Efter veckans partiledardebatter lyfter Östgöta Correspondenten en intressant aspekt i ledaren, För mycket PR tar död på politiken:
Den som har åldern inne minns säkert de frejdiga holmgångarna mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin eller Gösta Bohman. Sedan dess har den politiska debatten blivit mindre spontan.
Svensk politik är i dag främst en kamp mellan två stora mittenpartier (S och M) som till stor del slåss om samma väljare. Och även om det finns väsentliga åsiktsskillnader så låter partierna förvånansvärt likartade i sin retorik.
Efter duellen i Sveriges Radios Studio Ett tidigare i veckan drog en lyssnare slutsatsen att M och S gärna kunde bilda regering. De var ju överens om nästan allt.
Det är exakt den kommentaren jag får av människor som är samhällsengagerade men som inte har någon partiidentifikation.
Alla partier trampar runt på samma fläck när det kommer till språk, retorik och framtoning.
Jag säger till dem som tycker det är meningslöst att rösta, att skillnaderna i sak är betydligt större än vad som framgår av snacket. Alliansen pratar utökat statligt tvång genom kvotering och rättigheter till illegala invandrare (som därmed får skattefinansierade rättigheter trots att de vägrar uppfylla så elementära skyldigheter som att följa svensk lag). Det är knappast något man vill rösta för.
Men det rödgröna vänsterblocket är sju resor värre. De kommer att höja skatterna på vanliga löner, de kommer att höja fastighetsskatten, de kommer att återinföra förmögenhetsskatten och skärpa arbetsrätten. Allt man borde göra — om man vill driva svensk ekonomi i konkurs.
Visst är det tragiskt att demokrati har hamnat där den enbart erbjuder möjligheten att rösta mot det sämsta alternativet.
Men det är dit PR-partismen driver oss medborgare. Med PR-fokus, dvs kyligt kalkylerade ordval, saknas patos och energi hos partiledarna. De skapar ingen entusiasm, saknar framtidshopp och säljer bara en valsedel. Inget mer. Inga idéer, inga värderingar, ingenting annat än en valsedel som är nyckeln till makten.
Visst är det riskfyllt att lyfta fram värderingar och berättelser om hur man vill förnya Sverige. Motståndarna kan alltid finna något att attackera, ifrågasätta eller förlöjliga.
Men får man inte bjuda på det, då? Varför är politiken och medierna så snåla mot de som bjuder på sig själv, tar ut svängarna och inte väger varje ord på guldvåg? Vi är ju intelligenta nog att av sammanhanget förstå vad som menades, även om det utryckt ur sammanhanget kan förvridas till någon helt annat.
Jag vill påstå att det inte bara är partierna som bär skulden. Massmedierna är i högsta grad medskyldiga, för de lyfter fram dem som tar poänger av motståndare på just det här sättet. Man gottar sig åt att få mula någon känd person. Och tar varje chans att förstora det.
Exempel? Det räcker väl att säga: snabb trappstädning av bajs. Avsikten med kommentaren var avsedd som beröm, men förvreds till något helt annat och Mediesverige gapflabbade.
Den råa tonen, där det handlar om att sätta dit folk, skapar ett snålt och kallt debattklimat.
Ändå tycker jag det är fel att partiledarna med ihjälp av PR anpassar sig till denna ogina miljö och därmed kapitulerar inför den.
Jag tror att de som ägnar sig åt den här sortens illvilliga personpåhopp är relativt få och på inget sätt representativa för folket ute i stugorna.
Partiledarna är ändå rädda för dem eftersom de finns inom journalistik, och, tyvärr, bland bloggare och andra internetaktiva. Därmed har de stor makt att sprida sina “Hehehe”, “Höhöhö” och “Hihihi” om politikeruttalanden.
Men är också övertygad om att de flesta i väljarkåren ser igenom detta trams. De förstår vad partiledare och andra politiker säger, även om en och annan formulering blir attackerad och medvetet missförstådd. I synnerhet om den som framfört budskapet gjort det med patos, formad av etos och byggd på logos.
Då är det helheten — det djupare värderingsladdade budskapet — som står i fokus, medan det enskilda ordvalet blir sekundärt.
Just detta kännetecknar de politiska ledare som påverkat samhällsutvecklingen i grunden, som Thorbjörn Fälldin. Med honom som ledande gestalt vann en splittrad borgerlighet två riksdagsval i rad, 1976 och 1979.
Där har Alliansföreträdarna något att lära.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, PR, Thorbjörn Fälldin, Alliansen, regeringen)
