Month: February 2008

Hans Lindström ger en bild av attityden:

(Andra intressanta bloggar om politik)

Två nätter i rad har CNN arrangerat debatter mellan de republikanska respektive demokratiska presidentkandidaterna. Det blev som två boxningsmatcher, först mellan John McCain och Mitt Romney. Sedan mellan Hillary Clinton och Barack Obama.
Till skillnad från förra veckan var det republikanerna som använde smutsiga personangrepp mot varandra i en trist ton, medan demokraterna var vänliga och sakliga emot varandra.
Gemensamt för debatterna var dock att favoriten klarade sig sämre än utmanaren. Mitt Romney lät mer generös och resonerande än John McCain som var irriterad och inte särskilt slagfärdig. På samma sätt framstod Barack Obama som offensiv och framsynt medan Hillary Clinton på något sätt kändes vara  på defensiven och försvarade sina positioner snarare än agiterade för en bättre framtid.
Synd, tycker jag. McCain och Clinton borde vara de som står mot varandra i höst. De har båda genomarbetade politiska program och är fokuserade på sakfrågorna. Men efter debatterna känns det inte alls omöjligt att det kan bli Romney mot Obama. Det skulle isåfall bli en kamp mellan två helt okända kort på världsarenan. Obama har redan gjort ett antal klavertramp och saknar konkret politik. Romney har bytt åsikt efter opinionsvindarna och påminner mig om John Kerry. Jag tycker ingen av dessa herrar är redo att leda världens viktigaste land.
Obama har stigit i opinionsmätningarna och är nu bara tre procentenheter efter Clinton i Kalifornien: 40 mot 43 procent i Rasmussen. McCain leder också mycket knappt över Romney i USA:s största delstat, med 32 mot 28 procent enligt Rasmussen.
Dessa mätningar gjordes före Edwards och Giuliani kastat in handuken, så det blir mycket spännande att se hur deras väljare fördelar sig nu när det bara är två kandidater  (i realiteten) inom respektive parti att välja mellan.  (Andra intressanta bloggar om USA, McCain, Romney, Clinton, Obama)

Förre chefredaktören för den antirasistska tidningen Expo, Richard Slätt, avslöjar vänsterns och “antirasismens” rätta ansikte i Smålandsposten, Borgerligheten tar över antirasismen:

Högern har alltid varit duktiga på siffror och ekonomi, men det fångar sällan en brinnande ungdoms själ – men förändringens vindar är nog på väg, om de inte redan är här. När tidskriften Mana kallar integrationsministern för husneger och menar att judarna ligger bakom en förintelse av palestinier, ett tema som är centralt för den samtida antisemitismen – då ser vi tack och lov liberaler och andra inom borgerligheten som sätter hårt mot hårt.
Mana har inte varit ensamma utan fått stöd från en rad vänstertidskrifter som Tromb, socialdemokratiska Tvärdrag och Ordfront. Vi ser en vänster framför oss som fullständigt tappat fokus i antirasismen. Senaste numret av Magasinet Neo uppmärksammar hur ABF hyr ut lokaler till vänsterextremister utan att se några större problem med det … Kampen mot rasism och antisemitism ser vi från borgerliga bloggare som kan beskrivas som allt från liberaler till konservativa. Det är ett ljus i vintermörkret som är värt att uppmärksamma.

Ja, vänstern är så fångad i sin kollektivistiska ideologi att de numera hemfaller åt just rasism. De behandla en individ inte utifrån dennes karaktär, för att citera Martin Luther King, utan efter dess grupptillhörighet. Individen har upphört att existera som en egen aktör och är bara en del av ett kollektiv. Det är just detta som är rasism – att inte se individen utan bara gruppen. (Andra intressanta bloggar om rasism, politik)

Äntligen har FN-kramarna insett att det krävs militär styrka för att få bukt med de som håller människor i förtryck runt om i världen. I Svenska Dagbladet skriver Svenska FN-förbundet, Sätt in militärt våld i Darfur:

[V]arken FN:s fredsplan, generalsekreterare Ban Ki-moons egna ansträngningar ­eller medlaren Jan Eliassons arbete [har] kunnat stoppa konflikten, som nu går in på sitt sjätte år. Nu krävs en ny strategi – en strategi som inbegriper våldsanvändning i enlighet med FN-stadgan … Den nya folkrättsliga doktrinen ”skyldighet att skydda” innebär att omvärlden ska ingripa där staters ledare inte kan eller vill skydda den egna befolkningens liv och säkerhet … Som en sista utväg bör [en ny] resolution innehålla möjligheten till en militär ­intervention med stöd av FN-stadgans sjunde kapitel om våldsanvändning.

Exakt. Det är människors fri- och rättigheter som ska skyddas – inte tyrannernas rätt att döda sitt folk. Det sistnämnda är faktiskt innebörden av den så kallade “folkrätten”.
Jag har länge ansett att det är så här världssamfundet ska agera. Och det var så här USA agerade i Irak 2003. Och det är vad som borde skett i Rwanda 1994. Militärt våld är det enda diktaturer förstår. Menar man allvar med mänskliga fri- och rättigheter måste man bannemig vara beredd att upprätthålla dem med militär våldsmakt. Annars är det bara hyckleri och tomt prat. (Andra intressanta bloggar om politik, FN, Irak, Darfur)

Att polisen i Sverige inte längre står på medborgarnas sida, utan på de kriminellas blir allt mer uppenbart. Det senaste exemplet på hur kriminella medvetet får ta över ordningsmakten framgår i Sydsvenska Dagbladet, Unga värstingar kan få jobb vid Skånepolisen:

Skånes länspolismästare Eva Årestad Radner vill under tre år låta tjugofem unga värstingar pröva på polisyrket.

Betänk den reaktion som misshandlade ungdomar kommer att få, när de upptäcker att de som tididgare trakasserat dem i skolan kommer som högt uppburna representanter för ordningsmakten! Det här låter som rena bananrepubliken.
Vad är detta annat än att belöna kriminalitet och bestraffa de skötsamma?
 Eller som en läsare skriver: “Styrs det här landet av idioter?” (Andra intressanta bloggar om politik, våld)