Valresultatet ur intressantare vinkel

Nu när vi har det slutgiltiga valresultatet är det spännande att se hur många mandat partiernas röster i europaparlamentsvalet hade räckt till om partierna fått dessa röster i riksdagsvalet 2010. Tabellen visar att hela 149 mandat hade tillfallit soffans parti, de som inte röstade.
Inför höstens val är det viktigt att poängtera att vi på basen av europavalet inte vet ett dugg vad dessa väljare tycker och vad de tänker rösta på i höstens riksdagsval.

TABELL 1:
Hur många riksdagsmandat räcker EP-valet till?
Europavalets avgivna röster överfört till riksdagsval

Röster i Europavalet 2014

Så många mandat motsvarar det i riksdagsvalet 2010

M 507 488 30 (av 107)
C 241 101 14 ( av 23)
FP 368 514 21 (av 24)
KD 220 574 13 (av 19)
S 899 074 55 (av 112)
V 234 272 13 (av 19)
MP 572 591 33 (mot 25)
SD 359.248 21 (mot 20)
FI 204 005 0 (motsvarar 3,4%)
Soffan 3 601 011
medborgare
149 ofördelade mandat
Källa: Valmyndigheten 2014 och 2010.

.
Endast MP och SD ökade antalet väljare som faktiskt röstade på partiet, jämfört med riksdagsvalet 2010. Alla andra fick betydligt färre röster, eftersom valdeltagandet i maj var 51,1 procent mot 84,6 procent i riksdagsvalet 2010. Även om alla som röstade på FI i maj också röstar på dem i september kommer man inte in i riksdagen i höst.
Hur stor andel av alla röstberättigade väljare fick då partierna? Socialdemokraterna fick i Europavalet bara 12,2 procent av de röstberättigade. Ändå var det en förbättring mot tidigare eftersom valdeltagandet ökade i årets val, med 5,5 procentenheter till 51,1 procent.
Här är listan sedan Sverige blev medlem av Europeiska unionen.

TABELL:
Svenska Europaval i siffror
röster/andel av röstberättigade/mandat

2014

2009

2004

1999

1995

M 507.488
(6,9%)

3
596.710
(8,4%)

4
458.397
(6,7%)

4
524.755
(7,8%)

5
621.568
(9,5%)

5
C 241.101
(3,3%)

1
173.414
(2,4%)

1
157.258
(2,3%)

1
151.442
(2,3%)

1
192.077
(2,9%)

2
FP 368.514
(5,0%)

2
430.385
(6,1%)

3
247.750
(3,7%)

2
350.339
(5,3%)

3
129.376
(2,0%)

1
KD 220.574
(3,0%)

1
148.141
(2,1%)

1
142.705
(2,1%)

1
193.354
(2,9%)

2
105.173
(1,6%)

0
S 899.074
(12,2%)

5
773.513
(10,9%)

6
616.963
(9,0%)

5
657.497
(9,9%)

6
752.817
(11,5%)

7
V 234.272
(3,2%)

1
179.182
(2,5%)

1
321.344
(4,7%)

2
400.073
(6,0%)

3
346.764
(5,3%)

3
MP 572.591
(7,8%)

4
349.114
(4,9%)

2
149.603
(2,2%)

1
239.946
(3,6%)

2
462.092
(7,0%)

4
SD 359.248
(4,9%)

2
103.584
(1,5%)

0
28.303
(0,4%)
0
iu iu
FI 204.005
(2,8%)

1
70.434
(1,0%)

0
– – – – – – – – –
PP 82.763
(2,2%)

0
225.915
(3,2%)

2
– – – – – – – – –
JL 11.629
(0,1%)

0
112.355
(1,6%)

0
363.470
(5,3%)

3
– – – – – –
Övriga 15.519
(0,1%)
64.814
(0,9%)
126.972
(1,9%)
71.108
(1,1%)
117.450
(1,8%)
Soffan 3.601.011 (48,9%) 3.860.742 (54,5%) 4.243.408 (62,1%) 4.075.691 (61,1%) 3.824.464 (58,4%)
Summa 7.359.962
20
7.088.045
20
6.827.870
19
6.664.205
22
6.551.781
22
Tabellen visar: Antal röster (andel av röstberättigade) och mandat på valdagen anges i rött Källa: Valmyndigheten.

Opinionsmätningarnas värsta fiende: verkligheten

Europavalet är en test på hur väl opinionsinstituten kan mäta väljarnas preferenser inför val. Det är ingen smickrande bild som framträder.
De mäter konsekvent fel. Så här illa visade de, bara två-tre veckor före valet till Europaparlamentet:

Parti Valresultat
valnatten
25 maj
YouGov
(6 maj)
Novus
(11 maj)
Demoskop
(7 maj)
Ipsos
(4 maj)
Sifo
(26 april)
M 13,6 19 16,3 17,8 22,8 21,7
C 6,5 3 3,2 5,4 4,0 3,6
FP 10,0 8 8,4 9,2 8,6 8,1
KD 6,0 4 6,4 6,0 2,9 3,7
S 24,4 28 26,9 29,8 30,7 31,2
V 6,3 8 10,2 6,7 7,1 5,8
MP 15,3 11 14,9 12,6 12,7 16,1
SD 9,7 10 6,6 6,3 5,7 4,1
PP 2,2 3 3,9 1,4 1,3 3,2
FI 5,3 4 2,5 4,3 2,8 3,2
Andra 0,7 1 0,2 0,3 0,8 0,3

.
Visst kommer de mätningar som gjordes fram till tre dagar före valdagen närmare valresultatet, men bara därför att de gjordes så nära valdagen. Men lägg märke till att även mycket nära valdagen underskattas C och KD konsekvent, lika konsekvent som S och V överskattas.

Parti Valresultat
valnatten
25 maj
Sifo
(21 maj)
Ipsos
(21 maj)
Novus
(22 maj)
MäMä*
(22 maj)
M 13,6 18,1 16,5 15,0 17,9
C 6,5 5,3 6,0 5,0 4,7
FP 10,0 8,8 10,4 11,1 9,5
KD 6,0 4,9 6,3 6,1 5,2
S 24,4 28,3 24,9 25,1 27,6
V 6,3 6,6 8,4 7,1 7,4
MP 15,3 12,5 13,8 15,5 14,3
SD 9,7 8,6 6,9 6,3 6,4
PP 2,2 2,2 1,8 2,8 2,8
FI 5,3 4,3 4,5 5,4 5,4
Andra 0,7 0,3 0,6 0,2 0,2
*) MäMä = Mätningarnas mätning (poll of polls), dvs sammanvägning av institutens senaste mätningar till Europavalet.

.
Mätningarna kan inte göra det många tycks tro, ge någon korrekt bild om framtiden. Av den enkla anledningen att många väljare bestämmer sig sent. Det gör man när valdagen är nära. Inte förr.
Tänk om man kunde minnas detta under riksdagsvalrörelsen som nu drar igång.
Man kan undra varför opinionsmätningar tillmäts ett groteskt stort intresse i medierna. Svaret är att partierna inte talar politik. Man visar inte upp motsatta ståndpunkter på ett meningsfullt sätt. Då hamnar fokus på andra fenomen, som opinionssiffror.
Låt riksdagsvalrörelsen handla om innehåll, inte om spelet.

Mardröm för Löfvens regeringsduglighet

När SVT:s valundersökning (valu) presenteras jublar vänstersympatisörer och Aftonbladets politiske redaktör talar om ”starka vänstervindar” i Europavalet.
Men socialdemokratiske statsministerkandidaten Stefan Löfven har, om siffrorna stämmer, fått en riktig kalldusch. Hans parti har backat till historiska bottennivån 23,7 procent samtidigt som det tilltänkta stödpartiet, MP, är i nästan samma storleksordning, 17,1 procent. Till det kommer Vänsterpartiet, som också ska med. V och MP blir tillsammans större än S.
Det är inte en S-dominerad regering som väntar om oppositionen vinner riksdagsvalet i september. Här kan en enorm maktförskjutning ha skett, som kan bli väldigt svår att hantera — om vänsterpartierna vinner riksdagsvalet.

Texas vinner, Kalifornien tappar

Så befriande det är att läsa en bok om Amerika av författare som i grunden förstår detta vidsträckta, pluralistiska och energiska land. De flesta svensk böcker om USA är fyllda med felaktigheter, missförstånd och framför allt fördomar.
Janerik Larsson och Roland Poirier Martinsson ger i nya boken Är Texas det nya Kalifornien? intressanta aspekter kring utvecklingen i USA. Med utgångspunkt i två delstater som är extremt olika framträder den enorma spännvidden i amerikansk politik på ett sätt som de flesta européer missar. USA är en kontinent mer än ett land.
Länge har Kalifornien varit populärt och ansetts vara föregångare för övriga USA och världen. Men det allt mer reglerade och politikerstyrda Kalifornien tappar kraft och fart, precis som Europa. Istället kliver det bångstyriga, egensinniga och frihetliga Texas fram och visar hur tillväxt, välstånd och framtidstro skapas. Martinsson skriver:

Kanske kommer detta som en överraskning för någon läsare, men efter att ha bott flera år i Texas vill jag påstå att delstaten i viktiga avseenden utmanar och till och med överträffar Kalifornien i sitt välkomnande av excentriker och avvikare … Det avspeglar sig i den framväxande industrin. Den består inte — som myten ofta vill göra gällande, enbart av olja, gas och boskap — utan i hög grad av informationsteknik, läkemedel, rymd och flygteknologi, filmproduktion…
Mellan 2006 och 2012 skapades en miljon nya jobb i Texas, samtidigt som Kalifornien blev av med 359.000 jobb…
Receptet på Texas framgångar är lika enkelt som det är tydligt, och guvernör Rick Perry har hamrat in det gång på gång: låga skatter, få regleringar och att hålla i plånboken… Enligt Tax Federation har bara [några små delstater] lägre skattebörda än Texas om man lägger samman lokala och delstatsskatter.

Framgångarna för det frihetliga Texas retar naturligtvis medievänstern. Man hatar Texas. Allt är fel i Texas. I Washington Post hävdas att de nya jobben i Texas är sådana som ”vi i vanliga fall förknippar med länder i tredje världen — låga löner, inga förmåner”. Martinsson visar att de lägre lönerna i Texas ska ställas mot att köpkraften är högre eftersom konsumentprisindex är 90 procent av hela nationens. Livsmedel, bostäder, bensin är betydligt billigare än övriga USA, som i sin tur har ett konsumentprisindex som är 29 procent lägre än i Sverige. Det kostar 63 kronor i Texas som i Sverige kostar en hundralapp.
Integrationen fungerar också betydligt bättre än i Sverige: var femte legal invandrare från Latin- och Sydamerika arbetar inom ”management, business, science and art”. Två av tre har minst gymnasieutbildning, var sjunde en fil.kand. Utbildningsnivån spelar större roll än både etnicitet och härkomst när det gäller framtida inkomster. Enkelt uttryckt: fenomenet högutbildade immigranter som städar hotellrum eller kör taxi är inte alls lika vanligt i Texas som i Sverige, skriver Martinsson. Sammanfattningsvis har gruppen invandrare lägre lön, men möjligheterna att klättra på den sociala stegen är goda.
Dessutom, om man väger in köpkraften, visar det sig att realinkomsten för de som arbetade i Texas 2011 var nära 9 procent högre än i Kalifornien, trots lägre löner. Detta är före skatt, vilket framför allt låginkomsttagare i Texas tjänar på, då de inte betalar inkomstskatt till delstaten. Allt sammantaget har Kalifornien, med alla sina europeiska välfärdsambitioner, störst andel fattiga i USA med 23,5 procent, medan Texas ligger på 10 procent.
Kaliforniens glans har flagnat, drömmen krackelerar. Janerik Larsson skriver:

Det finns kritiker av kalifornisk politik som vill dra en parallell till Grekland. Det är nog orättvist. En mer relevant parallell är Frankrike. Där har både en konservativ och en socialistisk president misslyckats med att ens börja styra landets alltmer havererande ekonomi i rätt riktning. Både i Kalifornien och Frankrike handlar det också om de offentliganställdas oerhört generösa villkor — och om deras politiska makt genom de fackliga organisationerna.

Larsson visar hur fackföreningar köper politiker i Kalifornien som ger de offentliganställda allt mer förmåner trots att städernas och delsstatens ekonomi ligger i ruiner. Förmånarna rusar iväg, skatterna måste höjas, konkurrenskraften försvagas.
Återigen kan vi som har öppna ögon se att den vällovliga ambitionen att skänka välfärd till alla leder till fattigdom, medan den strikta, till synes hårda men rättvisa ambitionen att låta människorna i frihet själva arbeta ihop sitt välstånd leder till framgång och välfärd.
Kanske kan Texas exempel få fler att öppna ögonen.

Extremvänsterns våldsromantik

Kulturvänstern talar indignerat om det hot nazister utgör, men bagatelliserar extremvänsterns våld. Hur kan det bli så? Uppdrag granskning i SVT gav intressanta svar förra veckan, om vilket jag skriver i gästkolumn i Världen idag:

Nazister finns här hemma, men de har inte något stöd i etablerade sammanhang … Vänsterextremister har däremot uppenbar förankring inom bredare kulturella vänsterkretsar i Sverige. De får komma upp på Kultur­huvudstadsårets officiella scen i svarta rånarluvor och med hyllning till en dömd ligist på kläderna. Flera professorer på landets universitet tar extremvänsterns parti på DN-debatt. Försvar från finare och mer etablerat håll än så kan man inte få i vårt land.
Att avslöja hur djupt förankrad den vålds­benägna autonoma vänstern är i det etablerade samhället, var den viktigaste poängen i SVT:s Uppdrag granskning tidigare i maj om: Vänsteraktivister bakom många våldsdåd.

Extremister, oavsett om det är nassar, islamister eller vänster, får styrka att omsätta sina hot till våldshandlingar när de känner att de har stöd från mer etablerade krafter i samhället. Jag ger i artikeln exempel på sådant stöd, ända in till socialdemokratiska kretsar. Vi ser det också i att vänsterdebattörer har väldigt svårt att ta avstånd från vänsterextremister som stör mötesfriheten, en grundbult i demokratin.
Dessa debattörer rycker på axlarna åt väsen som förstör Sverigedemokraternas torgmöten. Om Vänsterpartiet fick sina offentliga möten förstörda av politiska motståndare skulle det  däremot bli liv i luckan. Denna relativism är farlig. I en demokrati gäller mötesfriheten för alla. Det har vänstern lätt att glömma. Kan det vara så att våldsromantiken fortfarande är kittlande?

Frihetens auktoriteter

I nya numret av magasinet Axess avhandlas ett blytungt tema som oftast förtigs. I vår tid rivs auktoriteter ner. Det heter att vi ska samarbeta och samverka så att alla får lika mycket makt.
Men detta är en myt. Marika Formgren skriver i Det antiauktoritära samhället är en myt att vissa alltid bestämmer mer än andra, men det är bara när hierarkin är tydlig som det går att utkräva ansvar.
Ja. Min uppfattning om tidens anda är: Alla kräver inflytande, men ingen vill ta ansvar. Så fort man påpekar konsekvensen av ett beslut, blir svaret, ”jasså!?” Hur ska denna konsekvens hanteras? ”Inte vet jag”. Men åsikt anser man sig ha rätt att ha. Någon annan förväntas självklart städa.
Om man ställer krav på att den som framför åsikterna också ska ta ansvar för konsekvenserna, ja, då blir denne ”kränkt”.
Eller som Marika Formgren beskriver fenomenet:

Om de flesta krav leder till att man blir ”kränkt” eller ”förtryckt” eller ”utbränd”, så finns det ett område där vuxna människor i Sverige gärna pressar sig själva: kroppsförbättring. Det löps och gymmas, det är 5:2 och LCHF. På detta enda område är det en dygd att vara sträng mot sig själv, och det säger något om narcissismen i vår tid att det är viktigare att se bra ut naken än att ställa moraliska eller intellektuella krav på sig själv.

Formgren lyfter också fram hur det antiauktoritära faktiskt är ett hot mot demokratin:

Problemet med den platta organisationen, eller det på ytan antiauktoritära systemet, är svårigheten att peka ut och utkräva ansvar av de makthavare som jag menar alltid finns. De gömmer sig bakom föreställningen om att ”alla är med och bestämmer”. När makten inte kan pekas ut och granskas har vi ett demokratiproblem.

Ja, den rättighetsretorik som i årtionden varit ledande i samhällsdebatten har klippt bandet mellan makt och ansvar. Alla har rättigheten att tycka. Men ingen har skyldighet att ta ansvaret.
Det är den ensidiga rättighetsretorikens gigantiska brist, som gör att alla samhällen som försökt tillämpa den fallit ner i bottenlös misär.
Vi måste inse att ju större rättigheter och frihet vi medborgare har, desto större är också vårt personliga ansvar. Och för att kunna ta ansvar krävs att man vet hur man ska göra. Sådan vägledning kan auktoriteter av olika slag bidra med. Frihetens akutoriteter.

Vem ljuger om Nuon?

Mitt tolkning är att medierna slirar lika mycket som ministrarna.
Kärnan i hela ”affären” är att beskedet, om att regeringen inte motsätter sig Vattenfalls köp av Nuon, blivit exakt detsamma även om alla rutiner i regeringskansliet följts till punkt och pricka. Detta faktum undviker kommentatorerna att tala om. Oppositionen var inte emot köpet av Nuon och kan därför inte hävda att de fattat ett annat beslut om de haft makten.
Ta SvD Näringsliv och Andreas Cervenka som exempel. Han menar att ”helhetsbilden” är att regeringen ”inte haft koll när de släppte igenom den här dåliga affären”. Men köpet var okontroversiellt när det skedde och KU-kritiken gäller inte köpeskillingen.
Regeringen hade alltså ”full koll” på affären: man hade beställde extern värdering som överensstämde med Vattenfalls bedömningar. Priset var marknadsmässigt korrekt vid tiden för köpet.
Det medierna nu fokuserar på är om Maud Olofsson ”informerat” statsministern, som hon sagt förra året. Samtidigt säger Fredrik Reinfeldt att han fick reda på köpet när det blev offentligt.
Vem ljuger?
Svaret är, faktiskt, att båda kan tala sanning. Näringsministern kan informellt tagit upp Nuon i regeringskretsen under Vattenfalls förhandlingar. Vattenfalls vd försökte påskynda beskedet genom att tala med olika delar av regeringskansliet. Att Vattenfall eventuellt skulle köpa Nuon var känt. Men statsministern och finansministern fick förmodligen inte något besked om exakt när affären var klar. Det var den informationen, att affären formellt var klar, som de fick via media.
Dessutom innebär ”information” i form av samtal inget extra ansvar i det här fallet, så som flera medier försöker ge sken av. Oavsett vad som sagts muntligt mellan ministrar ska regeringskansliets rutiner följas. ”Information” ersätter inte gällande rutiner.
Det är här brister uppstått. Just därför att köpet var okontroversiellt och sågs som helt naturligt, med det ägardirektiv som Göran Perssons regering lagt fast för Vattenfall, har näringsdepartementet slarvat med formalia. Man tog genvägar. Beslutet skulle ändå bli det som det blev. Ingen tvekan.
När det sedan, flera år senare, visade sig att värderingarna inte höll och Vattenfall gjorde förluster, då blev det plötsligt intressant för oppositionen att granska beslutsprocessen. Då framstod affären som dålig. Här finns ingen koppling alls mellan dåligt ekonomiskt utfall och hur väl de formella rutinerna följdes.
Det jag däremot ifrågasätter är varför regeringen inte tidigare ändrade den socialdemokratiska regeringens ägardirektiv för Vattenfall, ett vanvettigt direktiv om gigantisk europeisk expansion i kol och gas.
Hade de nya ägardirektiv utarbetats 1-2 år tidigare än vad som skedde, hade Nuon aldrig köpts. Då hade Vattenfall under 2008-09 inriktat sig på svensk utveckling istället för att jaga energibolag i Tyskland och Holland.
Men hur mycket kan man begära att en ny regering ska göra direkt?
Detta är ett demokratins dilemma. Vid maktskifte får de nya makthavarna ärva beslut som den avgångna regeringen fattat. Och man har inte möjlighet att ändra allt på alla områden omedelbart.
Mer i bloggen: Nuon, vidi och Svarte Petter (16 april 2014), Vattenfall är också en S-skandal (27 juli 2013), Vattenfall bevis på att staten inte ska leka affär (24 juli 2013).

Och min röst i EU-valet går till. . .

Jag hade hoppats mycket på att Junilistan skulle göra comeback, eftersom de haft en gentemot EU-byråkratin rakare hållning än de etablerade partierna. Junilistan vill begränsa dess makt, utan att vilja lämna Europasamarbetet. Det är dock mycket svårt att nå genom mediebruset, särskilt när man inte har ett så färgstarkt och karismatiskt förstanamn som Nils Lundgren var.
Av de etablerade partierna har jag haft svårt att skilja ut vilka som har den bästa balansen mellan EU-kritik och Europasamarbete.
Tills jag hittade SVT-kompassen i Europavalet.
En riktigt lyckad och seriöst konstruerad värderingskompass. Här kan man jämföra sina egna svar på 28 rätt så avslöjande frågor, inte bara mot partierna, utan framför allt mot varenda kandidat. Det blir riktigt roligt att jämföra mina svar i varje fråga mot kandidaterna jag ligger närmast.
Till min stora förvåning kom inte en enda kandidat från Junilistan på tio-i-topp när de jämfördes med mig. Däremot fem yngre kristdemokrater, sedan kandidat från Klassiskt liberala partiet samt några moderater.
Det visar sig att exempelvis Philip Lerulf (JL) — som överensstämmer med mig till 65 procent — är mer emot polissamarbete och studentutbyte än mig. Eller rättare sagt, han har kryssat i svarsalternativ utifrån andra premisser än mig. Jag tycker att ett europeiskt FBI skulle vara ”ganska bra”, medan Lerulf kryssat i ”mycket dåligt”. För att sedan tillägga att han är positiv till gränsöverskridande polissamarbete. Men det var det jag uppfattade att frågan handlade om…
Ett annat exempel är vargjakten. SVT frågar om ”EU ska tillåta svensk licensjakt på varg”. Jag svarar ”mycket bra”, medan Lerulf svarar ”mycket dåligt”, för att sedan förklara att vargjakt inte ska vara en EU-fråga. Okej, jag håller med, men när frågan ställs svarar jag på det frågeställaren är ute efter — vargjakten.
Här visar kristdemokraterna på större partipolitisk erfarenhet om hur man ska möta väljarna. Exempelvis svarar Charlie Weimers (KD) — som överensstämmer med mig till 79 procent — som jag på vargfrågan (”mycket bra”), men lägger till att han vill att rovdjursfrågor ”stannar i Sverige”.
Varför kommer då inte moderater som Christofer Fjellner högre? Han överensstämmer med mig till 76 procent (så marginalerna här är inte stora). Han svarar, på frågan om Sverige ska övergå till euro, att det är ett ”ganska bra” förslag, medan jag sedan folkomröstningen 2003 tycker det är ett ”mycket dåligt” förslag. Det är en ganska avgörande skillnad.
Men min gamle partikamrat Fredrick Federley (C) då? Han hamnar bara på 61 procent. Skälet är att han vill ha utjämning mellan ”fattiga och rika” medlemsländer, vilket jag ogillar. Titta bara på Greklands grovt vårdslösa politik när de pga euron kunde låna till vansinne för att sedan kräva att andra ska betala deras lån. Nej tack. Öppna gränser betyder att man kan och ska konkurrera med hårt arbete, inte med bidrag.
Federley vill att EU ska verka för fri abort, medan jag anser det är ett ”mycket dåligt” förslag. Federley faller här i fällan att han utgår från att Sverige ska kunna diktera politiken i andra länder, men han är inte lika förtjust i om andra länder genom EU får makt att styra svensk politik i frågan. Det är oansvarigt att på detta sätt, medvetet, både äta kakan och ha den kvar.
Toppkandidaterna då? Marit Paulsen (FP) 53 procent, Gunnar Hökmark (M) 68 procent, Lars Adaktusson (KD) 75 procent, Kent Johansson (C) 51 procent, Marita Ulvskog (S) 46 procent, Christian Engström (PP) 57 procent, Kristina Winberg (SD) 69 procent, Malin Björk (V) 28 procent, Isabella Lövin (MP) 25 procent, Soraya Post (FI) 25 procent.
När jag nu sitter på tågresa och bläddrar mellan kandidaternas svar, och inte minst deras egna kommentarer till frågorna, växer ett ställningstagande fram. Min uppfattning om balansen mellan kritik av och samarbete inom EU får matnyttiga svar i SVT-kompassen. Min röst kommer därför att gå till värmlänningen Charlie Weimers, 9:e namn på Kristdemokraternas valsedel.

Putin den förskräcklige

Nu sprids de proryska milisattackerna till Odessa i södra Ukraina. Vladimir Putin har erkänt att ryska specialförband destabiliserade Krim och nu sker samma mönster i östra och södra delarna av landet.
Vem är Putin och vad vill han?
Rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen har publicerade en uppmärksammad och dramatisk bok om honom: Mannen utan ansikte (Brombergs). Den tränger under ytan till de svåröverskådliga ryska politiska maktlabyrinterna. Masha Gessen har länge befunnit sig djupt inne i Rysslands mest inflytelserika journalistkretsar. Hon är en av de få som fortfarande lever i Moskva och är modig nog att gräva vidare.
I slutet på boken beskriver hon hur Putin börjat tappa greppet efter presidentvalet 2012. Demonstrationerna mot hans korrupta och förtryckande regim växte.  Hon skriver:

Vad har de kvar i sin begränsade arsenal — en terrorattack som gör det möjligt för Putin att införa undantagstillstånd? Det kommer inte att rädda hans regim, men kan kanske skjuta upp dess fall.

De militära attackerna mot Ukraina kan mycket väl vara svaret på hennes fråga. Att flytta fokus till utlandet är ett känt knep hos diktaturer på fallrepet. Det är sista chansen att skapa inrikes samling.
Och att Putin skulle skicka specialförband in i grannlandet är absolut inget otänkbart när man läst vad han genomfört i Ryssland sedan han blev president år 2000.
Det är en skrämmande beskrivning. Gessen visar på indicier som tyder på att säkerhetspolisen FSB (KGB:s efterföljare) var inblandad i sprängningarna av hyreshus i Moskva som kostade hundratals ryssar livet. Det skedde kort tid före presidentvalet 2000 och skapade samling kring Putin. Likaså redogör hon för sammanhanget kring de mord på Putin-kritiker som skett på senare år. Hon har inga tydliga bevis, men tidpunkten för morden är intressanta. De är väldigt ”lyckosamma” för Putin.
Störst behållning ger bokens beskrivning av hur korruptionen går till i Ryssland och att Gessen kan hänvisa till bevis som tydligt pekar ut att Putin deltar i detta spel och på det tjänat hundratals miljoner dollar som han stoppat i egen ficka.
Det är också intressant att se hur Putin lurade skjortan av de ryska liberaler som trodde att de i honom hade en politiker som skulle föra övergången från planekonomi till marknadsekonomi i hamn.
Gessen menar att han använder sina KGB-erfarenheter när han uppträder på ett sätt som skapa förtroende hos andra aktörer, som han vill utnyttja. Oligarken Boris Berezovskij var nära rådgivare till president Jeltsin och sökte kronprinsar i en yngre generation. Han mindes Putin från hans tid som vice borgmästare i S:t Petersburg. Putin hade inte begärt en muta för att genomföra en tjänst åt Jeltsin-regeringen. Det räckte, skriver Gessen, för att utmärka sig i rysk politik.
Putin duperade den briljante men konfrontatoriske ekonomen Andrej Illarionov genom att respektera honom trots att han gjort utfall mot Tjetjenienkriget inför Putin. Med Illarionov som presidentens ekonomiske rådgivare skapade Putin sken av att vilja fortsätta vägen mot demokrati och marknadsekonomi. Putin utsågs i västmedia till årets man 2007. Time skrev att ”om Ryssland lyckas bli en nationalstat i familjen av nationer kommer mycket av det att ha skett tack vare en man, Vladimir Vladimirovich Putin”.
Gång på gång ger Putin sken av att verka i en viss riktning, men det är bara dimridåer bakom vilka han i själva verket gör något helt annat. När bluffen väl avslöjas är det försent. Putin har då redan skapat en ny situation där han fått som han velat.
Det är hög tid för världen att sluta låta sig luras av dessa Putinmanövrer, som i dessa dagar pågår i Ukraina. Om världssamfundet inte hjälper Ukraina kommer Putin att lyckas med det han vill: återta en bit av det Sovjetimperium han vill återskapa.
Se fler recensioner: ”ett lika solklart som skrämmande mönster växer fram” i DN, ”standardverk för alla som vill studera Putin” i Sveriges Radios Kulturnytt, ”Gessens outtröttliga arbete imponerar” i Huvudstadsbladet, ”fantastisk research” i SvD, ”är redan en klassiker” i Respons, ”helheten skrämmande nog” i Dagens bok, ”initierad journalistik som blir till ett stort raseriutbrott” i Aftonbladet.