Olof Palme 22 år efteråt

I dag är det 22 år sedan statsminister Olof Palme sköts till döds på Sveavägen, 28 feburari 1986. Tidningarna fylls inte längre av flera uppslag om den röriga mordutredningen, vilket känns som en lättnad. (Även om Sundsvalls Tidning diskuterar preskriptionstiden för mord, just med anledningen av detta fall.) 
Men att diskutera vad Olof Palme betydde är en fråga som nog aldrig kan bli trist. Jag har alltid vänt mig mot dem som säger att ”Sverige blev sig aldrig mera likt”. Det var inte Palmes frånfälle som ändrade Sverige. Det var globaliseringen. Fram till mitten av 1980-talet var vårt land som en sluten borg. Jag minns hur man var tvungen att fylla i en anmälan till Riksbanken för att flytta några tiotusen kronor från en förening i Sverige till en i utlandet. Valutaregleringar och allehanda andra regler luckrades upp på 1980-talet som en följd av den begynnande globaliseringen.
Globaliseringen kom dock ett årtionde försent för att rädda Sverige från Olof Palmes iver att öka statens kontroll. Fram till 1960-talets mitt hade Sverige lägre skattetryck än OECD-snittet. Det var så Per Albin och Erlander kunde behålla regeringsmakten — man var försiktig med socialismen. Men med Palme tog den fart. Inte bara skatterna steg till världens högsta, vi fick en totalt reglerad arbetsmarknad. Det är en hämsko vi lider något kolossalt av än idag. Och Alliansen vågar inte röra arbetsrätten.
Det var under Palme som Sverige slutade ha en hög ekonomisk tillväxt. Sedan det galna 70-talet har en hel del liberaliseringar skett, men vi har fortfarande mycket kvar att göra för att städa upp efter Olof Palme. Han symboliserar allt som gick fel med den svenska modellen – överdrifterna, övertron på planekonomi, oviljan att lita på individernas egen förmåga.
Så visst borde vi diskutera Olof Palme mer. Men inte i känslomässiga hyllningar, utan genom kritisk granskning. (Andra intressanta bloggar om , , )