Month: February 2008

Kalle Strokirk med anledning av Svenska Dagbladet-krönikör gör just detta, på allvar. 

(Andra intressanta bloggar om humor, feminism)

Det är rätt märkligt att både folkpartister och svenska konservativa ser så positivt på demokratiska partiet och Barack Obama inför höstens presidentval. Jag undrar om man verkligen studerat vad han står för, eller om man bara fallit för hans retorik. Jag kan rekommendera Wall Street Journal och ledaren Obama’s ‘Patriot’ Act:

Nej, vi talar inte om Barack Obamas motstånd mot terrorlagstiftningen. Vi syftar på senatorns stöd till något som kallas “Patriot Employer Act”, som förtjänar mer uppmärksamhet . . . Obama introducerade lagförslaget i augusti och han har deklarerar under nuvarande valrörelse vad han som president kommer att prioritera: “Vi kommer att sätta stopp för skattelättnader för företag som flyttar jobb utomlands, och vi kommer att ge lättnader till företag som skapar jobb med anständiga löner här i Amerika.”
Obamas lagförslag skulle innebära att vissa företag ses som “patriotiska arbetsgivare” och favoriseras framför påstått mindre patriotiska företag . . . Annorlunda utryckt skall amerikanska företag plötsligt betala högre skatter än deras kinesiska, japanska och europeiska konkurrenter. Enligt skatteforskaren Peter Merrill skulle denna förändring “höja kostnaderna för kapital i USA:s multinationella företag och resultera i förlorade marknadsandelar till utländska rivaler”.
Uppenbarligen tror Obama att han på något sätt kan få företag att skapa fler jobb i USA genom att sänka lönsamheten i amerikanska företag och göra dem mindre globalt konkurrenskraftiga.
Han har fått det om bakfoten. Utländsk verksamhet i amerikanska företag tenderar att höja, snarare än sänka, omsättningen på hemmaplan.

Hur kan folkpartister och gammelkonservativa anse att dessa uppenbara inslag av protektionism och socialism höra framtiden till? (Andra intressanta bloggar om USA, Obama, McCain, frihandel)

Det är en viss parodi över debattartikeln av två s-riksdagsmän som hyllar småföretagen och lovar bättre villkor. Hur många gånger har inte socialdemokratin ställt ut den här typen av löften, för att sedan göra exakt tvärtom — ytterligare dra åt tummskruvarna och förgöra företagarnas möjligheter att växa?
Nerikes Allehanda påminner i dagens ledare om när Mona Sahlin förra gången, som minister, lovade förenkla reglerna genom en så kallad Simplexgrupp som naturligtvis inte ledde till någonting positivt, Kan s engagera sig för de små företagen?

Om socialdemokraterna åter igen börjar tala om småföretag är det bra. Men för att småföretagen ska ha någon glädje av det måste orden omvandlas till lagförslag. Och steget mellan allmänna socialdemokratiska deklarationer om småföretag och konkreta förslag är långt. Väldigt långt.

Ja, vääääääligt långt.
Se också Borås Tidning, Dålig favorit i repris. (Andra intressanta bloggar om politik, företagande)

Igår höll LO ett seminarium som enligt inbjudan skulle handla om “ungas inträde och villkor i arbetslivet”. Från seminariet rapporterar Dagens Industri (ej online):

Ett högaktuellt ämne med tanke på vilken skam och skada det är för Sverige med den höga ungdomsarbetslösheten. Med drygt 18 procent arbetslösa i åldern 18-25 år ligger vi över EU-snittet.
Men avsikterna med LO-seminariet, där Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin deltog, var uppenbarligen andra än att gå till botten med denna ödesfråga. Rapporten som presenterades var helt inriktad på hur etnicitet, kön och social bakgrund kan förklara att ungdomar inte får jobb.

Ja, kan det politiska klimatet i Sverige sammanfattas bättre? Istället för att tala om arbetsrättens förödande effekter på sysselsättningen, talar de politiska etablissemangen om hudfärg, kön och andra ytliga faktorer. Mona Sahlins svar var: högre bidrag! Till studenter, denna gång. DI frågar i ledaren:

Hur länge kan socialdemokraterna blunda för att fackets lönepolitik bidrar till den höga ungdomsarbetslösheten?

Mitt svar är: så länge Alliansen tillåter att socialdemokratin blundar! För faktum är ju att Alliansregeringen inte talar sanning om varför unga är utan jobb. Svaret är: för höga ingångslöner och förmåner i form av anställningsskydd som inga företag i global konkurrens klarar av att betala.
Så enkelt är det. Men så svårt är det för partierna att se sanningen i vitögat. Istället fortsätter man leva i den rosa socialistiska drömvärlden där omvärlden inte existerar och man kan ställa vilka krav som helst på företagen. Det är de unga som får betala för denna politikernas mentala sagovärld. (Andra intressanta bloggar om politik, alliansen,
regeringen, SAP, arbetsmarknad)

Demokratiska partiets trolige presidentkandidat Barack Obama har utmålat sig som förnyare och den som kan förändra politiken i Washington. Men han har inte preciserat på vilket sätt denna förändring ska ske.  
Den svagheten utnyttjar nu republikanske presidentkandidaten John McCain när han går på offensiven om Irak.
Ett av få konkreta löften från Obama är att han snabbt ska dra tillbaka amerikanska trupperna i Irak. När Obama fått frågan vad han tänker göra om detta tillbakadragande innebär upptrappat våld i Irak, har han svarat attt han kan tänka sig att återinvadera Irak om al-Qaida får ett fäste i Irak.
McCain har i hårda ordalag kritiserat denna ut- och inmarchstrategi: “Vet inte Obama att al-Qaida finns i Irak?”
Obama har svarat med att börja tala om villkoren inför invasionen 2003.
Jag gissar att det var just denna fälla McCain gillrat åt Obama, som han direkt faller för. ABC News skriver i McCain: Obama Represents Politics of the Past:

“Det där är historia, det är förgången tid”, säger McCain vid ett valmöte [i Houston på torsdagkvällen]. “Det är att tala om vad som hände igår. Det vi borde tala om är vad vi ska göra nu. Och vad vi ska göra nu är att fortsätta strategin som är framgångsrik i Irak och vi ska uppfylla målen med motoffensiven, så att irakierna själva kan ta över mer och mer av ansvaret.”
Det är en intressant argumentering av mannen som kan bli Amerikas äldsta president — nära 25 år äldre än sin motkandidat — och bara det senaste angreppet i vad som kan vara en förhandstitt på hur höstens valrörelse kan komma att låta.

Alltså: Obama är fokuserad på gårdagen, det som hände för fem år sedan, medan McCain talar om framtiden, vad som kommer att hända 2009, när näste president tagit över Vita huset.
Vem är mest trovärdig att hävda att man är framtidens man? Mitt svar är väl uppenbart… (Andra intressanta bloggar om USA, McCain, Obama)

Hur medievänstern håller ihop framgår i statsradioprogrammet “Magnusson i P1”. En läsare skriver om gårdagens upplaga (28 feb):

Inslaget om DN Kultur formar sig till ett övervägande okritiskt pladder där Maria Schottenius får möjlighet att framställa sig själv som en hygglig tjej, en representant för en kultursida som är – eller försöka vara – “öppen”, “djup” “bred” (och allehanda andra positiva beskrivningar). Samtidigt avfärdar hon många av de svenska bloggarna som “vilda västern”.
Detta sagt av en kulturchef som ger Hizbollah-kramande extremister privilegierade positioner och fritt spelrum!
Maria Schottenius menar även att det är “något nytt” att man pratar i termer av sant och falskt. Uppenbarligen ett faktum som stör henne. Likaså önskemålen om ursäkt från de som svartmålats. Det är “ett ointellektuellt sätt att gå till väga på”, menar Schottenius …
Dilsa Demirbag-Sten får visserligen också komma till tals (via telefon). Hon betonar de nya mediernas roll – och gör det positivt. Hon får även Schottenius att erkänna att Mana-debatten var skev.
Men det är Schottenius som är huvudnumret. Hon är “offret” som folk uttrycker sig hårt om.

Så ser Sverige ut idag: de mäktiga utmålar sig själva som offer. Och de håller varandra om ryggen.
Se också Johan Norberg om radioprogrammet: Sant och falskt – “något nytt jag inte förstår” (Andra intressanta bloggar om politik, media)

Dagens citat står Tidskriften Neo för, I verkligheten vill Kommunal göra sina medlemmar fattigare:

Medan regeringen kommunikativt står och småskäms för sitt jobbskatteavdrag, har fackförbundet Kommunal den senaste veckan lackerat tunnelbaneperrongerna i Stockholm med skrytsamma affischer om löneförhöjningarna för förbundets medlemmar.
I kronor räknat har regeringen gjort mer för kommunanställda än Kommunal, men det är bara facket som har självkänsla nog att blåsa i kampanjtrumpeten.

Jag undrar hur många som faktiskt känner till de verkliga förhållandena. Inte är de många. (Andra intressanta bloggar om politik, Alliansen)

I radioprogrammet Studio Ett, som nyss avslutades, fanns bara Syndikalisterna i studion för att propagera mot restarangen Lilla Karachi som utsätts för trakasserier. Syndikalisterna tillåts att gång på gång rikta kritik mot “högern”, trots att INGEN borgerlig representant tillåts att vara med i studion.
Tydligare än så här kan väl statsradion inte visa var man har sina sympatier.
Fritt fram för syndikalister. Censur av demokratiska krafter i Sverige. (Andra intressanta bloggar om politik, media)

För oss i Sverige är det svårt att förstå den betydelse som William Buckley (1925-2008) haft för USA och därmed för västvärlden, när det gäller att sätta stopp för den sociala ingenjörskonstens dominans.
Det var president Franklin D Roosevelt som i väst påbörjade socialstatsbyggandet genom “The New Deal” under depression efter börskraschen 1929. Under åren efter andra världskriget var det ingen som på allvar ifrågasatte statlig expansion, skriver New York Times i en minnesartikel, William F. Buckley Jr. Is Dead at 82. Den som började höja rösten var Buckley, särskilt sedan han startat tidskriften National Review 1955.
Buckley kom att inspirera senatorn och republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater 1964, och hans definitiva genombrott kom när Ronald Reagan vann Vita huset 1980, och i installationstalet sa: “Staten är inte lösningen på våra problem, staten är problemet.”
Buckley tillhörde inte de gammelkonservativa, utan formulerade den moderna konservatismen som på svenska kanske bäst beskrivs med ord som värdeliberalism. Konservatism ger så många märkliga associationer på svenska språket.
När han startade sin inflytelserika tidning National Review listade han sju programpunkter, Our Mission Statement, varav en lät så här:

Den grundläggande krisen i vår tid är konflikten mellan social ingenjörskonstens aktivister, som försöker justera mänskligheten så att den passar med ideologiska utopier, och dem som försvarar den organiska moraliska ordningen. Vi tror inte att sanningen uppenbarar sig via valresultat som binder tänkandet hos dem som har annan mening, utan söks via andra metoder, inklusive studier av mänsklig erfarenhet. Ur detta perspektiv står vi, utan tvekan, på den konservativa sidan.

Det är denna moderna konservatism, denna värdeliberalism, som bröt utvecklingen mot en allt större stat, först i USA och sedan i Europa. Det är denna moderna hållning som givit högern en så stark ställning i USA. Att vi i Europa saknar idédebattörer och populära filosofiska tänkare som Buckley förklarar varför vi fortfarande har en övertro på politiska utopier där staten kan lösa människors alla problem – oavsett om det är att skapa himmelriket på jorden (vänstern/socialliberaler) eller skydda medborgarna så att de ska slippa uppleva förändring (gammelkonservativa). (Andra intressanta bloggar om politik, USA, konservatism, liberalism)

I dag är det 22 år sedan statsminister Olof Palme sköts till döds på Sveavägen, 28 feburari 1986. Tidningarna fylls inte längre av flera uppslag om den röriga mordutredningen, vilket känns som en lättnad. (Även om Sundsvalls Tidning diskuterar preskriptionstiden för mord, just med anledningen av detta fall.) 
Men att diskutera vad Olof Palme betydde är en fråga som nog aldrig kan bli trist. Jag har alltid vänt mig mot dem som säger att “Sverige blev sig aldrig mera likt”. Det var inte Palmes frånfälle som ändrade Sverige. Det var globaliseringen. Fram till mitten av 1980-talet var vårt land som en sluten borg. Jag minns hur man var tvungen att fylla i en anmälan till Riksbanken för att flytta några tiotusen kronor från en förening i Sverige till en i utlandet. Valutaregleringar och allehanda andra regler luckrades upp på 1980-talet som en följd av den begynnande globaliseringen.
Globaliseringen kom dock ett årtionde försent för att rädda Sverige från Olof Palmes iver att öka statens kontroll. Fram till 1960-talets mitt hade Sverige lägre skattetryck än OECD-snittet. Det var så Per Albin och Erlander kunde behålla regeringsmakten — man var försiktig med socialismen. Men med Palme tog den fart. Inte bara skatterna steg till världens högsta, vi fick en totalt reglerad arbetsmarknad. Det är en hämsko vi lider något kolossalt av än idag. Och Alliansen vågar inte röra arbetsrätten.
Det var under Palme som Sverige slutade ha en hög ekonomisk tillväxt. Sedan det galna 70-talet har en hel del liberaliseringar skett, men vi har fortfarande mycket kvar att göra för att städa upp efter Olof Palme. Han symboliserar allt som gick fel med den svenska modellen – överdrifterna, övertron på planekonomi, oviljan att lita på individernas egen förmåga.
Så visst borde vi diskutera Olof Palme mer. Men inte i känslomässiga hyllningar, utan genom kritisk granskning. (Andra intressanta bloggar om politik, Palme, SAP)