Radikala idéer från brittiska konservativa

Det drar ihop sig till val i Storbritannien. Oppositionsledaren David Cameron har goda chanser att vinna över premiärminister Gordon Brown.
Bara fem veckor återstår till valdagen. På Sky News kan man följa presskonfrens med Labours finansminister Alistair Darling som enbart ägnar sig åt att kritisera det konservativa oppositionspartiet Tory. Temat för presskonferensen är: oppositionens politik är dålig. Jag har aldrig sett något liknande förut. Det visar hur desperata Labourregeringen är.
I Daily Telegraph gör politiske redaktören Benedict Brogan en intressant analys av den ambitiösa strategi som oppositionsledaren David Cameron lagt fast, We demand vision from our leaders – and the Tories’ plan for society is truly radical:

Så vad är hans avsikter? ”The Big Society project” skall tolkas jämsides med de utbudsreformer som Tories planerar för offentliga tjänster. Om mobilisering av samhällets ”små plutoner” är målet, då är planen för att uppmuntra föräldrar, frivilliga grupper och företag att starta nya skolor viktig, liksom den innovativa löftet att ge civilsamhällen möjlighet att ta över och driva lokala verksamheter, såsom fritidslokaler.
För dem som vill minska statens kostnader är planen att erbjuda ersättning till företag som finner arbete för människor som arbetslösa radikal, liksom system för en frivillig form av värnplikt för 16-åringar.
Finansministerkandidaten George Osbornes medarbetare gav en klarsynt presentation av hur reformeringen av samhället är en viktig del av åtgärderna för att återskapa statsfinansiell stabilitet: minska efterfrågan på offentlig välfärd och du minskar – permanent – budgetunderskottet. Besparingar kanaliseras tillbaka till projekten som minskar beroendet och ökar friheten från staten, som i sin tur leder till mer besparingar. En god cirkel skapas.
En ny regering kommer att ta initiativ till lagstiftning för att ge människor både de verktyg och de befogenheter de behöver för att bli aktiva i sina samhällen utan att vänta på att staten ska ta ledningen.
En ny lag för ökad offentlighet ska ge medborgarna direkt tillgång till information som innehas av regeringen. Olika uppgifter, som kartor över var brott begås och lediga jobb, kommer att publiceras på nätet – tillsammans med information om varje kostnadspost i offentliga verksamheter över 250.000 kr – och därmed finnas till förfogande för alla att ta del av. […]
Man kan hitta saker att kritisera. En del formuleringar kan få en att gnissla tänder, men det kan vara ett bra knep: för att vinna över den idag statligt beroende frivilliga sektorn, måste du tala deras språk. Sedan har vi draget av amerikanskt tänkande här: idén om gemenskap i grannskapet är en transatlantisk import, liksom tron på vår förmåga att trolla fram en armé av volontärer, som den unge Barack Obama, omfamnas väl mycket av David Cameron. Det står inte klart om de nödvändiga arméer av volontärer kommer att förverkligas, eftersom inga incitament ebjuds utöver den varma glansen av moralisk tillfredsställelse.
Så David Cameron har säkert rätt i ett avseende: hans agenda är ytterst ambitiöst. Vi har tappat tron på politiken, men här är en politiker som tror på vår förmåga att som individer ta över ansvar för samhället från staten. Vi kräver vision från våra blivande ledare, och här har vi en som erbjuder en stor sådan.

Att föra över initiativet från myndigheter till civilsamhället kommer att vara den stora utmaningen för liberaler och konservativa som vill se statsmakten minska och människors egen makt öka.
Jag kan, så här inför påsk, inte släppa tanken att det kristna budskapet om att ställa upp på sin nästa länge var ett starkt incitament för att organisera folkrörelser i Sverige. Det som i artikeln kallas amerikanskt tänkande är ju i lika hög grad svenskt: all den välfärd som vi byggt upp i vårt samhälle startade i form av folkrörelser.
Även Försäkringskassan! Under andra halvan av 1800-talet startades sjukkassor på allt fler orter, ofta av nykterhetsrörelsen, för att familjer skulle kunna försörja sig även när någon blivit sjuk. Dessa sjukkassor var frivilliga försäkringar, organiserade i civilsamhället.
Det är inte staten som byggt svensk välfärd, utan folkrörelser i frivilligt socialt arbete i civilsamhället. Drivkraften var att minska den materiella nöden.
Idag är de mest nödvändiga materiella behoven tillgodosedda, men vi kan se allt mer av en social nöd växa fram. Vanmakt, isolering, depression, ångest. Jag menar att det beror på att alltfler saknar mening och gemenskap. Den sorts gemenskap man får när man utför en gemensam uppgift och tillsammans löser ett problem.
Jag tror vi människor, även om vi naturligtvis helst ser att problem löser sig av sig själv, i längden mår bra av att behöva lösa vardagsuppgifter i gemenskap. Det lär oss att bli mer självständiga från överheter. Erfarenheter som ger oss klokskap att använda i livet. Och som dessutom reducerar statens makt.
Det blir intressant att se om David Cameron kan hålla fast vid denna svårgripbara men ytterst intressanta idéströmning när valrörelsens intensivskede nu startar i Storbritannien.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , )