhower, var han så tvetydig om partipolitik att han uppvaktades av både demokrater och republikaner att bli deras presidentkandidat.
Petraeus är ett lika starkt kort som Eisenhower, eftersom Petraues förenar egen erfarenhet i strid, befälhavare för en kvarts miljon soldater i krig samtidigt som han har fil.kand i statsvetenskap och doktorerat i internationell politik vid Princeton. Tidskrifterna Foreign Policy och Prospect har placerat Petraeus på topp 100-listan över världens främsta intellektuella.
Han har tilldelats en stor mängd utmärkelser – och till och med fått medalj av Förenta Nationerna.
Det vore märkligt om han inte skulle vilja pröva sina färdigheter också inom politiken. Men han kan göra som Eisenhower, vänta till dess han inte möter en sittande president som han tjänstgjort under. Eisenhower ställde upp 1952, då Harry Truman inte längre kandiderade till omval.
Men om trycket blir stort för att han ska rädda nationen från politisk anarki och förfall, då kan en person som Petraeus inte dra sig undan. Om amerikanska folket kallar och en våg av uppmaningar byggs upp, blir det svårt att tacka nej.
Trots sin nuvarande post som militära befälhavare över Central Command, som leder de amerikanska operationerna i Mellanöstern, är han ofta ute på föredrag och framträdande på hemmaplan, vilket framgår i Deseret News, Petraeus across the nation: Many challenges still ahead in Middle East.
Han är alltså inte alls främmande för publika möten och att hålla tal, en roll som annars kan få många dugliga militärer att känna sig obekväma. Handlingens män behöver inte ha talets gåva. Men för Petraeus gäller inga sådana begränsningar.
Hans brist på politisk erfarenhet skulle normalt vara en black om foten. Men Amerika slits nu i stycken av allt djupare politiska motsättningar. Polariseringen mellan vänster och höger är så total att den förtär politiken, som reduceras till att man hatar varandra. Utrymmet för saklig diskussion är noll.
I detta klimat krävs förmodligen en outsider som genom sitt ledarskap kan ena folket och ställa sig över partipolitiken. Om någon är kvalificerad att bli Amerikas president i en tid av hårda politiska motsättningar, så kanske det är David Petraeus.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Sjunkbomben Sahlin

Bloggen har hoppat över den senaste veckans opinionsmätningar av personligt förtroende hos partiledare och statsministerkandidater. Dels därför att de fått stor uppmärksamhet annorstädes och dels därför att det inte framkommit något nytt som jag haft anledning att beröra.
Vi vet att Mona Sahlin ligger pyrt till, och att Reinfeldt har stort förtroende i svenska folket.
Men nu i påsk är nyhetstorkan stor. Därför vill jag ändå tipsa om PJ Anders Linders analys i dagens SvD.se, Förtroendeklyftan – inte bara om personlighet:

Skärtorsdagen, den allra första dagen i april, kunde S-ledaren ta del av en obarmhärtig förtroendemätning från DN/Synovate [De är chanslösa mot Reinfeldt], och redan i går, den 4 april, var det dags igen. Den här gången är det Aftonbladet/Sifo som står för det till kalldusch förklädda vårregnet [Sahlin – en sjunkbomb].Sedan december i fjol har Sahlin tappat sex procentenheter och har nu bara stort eller mycket stort förtroende som statsminister hos 28 procent av svenska folket. […]
Skillnaden i förtroende mellan Sahlin och Reinfeldt handlar inte bara om bedömningen av kapacitet och karaktär. Det handlar också skillnaden mellan borgerlighetens och de rödgrönas samarbete.
Alliansens har hunnit sätta sig och bli självklarhet. De mindre partierna må irritera sig på att opinionen så ensidigt gynnar M framför de andra, men hos alla fyra finns en genuin känsla av att man hör ihop […] Fredrik Reinfeldt är oomtvistad statsministerkandidat för en i allt väsentligt harmonisk helhet.
De rödgröna är varken legerade eller en självklarhet. Tydligast blev det förstås vid själva bildandet, när V först inte fick vara med och sedan absolut skulle vara med, men det har blivit tydligt om och om igen. I senaste Neo talar Maria Wetterstrand om det rödgröna samarbetet som en metod för att knäcka det socialdemokratiska maktmonopolet, och Lars Ohly och Vänterpartiet låter ofta förstå att alltsammans är provisoriskt och inte ska drivas för långt.

Sahlin får ta smällen för att det inte finns någon gemensam rödgrön opinion. Det är ett sätt att se det.
Jag har tidigare varit inne på att förklaringen till skillnaden mellan partisympatierna, där de rödgröna leder, och personligt förtroende för politiska ledare, där Alliansen leder, kan vara en annan, Opinionen blåser åt två håll, samtidigt:

I val av personer, väljer svenska folket borgerliga politiker.
I val av parti, väljer svenska folket rödgröna partier. […]
När svenska väljare svarar på frågor om politiker, avgränsar sig svaret till vad som gäller i nutid — aktuella personer i politiken. När samma väljare svarar på frågan om vilket parti man skulle rösta på, innehåller svaret en bredare lojalitet till hur politik bedrivits under lång, ja, också historisk, tid. Väljare uppvuxna i socialdemokratiska hem känner en lojalitet till det parti “som byggt landets välfärd”.

Om de rödgröna skulle vinna i september, så är det inte på dagspolitiken eller på dagens politiska företrädare, utan tack vare Socialdemokratins historiska arv.
Om det ligger något i denna min analys så är Alliansens motståndare under valrörelsen 2010 mer Per Albin Hansson och Gunnar Sträng än Mona Sahlin och Thomas Östros…
(Andra intressanta bloggar om , , , , , ,, , , , , )

Krigshjälte skäller ut Gordon Brown

Korpral Johnson Beharry är den förste soldat sedan 1965 som varit i livet för att ta emot Storbritanniens allra främsta hedersbetygelse, Viktoriakorset. Det mod som medaljen kräver innebär att de flesta mottar den postumt.
Bloggen har berättat om de exempellösa insatser som Johnson Beharry gjorde 2004 under Irakkriget (Första Viktoriakorset på 40 år, Hjältedåd). Ensam och på eget initiativ räddade han livet på 30 soldater vid två bakhåll norr om Basra.
Nu har Beharry fått nog av premiärminister Gordon Browns bristande respekt för trupperna. För Englands största tidning berättar han hur hans ilska vuxit under flera möten med premiärministern där denne inte visat någon respekt för de uppoffringar som soldater utsätter sig för, på hans order.
Beharry berättar i When Gordon Brown offered me his hand I turned and walked away om hur premiärministern vid olika ceremonier inte inte tittat soldater i ögonen, inte tagit dem på allvar och inte varit stilla under tyst minut för de stupade.
Detta beteende har gjort Johnson Beharry rasande. ”Jag hade lust att klippa till honom.” Och när en ny ceremoni ägde rum vägrade korpralen att ta premiärministern i hand. Till Sun säger han:

Jag kan inte komma över hans bristande respekt. Hans sätt att reagera mot soldater är fruktansvärt.
Det handlar inte om mig eller min medalj. Det handlar om oss alla. Vi representerade armén inför honom, och han tycktes inte bry sig det minsta.
Jag vill inte tro att han är sån. Han kan visa att jag har fel genom att visa att han respekterar trupperna.
Det här har inget med parlamentsvalet att göra, eller vem jag vill se som premiärminister. Jag har ett personligt problem med honom, med Gordon Brown the man.

Ord och inga visor.
Och man kan ju inte annat än hålla med. Politiker kan sända ut soldater på uppdrag där de dör. De gör den ultimata uppoffringen. Då borde politiker visa respekt för dem som ställer upp och gör skitjobbet åt politikerna.
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , )

Neo klär av Maria Wetterstrand (MP)

Miljöpartiets språkrör är heta just nu. Maria Wetterstrand (MP) är det rödgröna regeringsalternativets drottning, inte Mona Sahlin. Opinionssiffrorna ligger högt.
Och medierna går i flock. Ena dagen är alla ute efter att fälla en politiker. Andra dagen fjäskar alla journalister för någon annan. Just nu fjäskar sig medierna trötta på att tala väl om Miljöpartiet. Ingen ställer varesig tuffa eller intressanta frågor till språkrören.
Tills nu.
Magasinet Neo har fått en längre intervju med Maria Wetterstrand och det är nog en av de mest läsvärda artiklarna om svensk politik just nu: Alla tycker om Maria.
Paulina Neuding och Mattias Svensson har träffat henne och ställt riktigt svåra frågor. Och man återger inte bara hennes svar i sak, utan blottlägger Wetterstrand som den slipade — och som jag ser det, cyniske — politiska spelare hon är. Redan från start gör hon en smart undanmanöver:

Vår intervju börjar med Wetterstrands fråga om vi vill ha hennes åsikter ”som Maria” eller partiets åsikter. Klart vi blir imponerade av att en ledare för ett riksdagsparti unnar sig denna distinktion mellan egna tankar och partiets linje, och bjuder oss den graden av intimitet. Självklart är vi mer intresserade av Maria Wetterstrands åsikter än av det vi kan läsa i ett partiprogram.
Men vad hon personligen tycker är också lättare att anpassa efter våra förväntningar och betydligt flyktigare till sin karaktär.

På frågan om vilka politiska tänkare hon läser svarar hon, inga alls. Ett sådant svar kan först upplevas som ofördelaktigt rakt och uppriktigt, skriver Neuding och Svensson, men det kan också finnas andra baktankar:

Men det gör också att Maria Wetterstrand inte kan kopplas till de svårare frågeställningar som även gröna tänkare brottas med. Skulle hon exempelvis ha nämnt djupekologen Arne Naess, hade hans syn på nödvändigheten av radikal befolkningsbegränsning rest frågor om vad som skulle hända med barnbidrag, generös föräldraförsäkring eller att hjälpa barnlösa par med provrörsbefruktning.

Wetterstrand kastar av sig all ideologisk barlast från Miljöpartiet. Hon gör sig ren och obelastad. Oskuldsfull. Så gör en riktig opportunist!
Hon använder gärna liberalt språk…

… men kan samtidigt utan större bekymmer acceptera frihetsinskränkningar och en svällande stat. Det visar inte minst valet av koalitionsvänner.

Dessa två iakttagelser (ideologisk barlast, liberalt snack utan bäring) bekräftas också när hon får fråga om fisket. Miljöpartiet driver på hårt för att begränsa fisket för att rädda haven från utfiskning. Men studier visar att länder som använder marknadslösningar och tillåter köp och försäljning av individuella fiskekvoter lyckas bättre än de som bara användner statliga regleringar. Nya Zeeland har med marknadskrafterna ökat fiskebeståndet i sju av tio fiskebestånd och Island har mer än tiodubblat fiskebeståndet.
Wetterstrand ställer sig ”personligen” inte emot. Men Neo kan visa att Miljöpartiet skrivit under riksdagsmotion som motsätter sig marknadslösningar och varnar för ägarkoncentration och att kvoterna kan hamna i utländsk ägo.
Hon vill alltså låta liberal, men när det kommer till verklig politik, då är det socialistiska metoder som gäller.
Intervjun visar också vilken gammaldags syn Wetterstrand har på tillväxt. Hon kopplar den till materiell konsumtion. Men tillväxt kan ju tas ut som ökad ledighet. Här finns en uppenbar förvirring hos Miljöpartiet, som ju vill att skattebetalarna ska betala för människors ledighet — sk friår — men motsätter sig att människor genom tillväxt skapar välstånd som gör att man kan ta ledigt utan lön.
Ledighet genom socialistiska metoder — att leva på andras arbete — är bra och eftersträvansvärt. Ledighet genom kapitalistiska metoder — att leva på eget sparande — är fördärvligt, skadligt, miljöfarligt.
Varför i herrans namn är parasitering på andra bra, medan eget sparande är dåligt? Miljöpartiet står för bidragslinjen, framför arbetslinjen.
Här, om tillväxt, avslöjar Maria Wetterstrand att hon är röd, både inuti och utanpå.
Det här är årets viktigaste intervju. Varje ansvarskännnade väljare borde läsa den.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

Obama gav 17 minuter långt svar till arbetare

Inte ens journalister — president Obamas mest lojala hejarklack — kunde hålla sig när Obama häromdagen framträdde inför arbetare i Charlotte i Nordkarolina. Washington Post rapporterar i Obama’s 17-minute, 2,500-word response to woman’s claim of being ’over-taxed’:

Mot slutet av frågestunden med arbetare vid en batterifabrik ställde sig Doris upp och frågade presidenten om det var ”ett klokt beslut att höja skatterna för oss, på grund av sjukvårdsreformen”.
Obama började svara irriterat. ”Låt oss tala om det, eftersom det är ett område där mängder med felaktig information spridits, och jag måste jobba hårt under de kommande månaderna för att städa upp bland alla dessa felaktiga beskrivningarna som folk har”, sa han.
Han fortsatte sedan i 17 minuter och 12 sekunder att med monoton röst tala publiken vimmelkantig (lulling the crowd into a daze). Hans svar vandrade från ämne till ämne. […] Publiken längst bak började gå. […]Till slut insåg till och med Obama att han talat för länge.
”Oj, det blev ett långt svar. Förlåt”, sa han och fick till svar nervösa skratt som lät lite som lättnadens suckar.
Men, sa han: ”Jag hoppas jag svarat på din fråga.”

Jag kommer osökt att tänka på förre centerledaren Olof Johansson. Han kunde inför partimöten stå och prata obehindrat i en kvart eller halvtimme, planlöst glida från ämne till ämne, utan att ha något att säga och utan poänger.
Det är kanske så att Barack Obama är USA:s svar på Olof Johansson….
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , ,)

Avtalsrörelse utan tanke på arbetslösa

Det blev inga strejker. Arbetsgivarna gick med på högre löneökningar än konjunkturen befogar. I Svenska Dagbladet skriver Per Gudmundson, Och för de arbetslösa blev det – ingenting:

Det känns nästan ofint, nu när parterna tycks hyggligt nöjda och glada, att påpeka att arbetslösheten ligger nära 10 procent, och att generellt högre lönekostnader leder till lägre vilja att anställa. Men så är det ju.
Självklart värnar facket medlemmarnas löner. Men samhällsintresset kan vara något annat.
”Vem för de arbetslösas talan i löneförhandlingarna?” frågar tidskriften Ekonomisk debatt (2/2010)

Sverige förlorade sin ställning som ett av världens rikaste länder på 1970-talet då fackföreningarna drev igenom enorma löneökningar, långt över vad produktiviteten medgav. Svenska företags varor och tjänster blir så dyra att ingen köper dem.
Ska vi beträda samma stig mot lägre välstånd igen? Särskilt allvarligt är att facken kräver höga lägstalöner, vilket gör ingångslönerna för arbetslösa så höga att tröskeln in på arbetsmarknaden blir oöverkomlig. Resultatet: allt högre arbetslöshet.
Men avtalsrörelsen hade ingen tanke på dem.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Näthatet symptom på maktens arrogans

I Landskrona slogs en äldre dam ihjäl av en yngling, mitt på dagen, mitt på p-platsen utanför varuhuset.
Sverige saknar varje uns av uppfostran och disciplin, såväl i skolorna som överallt annars. Det anses tufft att bryta mot reglerna, även om det går ut över andra. Här lever vänsterns 1968-anarkism kvar. Att säga ifrån, så som damen i Landskrona gjorte, är förbjudet i Sverige av idag. Man får inte göra det! Alla ska få härja fritt i sin destruktivitet. Att ingripa är den största integritetskränkning som kan ske. Regler, och respekt för andra, betyder ingenting.
Här har vi en paradox att bryta upp: vänstern älskar att lagstifta om fler och fler regler, samtidigt hejar vänstern på dem som bryter mot reglerna, som vandaliserar och förstör. Som liberalkonservativ vill jag se så få lagstadgade regler som möjligt, men dom som gäller ska upprätthållas. Bara så kan vi få ett samhälle där alla kan känna trygghet i vad som gäller. Trygghet! Vänstern vet inte vad det är.  
Vi skördar nu frukterna av det flum som i årtionden fått dominera, med naiva utrop som ”släppa fångarna loss” och med skadliga kriminologiska nycker som gjort gärningsmän till hjältar och kändisar.
Massmedierna har delat vänsterns och kriminologernas uppfattning att det är gärningsmännen det är synd om, samtidigt som man arrogant avvisat brottsoffer som gnällspikar som hatar och därför ska hålla käften.
Också partierna har spelat med. Få är de politiker som försvarat brottsoffrens ställning. Polisen har demoraliserats genom att regeringar konsekvent utsett inkompetenta politiker till polischefer. Några föll för Ebbe Carlsson, och tvingades bort. Men polisen har ju varit nedlusad med chefer som ingenting alls kan om lag och rätt.
Därför har vi fått laglöst land i många avseenden. Ett är att människor inte kan behärska sina känslor på nätet. Medierna tar tacksamt hand om och blåser upp detta fenomen för att slippa rannsaka sin egen roll i att undergräva rättssamhället.
Helsingborgs Dagblad är dock inte helt onyanserad i sin ledare, När hatet flödar:

Brottet i Landskrona rör också, med rätta, upp känslorna. Offret, en 78-årig kvinna, hade ingen möjlighet att försvara sig. Att uttrycka medkänsla med hennes anhöriga och avsky inför det meningslösa våldet är att visa medmänsklighet. Men när dessa känslor i stället slår över i blint hat som tar sig uttryck i kampanjer och ryktesspridning så har man återigen visat att man inget har lärt. […]
De som nu tycker det är okej att utsätta misstänkta, deras familjer och hela folkgrupper för rykten, förtal och hat bör tänka efter och komma ihåg vad rättssamhället står för. Att ta sitt personliga ansvar och säga nej till detta betyder inte på något sätt att man förringar brottet.

Men när ska massmedier, politiker och sk kriminologer ta sitt ansvar? När ska ordningsmakten upprättas, så att medborgarna kan känna tillit till att man inte själv måste ta hand om såväl personskydd som straffskipningen?
Alla etablissemang har svikit när det gäller kriminaliteten. Man har bagatelliserat, nonchalerat och viftat bort människors krav på att brottsbekämpning ska prioriteras.
Men en förändring kan vara på gång. I nya numret av magasinet Neo har Johan Ingerö en mycket bra artikel om kriminalpolitik: Skönt med livstid (pdf):

Rättspolitik och rejäla straff har blivit mer än en batongfråga för adrenalinstinna män. Fokus på upprättelse, kvinnofrid och säkra städer gör frågan angelägen för allt fler. […]
Mellan 1993 och 2006 ökade intresset för kriminalpolitik stort bland Folkpartiets väljare, främst bland kvinnorna. Enligt [statsvetarna] Demker och Duus-Otterström kan detta sannolikt kopplas till frågan om våld mot kvinnor, där medieuppmärksamheten ökat markant under dessa tretton år. […]
Johan Pehrson är därmed ett exempel på hur rättspolitiken har graviterat in mot det politiska mittfältet. Han är dock inte ensam. Maria Carlshamres framgångsrika personvalskampanj till Europaparlamentet 2004 hade ett tydligt rättspolitiskt tema i form av våld mot kvinnor. Den nyutnämnda EU-ministern Birgitta Ohlsson drev under sin tid i riksdagen frågan om så kallad omvänd kommunarrest, alltså ett förbud för män som gjort sig skyldiga till grov kvinnofridskränkning att bosätta sig i närheten av sitt offer. Även obligatorisk elektronisk fotboja ingick i förslaget.

Johan Ingerö pekar på hur vänstern, som haft ett starkt grepp om storstäder som New York och London, förlorat makten till högern eftersom det varit högern som tagit människornas krav på trygghet genom brottsbekämpning på allvar.
Brottsbekämpning är främst något som berör låg- och medelinkomsttagare, eftersom det är de som drabbas av våldet. Etablissemangen i politik och medier bor inte i de förorter där våldet härskar. Därför fattar de inte vilken enorm otrygghetsfaktor kriminaliteten är.
Om det är via feminismen, alltså att etablissemangen får upp ögonen för brott genom att kvinnors utsatthet hamnar i fokus, då har feminismen faktiskt medfört något positivt. För om fokus handlar på dem som drabbas, kommer inte bara kvinnor utan alla medborgare att kunna se fram emot ökad trygghet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )

Tysklands återförenare Helmut Kohl fyller 80

Han var förbundskansler i 16 år och förändrade Europa. I och för sig var det inte hans förtjänst att kommunistblocket kollapsade, men när så skedde agerade han kraftfullt för att återförena Tyskland och introducera frihet och demokrati i öst.
Dessutom hade inte Europeiska unionen varit det den är utan Helmut Kohl. Han har legat bakom de flesta större beslut. Men om hans vision om ett enat Europa förverkligas bäst på det sätt som han bidragit till är väl ännu inte avgjort. Någon tvekan råder dock inte om att han var en högst kompetent och handlingskraftig ledare.
Han kommer inte upp i samma klass som Margaret Thatcher, men han tävlar om andraplatsen bland Europas främsta politiker i modern tid.
Läs mer hos Bild i Happy birthday! Former Chancellor Helmut Kohl turns 80, Deutsche Welle, Helmut Kohl, chancellor of Germany’s reunification, turns 80, Carl Bildt skriver i En stor europé fyller 80 år, och i Guardian skriver Timothy Garton Ash, Berlin has cut the motor, but now Europe is stalled.
(Andra intressanta bloggar om , , , )

Venezuela vill gå i Irans fotspår

Under lång tid har Iran agerat för att komma över kärnvapenteknologi. Nu deklarerar Venezuelas vänsterpresident Hugo Chavés att han också vill ha denna eftertraktade teknologi. Det framkommer i samband med att Rysslands premiärminister Vladimier Putin besöker Venezuela.
Syftet med Putins besök kan vara att bygga upp ett nytt block mot västvärlden. Chavés säger om besöket:

— Vi bygger en ny värld, och bara en balanserad värld kan garantera fred. Ryssland och Venezuela kommer närmare varandra för varje dag.

Meningen är att utmana väst och ambitionerna om en friare värld. Det är ännu ett bakslag för demokrati och mänskliga rättigheter.
Se mer: Reuters i Putin bolsters oil, defense ties with Venezuela, AP i Russia offers Venezuela nuclear help, Chavez says, Bloomberg i Putin Signs Accords With Chavez in Venezuela Trip.
(Andra intressanta bloggar om , , , )

Paradoxer i mötet med islam

En anledning till mitt förra inlägg om skillnaden mellan radikal och konservativ islam är artikeln av humanekologen Pernilla Ouis vid Malmö högskola i senaste numret av Axess, Halal-hippiens paradoxer.
Hon blottlägger flera paradoxer i mötet mellan väst och islam, paradoxer vi borde diskutera mera.
Hon inleder med den största av paradoxer, vänsterns stöd för auktoritärt religiöst förtryck:

Ändå stödde [Michel Foucault] den islamiska revolutionen och Khomeini, som praktiserade exakt det han kritiserade så briljant: det våldsamma utövandet av makt mot dem som skiljer sig från normen. Jag begriper det inte, men lever dagligen med hans arv: de vänsterradikala, genus- och diskrimineringsmedvetna studenterna, som i varje undervisningssituation där jag kritiskt undervisar om islam känner ett stort behov av att ge uttryck för protester mot mig och min undervisning. De tar ”den Andre” i försvar, denna okända Andre, icke-västerlänningen som blivit oantastlig i den akademiska världen.
Jag kallar Foucaults arv för halal-hippiens paradox. I sin iver att kritiskt ifrågasätta det västerländska moderna projektet, kolonialismens historia och förtrycket av ”den Andre”, är halal-hippien angelägen om att omfamna denna Andre med hull och hår, utan att uppfatta att just denna omhuldade Andre kan utöva precis samma mekanismer av förtryck, fast då inom sin egen grupp.

Den vänster som i svenska förhållanden vänder sig mot allt vad överhet heter, accepterar likt lamm på väg till slakt allt vad auktoritära ayatollor säger. Så om FRA fick en ayatollah som generaldirektör, skulle de genast anse all övervakning vara okej. Ja, de skulle med glädje riva ner allt skydd för integriteten. För den goda sakens skull.
Pernilla Ouis nämner hur vänsterextrema AFA ger sitt stöd till de mest reaktionära islamistiska grupperingarna i Rosengård. Hon kallar DN-Kulturs Andreas Malm för ”nykolonial” eftersom hans stöd till Hizbollah och syn på muslimer är ”överlägsen och paternalistisk”. Han vill vara beskyddande och omyndigförklarar muslimer som kritiserar islamistiskt förtyck.
Hon är också träffsäker när hon pekar på paradoxen i att islamister använder mänskliga rättigheter och individuell frihet för att förtrycka och begränsa just friheter och rättigheter.
Men hon kritiserar också liberaler som hon menar ”inte ser” att det trots allt finns reformvänliga, progressiva muslimer. Och därmed fastnar i ”vi-och-dom”-tänkande.
Den kritiken är ju inte alls lika stark som den hon riktar mot vänstern. Var finns dessa reformvänliga? I den internationella debatten kommer inläggen från två håll: å ena sidan muslimska religiösa ledare som hävdar islamsk lag och å den andra dissidenter som Salman Rushdie, Ayaan Hirsi Ali, Irshad Manji och ex-muslimer i Sverige. De senare får, med all rätt, stor uppmärksamhet. De vet mer om islam som religion och livsstil än vi som inte vuxit upp med den.
Det är knappast vi-mot-dom, utan bevis på att vi söker röster från den muslimska civilisationen som kan uttrycka de reformvänliga ståndpunkterna — men har förbannat svårt att hitta några. Särskilt personer i ledande ställning. Jag har i många år sökt muslimska ledare och auktoriteter med genuint moderata uttolkningar av islam, men bara funnit en enda: Wahid i Indonesien, i spetsen för en muslimsk rörelse med 30 miljoner medlemmar.
Sedan han dog förra året, känner inte jag till någon ledare med religiös auktoritet som är reformvänlig. Då är det inte så konstigt att debatten står mellan de som vill radikalisera islam och oss som vill skilja på religion och politik.
Pernilla Ouis skulle lika gärna kunna kalla svensk valrörelse för demonstration i ”vi-mot-dom” eftersom regering och opposition argumenterar emot varandra eftersom de är huvudmotståndare. Men vad tillför den beskrivningen? Ingenting.
Det blir också märkligt när hon menar att konservativa i västvärlden, de som värnar familjen, inte ser sin värdegemenskap med islam. Här frodas den traditionella rollfördelningen vars syfte är att skapa harmoni.
När jag funderat på de här paradoxerna, blev mitt svar det som framgår i förra blogginlägget. För att förstå hur muslimer uttolkar islam måste man använda rätt definitioner. Då blir det inte längre särskilt paradoxalt.
De fraktioner som sedan Irans revolution 1979 vuxit sig allt starkare i muslimska världen är de radikala, de extrema, som inte nöjer sig med att be till allah, utan som med brutal politisk makt vill omforma samhället. Dessa kallas islamister, men skulle i marxistisk mening lika gärna kunna kallas revolutionärer. De vill här och nu omstörta såväl muslimska samhällen som de västerländska.
Att dessa extremister med sin revolutionsromantik lockar till sig vänstern är ju inte ett dugg konstigt. Särskilt inte när islamisterna valt att attackera västvärldens frihet i syfte att ena muslimer, blir lockelsen extra stark hos gamla kommunister.
Av samma skäl blir dessa islamister fiender med liberaler och konservativa i väst.
Om de moderata och konservativa fraktionerna av islam skulle återfå initiativet, skulle motsättningarna med väst omdelbart minska. Liksom det terrorvåld som framför allt drabbar muslimer.
Det som inte är paradoxalt är att skiljelinjen nu, precis som i mitten av 1900-talet, går mellan totalitär omstörtning och liberalkonservativ samhällssyn. Då stod fascism, nazism och kommunism mot liberalkonservativa värderingar. Nu står radikal islamism mot liberalkonservativa värderingar.
Sett till dessa de allra mest grundläggande idé- och värdebaserade underströmmar kan mycket förklaras.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )