Month: May 2017

Några mer eller mindre välvalda ord ur nyhetsfloden…

Det betydelsefulla är vad som sägs och skrivs, inte vem som gör det – trots att de flesta [idag] tycks vara överens om motsatsen.

Ann Charlott Altstad i krönika i Fokus

Hela grunden till mitt liv i Sverige är falsk

Minderårig som beviljades asyl men som inte var minderårig, till Expressen

Det har alltid funnits personer som har hatat mig, hotat mig och försökt förminska mig.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke med en månadslön på 130.000 kr gör sig själv till offer i Dagens Samhälle

Trots att en moderat suttit på dessa tunga maktpositioner [justitieminister och justitieutskottets ordförande] under mer än ett decennium gör partiet inte något större avtryck hos väljarna när det gäller rättsfrågor.

Jenny Sonesson, sakkunnig i Alliansregeringen, debatterar Moderaternas kris i Expressen

Tappet efter Bo Lundgren var mer lätthanterligt eftersom man då visste vad man skulle göra. Nu tycks partiet inte ha en aning, annat än att sitta still och hoppas att det vänder.

PM Nilsson om Moderaterna i Dagens Industri

Brittisk polis slutar informera amerikanska säkerhetstjänster om utredningen kring terrorattentatet i Manchester, rapporterar BBC i Police ‘not sharing information with US’. Skälet är att de amerikanska myndigheterna läcker som såll till journalister. Det är samma myndigheter som läckt säkerhetsklassad information om president Donald Trump.
Brittisk polis och regering är fly förbannade över att deras underrättelser till amerikanska myndigheter läckt ut till pressen. De får nu känna av den totala brist på lojalitet och moral som uppenbarligen råder inom säkerhets- och underrättelsetjänsterna i USA. Förmodligen som ett arv efter Barack Obama.
Läckorna om terrorutredningen i Manchester visar att den djupa staten i USA har brutit samman. Det är inte Donald Trump som är problemet, det är att de myndigheter som ska tjäna det amerikanska folket och dess valde president men som dagligen agerar förrädare genom att sprida säkerhetsklassad information.
Man har läckt uppgifter från telefonsamtal och från samtal i Ovala rummet, och saltat dem med vilseledande information, i syfte att förstöra presidentens arbete.
Detta förräderi har pressat Donald Trump. Men nu måste det få ett slut.
Och kanske blir det den speciella åklagaren som nu tillsatts, den förre och högt respekterade FBI-chefen Robert Mueller, som kan klargöra var problemet ligger. I American Interest skriver Jason Willick, After Mueller, Trump Critics Worry: Maybe There’s No Scandal:

Trumps starkaste kritiker avslöjar en viss oro över att Mueller utsetts till speciell åklagare, en oro för att den respekterade ämbetsmannen kommer att sänka temperaturen i Washington genom att avslöja att det inte finns några bevis mot presidenten.

Den ansedde juristprofessorn Alan Dershowitz, som röstade för Hillary Clinton, säger i CNN och Fox News att Mueller-utredningen är goda nyheter för Trump, Special Counsel Mueller Good News For Trump: “He’s Going To Find No Crime”:

Ingen kan visa mig vilken lagparagraf som Trump ska ha brutit mot. Och en åklagare utreder enbart bevis för brott. Och skälet till att jag tror Trump kan tjäna på utredningen är att Mueller är en hederlig ämbetsman så han kommer inte att läcka något. Och i slutändan kommer han inte att finna några lagbrott.

Istället borde “den djupa staten”, säkerhets- och underrättelsetjänsterna i Washington utredas och de anställda som begår brott – det är en kriminell handling att läcka hemligstämplade statliga handlingar – åtalas och döms till fängelse.

Inför muslimska världens ledare i Riyadh höll president Trump ett starkt tal som omedelbart har fått positiva omdömen. I analys i Samtiden skriver jag:

Trots detta fick presidenten en varm applåd när han avslutat talet inför ledarna för över 40 muslimska länder.
En förklaring är att han backar från västvärldens moraliserande över hur andra länder styrs. Trump har definitivt övergivit den idealistiska utrikespolitiken. Istället sa han: ”Vi är inte här för att läxa upp någon, vi är inte här för at tala om hur ni ska leva, vad ni ska göra, hur ni ska vara.”
Det betyder att Trump inte ställer några krav på demokrati eller några andra västerländska värderingar. Hans perspektiv är strikt säkerhetspolitiskt. Islamsk extremism utgör ett hot mot USA och västvärlden, därför fokuserade han på detta.
Detta respekteras i Mellanöstern. Man förstår att väst vill stoppa terrorister. Och att president Trump menar allvar. Man respekterar inte när väst försöker tala om hur de ska styra sina länder. Det gjorde inte heller Trump. Han fjäskade inte. Han sa vad han vill uppnå och varför.

Detta är läxan av Irakkriget. Väst kan inte introducera rättsstat, demokrati och frihet till samhällen som inte vill ha dem. Jag trodde på det när Irak invaderades 2003 och den blodtörstige diktatorn Saddam Hussein avsattes. Bara diktatorn bombades bort, skulle människorna vara fria att arbeta och skapa ett bättre liv för sina barn i frihet.
Men nej, det blev fortsatt blodsutgjutelse, men istället för en förtryckande diktator, blev det klanstrider. Dödandet fortsatte. Ingen respekt för andra än den egna klanen. Ingen vilja till demokrati.
Väst kan inte räkna med att andra ska gör som vi säger. De måste upptäcka det själva. När de är redo. Tyvärr. Men något vi kräver är stopp på export av terrorism från Mellanöstern. Det är en del av vår västerländska säkerhetspolitik. Om det har vi en självklar röst. Och Trump framförde den väl idag.
*
Läs hela talet i Haaretz här.

I Saudiarabien ska strax amerikanske presidenten Donald Trump hålla tal. Utdrag ur talet har delats ut i mediecentret och journalister har dragit efter andan när de läst de meningar Trump kommer att förmedla från talarstolen i Riyadh, rapporterar Fox News. Inget nedtystande a la Obama, här inte.
Trump kommer inte att backa från sin hårda kritik av islamistisk extremism. Han vill förena det 40-tal statsledningar från muslimska länder som finns i Saudiarabiens huvudstad mot extremister och terrorister.
Talet ska starta strax. Tvingas avstå från sommarvärmen utomhus för att höra detta tal, som kan bli historiskt.
Notera också att USA:s första dam inte klär sig i en slöja, som tidigare första damer gjort och därmed underkastat sig och spridit acceptans för islamisternas kvinnoförnedrande perspektiv. Det är självklart ingen skymf mot arabvärlden att kvinnor i väst står för sina värderingar, så som nuvarande första dam Melania Trump.

Nyhetsbyrån AP har talat med väljare i områden där Donald Trump vann. Tänk den tanken: Journalister frågar vanligt folk ute i verkligheten! Inte bara intervjua varandra i huvudstaden. Och där utifrån är budskapet klart. Låt mig citera deras ur deras reportage, Trump Loyalists Pay Little Heed To Revelations Rocking DC:

President Donald Trumps lojala väljare säger att de inte vet, inte tror och inte bryr sig om de explosiva händelser som tvingade justitiedepartementet att tillsätta en särskild åklagare för att utreda möjlig samverkan mellan Ryssland och den republikanska presidentkampanjen.
Från de lugna gatorna i New Yorks arbetarkvarter Staten Island till småstaden Denison i Iowa, och även på den rena landsbygden i Georgia. Här är Trump lika populär idag som när han valdes. Väljarna står på presidentens sida, när han på Twitter skrev att han är utsatt för den största häxjakten mot en politiker i landets historia.
Tumultet som bröt ut förra veckan då FBI-chefen James Comey sparkades har tagit all uppmärksamhet i Washington, skakat Vita huset och försatt republikanerna i Kongressen på defensiven.
Inte så i Trumps starka fästen.
“Jag stänger av”, säger 44-åriga Michele Velardi, trebarnsmamma, under en paus på hennes jobb som frisör på Staten Island. Hon ogillar att höra de politiska grälen.
Några kvarter därifrån säger Joseph Amodeo, 19, att han gillar Trump därför att minimumlönerna höjts i New York sedan han blev president (även om beslutet tagits av den lokala lagstiftande församlingen). Som studerande har han liten förståelse för Trumps kritiker.
“Om du vill att han ska misslyckas är det som att du vill att piloten i planet du reser med ska störta”, säger Amodeo.
Detta är inte representativa röster för amerikanska väljarkåren som helhet, men det finns få tecken på några betydande sprickor i stödet för Trump bland hans supportrar.
In småstaden Denison, Iowa, säger 60-årige Mark Feller att han kommer att rösta på Trump också 2020, utan tvekan. Möbelsnickaren tror inte på rapporterna att president uppmanade FBI-chefen att lägga ner förundersökningar. “Om det var sant, skulle det vara störande för mig. Men jag tror inte det är sant.”
Ute bland åkrarna utanför Des Moines, Iowa, säger John Strathman att han inte backar från Trump efter bara fyra månader. 65-åringen är pensionerad från försvarsdepartementet och säger att hans stöd för Trump har lite att göra med snacket om rysk inblandning i huvudstaden. Bara om Trump överger sitt politiska program, kommer han att tänka om. “Om han inte regerar som en konservativ utan mer framstår som en demokrat, då måste jag omvärdera honom.”

Tänk att klokskapen är så mycket större bland vanligt folk, än bland så kallade experter och kommentatorer… Politik är så mycket större än de prestigefulla stridigheterna om detaljer, som av någon anledning skymmer sikten för politiska aktörer nära maktens centrum.
Anklagelserna som haglar mot Trump, från Obama-tjänstemän inom myndigheterna, måste naturligtvis undersökas. Men det är i detta skede bara anklagelser av partiska personer som vill att den demokratiskt valde presidenten ska misslyckas. Det kan var illasinnade och grundlösa rykten.
Därför borde ryktena inte blåsas upp i medierna på det sätt som sker nu. Det finns inga bevis på någonting. Därför finns inga nyheter. Bara ett behov av utredning. Först därefter, när fakta och bevis dokumenterats, finns skäl för medierna att rapportera och kommentera.

Den här bloggen fick sitt stora genombrott hösten 2004 då jag bevakade det amerikanska presidentvalet. Den gången var medierna bombsäkra på att George W Bush skulle förlora STORT!!!! mot John Kerry. Föraktet mot Bush var ogenerat. Bloggen tog på sig uppgiften att visa varför en majoritet av amerikanska folket skulle komma att rösta på honom.
Nu är vi där igen. Mediernas rapportering om Donald Trump är hysterisk, osaklig och fullständigt utan proportioner. Hatet väller fram i etern och i tidningsspalterna. Ingen balans, ingen pardon. Trump är KÖRD!!!!
Inte.
Låt mig för skoj skull kommentera Dagens Industri, som i dagens tidning har 4 artiklar (!) om Trump. Inte därför att DI är mest onyanserad, utan därför att de är minst onyanserade. Tidigare har man där haft både hatfylld och nykter rapportering. Så här låter det nu.
Huvudledarens första mening: “Det har varit plågsamt att följa Donald Trumps första tid vid makten.” Jaha. Och vad är det som plågar ledarskribenten? Lite längre ner kommer svaret: “Motstridiga uppgifter om orsakerna har förstärkt bilden av att presidenten har något att dölja.”
Konspirationsteorier blir inte sanna därför att många journalister och demokratiska partiets oppositionspolitiker spekulerar vilt utan några som helst bevis.
“Om syftet var att tysta den pågående utredningen kring kopplingar till Ryssland var det en grov missräkning.”
Notera meningens första lilla ord. Om. Det är alltså enbart hjärnspöken som resulterar i skriverierna. Om, om, om…
“Stämmer uppgifterna, vilket det verkar som, är det allvarligt.”
Återigen en inledande reservation, som sedan förstärks med “verkar som”. Fortfarande bara spekulationer. I detta fall handlar det om Trump bett FBI-chefen att lägga ner utredning om avgångne säkerhetsrådgivaren. Beviset? Till New York Times har någon medarbetare till FBI-chefen sagt att chefen antecknat vad som sades i möte med presidenten. Anteckningar som varken tidningen eller medarbetaren sett eller läst. Snacka om skvaller.
“Problemet är att allt fler republikaner nu överger sin president.” Jaså. Sin president, det är nog det sista det republikanska etablissemanget skulle säga om Donald Trump. Varför gör DI Trumps fiender till hans vänner, och sedan berättar sagor om att dessa vänner överger honom? Det är ju lögn och förbannad dikt. Dessutom har de flesta republikaner i kongressen som uttalat sig inte alls tagit avstånd från Trump, utan frågat efter om det finns någon grund för mediernas hysteriska anklagelser. Det är så man gör i en demokrati – frågar efter fakta. Det är inte att “överge”.
“Största skadan” är att Trump inte i förväg tänker avslöja USA:s strategiska mål, eftersom det “är en dålig strategi”. Här har DI skaffat sig en spåkula där man efter fyra månader anser sig kunna tala om facit för Trumps utrikespolitik. Ledaren saknar helt grund för påståendet.
På nyhetsplats skrivs sedan tre artiklar till i samma ton. “Det blåser allt hårdare kring Donald Trump.” I mediekretsar, skulle man behöva lägga till. Det är medierna som allt mindre ogenerat försöker med vilka trick som helst för att få bort honom. Trump har visserligen själv skapat dåliga relationer med medierna, som varit historiskt partiska till förmån för hans motståndare. Men är det verkligen journalisters sak att använda sina kanaler ut i samhällsdebatten för att medvetet försöka rasera en folkvald president?
En statsvetare säger till DI, “Det kommer att krävas hårda bevis för att en riksrättsprocess ska inledas”. Bevis som ingen sett. Ändå slås lösa spekulationer om eventualiteten att det finns något bevis upp som om tredje världskriget brutit ut. Här saknas alla proportioner i nyhetsförmedlingen. Det är helt enkelt inte nyheter och journalistik, utan en partisk propagandakampanj med ett förutbestämt syfte.
I en andra “nyhetsartikel” säger en banktjänsteman, “slutet närmar sig för Trump”. Analytikern jämför med murens fall 1989. Återigen: Var i hela världen har proportionerna tagit vägen? Inte ens om FBI-chefen har anteckningar, vilket alltså inte är bekräftat, har väl befrielsen av halva Europa från kommunistisk diktatur något högre dignitet….?
I en tredje artikel på nyhetsplats “kommenteras” skeendet, som om inte alla andra artiklar bara var lösa kommentarer. Och vad skrev denne kommentator? Jo, “Wall Street backade på onsdagen”. Hur obegåvat är inte det i en affärstidning? Sedan Donald Trump valdes har amerikanska DJI-index gått upp från 17.888 till historiska rekordhöjder på ikväll 20.662, en ökning på 15,5 procent sedan november. Vilken annan vald politiker som helst, skulle anses ha fått en kanonstart med en sådan börsyra. Men inte Trump. DI vill ge intryck av att börsen backar på grund av Trump.
Så här skulle jag kunna hålla på dygnet runt. Alla medier pumpar ut osaklig propaganda i syfte att försöka fälla en demokratiskt vald president.
Jag anser inte Trump vara den som plågar västvärlden. Det gör däremot våra massmedier. En demokrati kan inte överleva utan öppna, fria och opartiska medier som rapporterar fakta. Men det finns inga sådana medier längre. Västvärldens medieorganisationer har tagit efter Pravda från sovjettiden. “Sanningen” är den tidningsredaktionen vill att den ska vara, inte det fakta och bevis säger att den är.

De som begått kriminell handling är de som till Washington Post läckt, eller hittat på, uppgifter om president Trumps samtal med ryske utrikesministern Lavrov. Inte presidenten. Så som överbefälhavare har han rätt att använda information på det sätt han önskar. Däremot har inte statsanställda i säkerhets- och underrättelsetjänsterna rätt att till media läcka – eller, vilket är mer troligt – plantera en falsk nyhet om presidenten.
Det är Washington Post som är skurken i dramat. Man publicerar obekräftade uppgifter och undergräver därmed USA:s anseende. Säkerhetsrådgivaren, general McMaster, har dementerat att någon ny och tidigare inte spridd information lämnades till ryske utrikesministern. McMaster är ingen nickedocka utan en framstående auktoritet inom underrättelsevärlden.
Nu hävdar medievänstern ändå att Trump är oansvarig som sprider känslig information. Men det är ju Washington Post som inför hela världen basunerar ut att så skett – utan att ha några belägg för det. Om tidningen sprider falska rykten om att amerikanske presidenten inte är att lita på, vem är det då som är oansvarig?
Om Trump ändå sagt något utöver den förberedda dagordningen, är det hans fulla rätt att göra så. Ingen skandal, alltså, även om Washington Post skulle ha rätt. Här talar svenska kommentatorer i nattmössan när de drar upp möjlig riksrätt mot presidenten.
Men det kan vara potentiellt skadligt för underrättelsekällor om presidenten delar med sig av hemlig information. BBC:s underrättelsekommentator Frank Gardner sa nyss i direktsändning att säkerhetsinformationen i fallet som handlade om terrorism och flygtrafiksäkerhet bör källan redan vara satt i säkerhet. Källan röjdes när informationen resulterade i åtgärden att förbjuda bärbara datorer på flygplan från Mellanöstern.
För mig framstår det som att Obama-lojala statstjänstemän inom “den djupa staten”, underrättelse- och säkerhetstjänsterna, planterat en nyhetsanka hos Washington Post i syfte att smutskasta president Trump. Det finns helt enkelt ingen substans i det höga tonläge som medierna och demokratiska partiet – de dåliga förlorarna i presidentvalet – trummar upp.
När man inte kommer åt Trump genom sakpolitisk debatt, ägnar man sig åt illasinnad ryktesspridning. Om detta har någon likhet med Nixon och Watergate, så är det medierna och demokraterna som tagit till sig Nixons fula trick.

På bio kan man nu se den norska filmen “Kungens val”. Jag blev förvånad när jag såg att en dramadokumentär gått upp på bio. Men efter att ha sett filmen, förstår jag fullt ut varför. Det är en av de bästa dramadokumentärer jag sett.
Trots att det är dokumentärt och trots att det är europeisk film, skapas ett tempo, spänning och driv i filmen som bara Hollywood brukar kunna skapa. Man märker inte alls att den är 2 timmar och 13 minuter lång.
En perfekt blandning av krigets dramatiska strider, förvirringen bland de styrande, diplomatiska spelet och framför allt kung Haakon VII:s ståndaktiga agerande som fick de splittrade politikerna i regering och storting att samlas i motstånd mot invasionen.
När överste Birger Eriksen från Oscarsborgs fästning sänker tyska kryssaren Blücher i spetsen för den nazistiska invasionen av Norge 9 april 1940, skapar filmen hög spänning samtidigt som den historiska detaljrikedomen är stor. Exempelvis agerar översten utan att ha fått några order. Han drar själv slutsatsen att detta är krig (man kommer inte oanmäld kl 04 på morgonen och med släckt belysning), och beordrar eldgivning med de stora kanonerna med orden: “Antingen får jag medalj eller så blir det krigsrätt – eld!”
När kungens flykt från Oslo måste skyddas, skildrar filmen också de meniga soldaternas situation och hur det är att försöka fördröja framryckande tyska fallskärmsjägare.
Att kungen kom iväg från Oslo och inte hamnade i händerna på tyska invasionstrupper tillskrivs till stor del den konservative talmannen Carl Joachim Hambro. Medan statsministern och regeringen var förlamad och oenig, agerade talmannen och flyttade de politiska institutionerna norrut från Oslo.
Socialdemokratiske statsministern Johan Nygaardsvold orkar inte och lämnar in sin avskedsansökan. Kungen svarar: “Jag har inget annat val än att acceptera regeringens avskedsansökan – men inte nu.” I detta kritiska läge måste landet hålla ihop och inte hamna i intriger.
Allra bäst i filmen är just skildringen av kungen, suveränt spelad av Jesper Christensen. Inte som en självklar hjälte, utan hur han slits mellan många känslor. Han vill till en början inte lämna Oslo. Han vill inte fly, men inser motvilligt att det är nödvändigt. Sedan skildras relationerna inom kungafamiljen, mellan far och son och barnbarn (bland annat nuvarande kung Harald V) på ett gripande sätt.
Tysklands envoyé Curt Bräuer är Norgevän men får samtal från führern i Berlin om att söka upp kungen och få honom att gå med på att Norge behöver tysk militär hjälp mot britterna. Regeringen är rådvill. Att inte komma till förhandlingslösning innebära att många norrmän riskerar dö i striderna.
Då bestämmer sig kungen. Hans uttalande inför regering och stortingsledamöter skapar inga som helst tvivel om vad han vill. Efter hans uttalande har regeringen inget val. Det är inte svårt att förstå varför Haakon fick den starka ställning som han fick och har i landet.
Inte varje dag man kan få en historielektion samtidigt som man får underhållning av högsta kvalitet. Se den!
*
Idag meddelar också Dagbladet att rättigheterna till filmen sålts till USA: «Kongens nei» klar for USA

Medan det nationella perspektivet ständigt smutskastas i samhällsdebatten, hyllas det kosmopolitiska, det gränslösa. Men vi som är intresserade av historia, blir vi inte påminda om hur det lät för exakt hundra år sedan? Då kommunisterna gjorde revolution för att uppnå det ljusa, toleranta och rättvisa?
Jo, jag anser att dagens samhällsdebatt är lika aningslös som 1917. Men istället för kommun förespråkas kosmopolitisk hållning. I dagens ledare, Den kosmopolitiska hållningen är vår tids kommunism, skriver jag:

Skälet till att kurderna kämpat och dött för sin ”kollektiva identitet” är inte att de vill kunna spegla sig i sin etnicitet, utan att de vill ha demokrati och självständighet. Att bli herrar i eget hus. Inte förtryckta, inte slavar under andras stövlar.
Detta är inga imaginära föreställningar – det är blodigt allvar. Det är kärnan i den västerländska civilisationen: frihet, självständighet, demokrati, yttrandefrihet.

Visst har nationalismen används som verktyg för ohyggliga övergrepp under 1900-talet, men kommunismen dödade än fler under Stalin, Mao och Pol Pot.
Det nationella perspektivet har avigsidor som vi måste lära läxan om, men vi kan inte för den skull huvudstupa kasta oss efter nästa utopiska galenskap efter kommunismen – kosmopolitismen.

Tonläget efter att president Trump avsatt FBI-chefen James Comey är löjligt uppskruvad. För mig säger det direkt att vi beskådar ett teatraliskt skådespel vars syfte är politisk och medial smutskastning av presidenten. Man använder vad som helst. Bara man får chansen att attackera Vita huset.
Vad gör man då? Man kollar vilka som inte deltar i klappjakten.
Mest talande är att Hillary Clinton inte sagt något om avskedandet av Comey. Förra veckan gav hon nämligen honom skulden för att hon förlorade presidentvalet. Comey lät FBI granska nyfunna mejl från hennes olagliga server bara en dryg vecka före valdagen.
Comey hade troligen sparkats tidigare om Clinton vunnit presidentposten.
En annan stark Trump-kritiker, republikanske senatorn Lindsey Graham, anser det riktigt att avsätta Comey, “Med tanke på de kontroverser som omgivit FBI-chefen anser jag att FBI behöver en fräsch nystart”.
Polisutredningar kring det politiska styret i Washington har blivit allt mer infekterade. När politiker inte vinner på sin sakpolitiska agenda har maktkampen flyttat över i juridiken för att sätta dit motståndare.
Under Barack Obama har också underrättelsetjänsten, den djupa staten, blivit mer politiserad. Rysslands försök att hacka och påverka valprocessen användes av Obama för att anklaga Trump. Men det enda som bevisats är att Ryssland aktivt försökt hacka båda stora partierna.
Ryssland lyckades med demokratiska partiet, som hade sämre IT-säkerhet än republikanerna. Olika utredningar tittar närmare på detta, vilket är helt rimligt. Men att medierna fylls av obekräftade konspirationer innan man vet något kan inte kallas något annat än smutskastningskampanj av den valde presidenten.
Nu används också Comeys avsked, som presidenten har full och oinskränkt makt att besluta (Bill Clinton sparkade också sittande FBI-chef kort efter han blev president), för att ge smutskastningen mer utrymme i medierna.