Och min röst i EU-valet går till. . .

Jag hade hoppats mycket på att Junilistan skulle göra comeback, eftersom de haft en gentemot EU-byråkratin rakare hållning än de etablerade partierna. Junilistan vill begränsa dess makt, utan att vilja lämna Europasamarbetet. Det är dock mycket svårt att nå genom mediebruset, särskilt när man inte har ett så färgstarkt och karismatiskt förstanamn som Nils Lundgren var.
Av de etablerade partierna har jag haft svårt att skilja ut vilka som har den bästa balansen mellan EU-kritik och Europasamarbete.
Tills jag hittade SVT-kompassen i Europavalet.
En riktigt lyckad och seriöst konstruerad värderingskompass. Här kan man jämföra sina egna svar på 28 rätt så avslöjande frågor, inte bara mot partierna, utan framför allt mot varenda kandidat. Det blir riktigt roligt att jämföra mina svar i varje fråga mot kandidaterna jag ligger närmast.
Till min stora förvåning kom inte en enda kandidat från Junilistan på tio-i-topp när de jämfördes med mig. Däremot fem yngre kristdemokrater, sedan kandidat från Klassiskt liberala partiet samt några moderater.
Det visar sig att exempelvis Philip Lerulf (JL) — som överensstämmer med mig till 65 procent — är mer emot polissamarbete och studentutbyte än mig. Eller rättare sagt, han har kryssat i svarsalternativ utifrån andra premisser än mig. Jag tycker att ett europeiskt FBI skulle vara ”ganska bra”, medan Lerulf kryssat i ”mycket dåligt”. För att sedan tillägga att han är positiv till gränsöverskridande polissamarbete. Men det var det jag uppfattade att frågan handlade om…
Ett annat exempel är vargjakten. SVT frågar om ”EU ska tillåta svensk licensjakt på varg”. Jag svarar ”mycket bra”, medan Lerulf svarar ”mycket dåligt”, för att sedan förklara att vargjakt inte ska vara en EU-fråga. Okej, jag håller med, men när frågan ställs svarar jag på det frågeställaren är ute efter — vargjakten.
Här visar kristdemokraterna på större partipolitisk erfarenhet om hur man ska möta väljarna. Exempelvis svarar Charlie Weimers (KD) — som överensstämmer med mig till 79 procent — som jag på vargfrågan (”mycket bra”), men lägger till att han vill att rovdjursfrågor ”stannar i Sverige”.
Varför kommer då inte moderater som Christofer Fjellner högre? Han överensstämmer med mig till 76 procent (så marginalerna här är inte stora). Han svarar, på frågan om Sverige ska övergå till euro, att det är ett ”ganska bra” förslag, medan jag sedan folkomröstningen 2003 tycker det är ett ”mycket dåligt” förslag. Det är en ganska avgörande skillnad.
Men min gamle partikamrat Fredrick Federley (C) då? Han hamnar bara på 61 procent. Skälet är att han vill ha utjämning mellan ”fattiga och rika” medlemsländer, vilket jag ogillar. Titta bara på Greklands grovt vårdslösa politik när de pga euron kunde låna till vansinne för att sedan kräva att andra ska betala deras lån. Nej tack. Öppna gränser betyder att man kan och ska konkurrera med hårt arbete, inte med bidrag.
Federley vill att EU ska verka för fri abort, medan jag anser det är ett ”mycket dåligt” förslag. Federley faller här i fällan att han utgår från att Sverige ska kunna diktera politiken i andra länder, men han är inte lika förtjust i om andra länder genom EU får makt att styra svensk politik i frågan. Det är oansvarigt att på detta sätt, medvetet, både äta kakan och ha den kvar.
Toppkandidaterna då? Marit Paulsen (FP) 53 procent, Gunnar Hökmark (M) 68 procent, Lars Adaktusson (KD) 75 procent, Kent Johansson (C) 51 procent, Marita Ulvskog (S) 46 procent, Christian Engström (PP) 57 procent, Kristina Winberg (SD) 69 procent, Malin Björk (V) 28 procent, Isabella Lövin (MP) 25 procent, Soraya Post (FI) 25 procent.
När jag nu sitter på tågresa och bläddrar mellan kandidaternas svar, och inte minst deras egna kommentarer till frågorna, växer ett ställningstagande fram. Min uppfattning om balansen mellan kritik av och samarbete inom EU får matnyttiga svar i SVT-kompassen. Min röst kommer därför att gå till värmlänningen Charlie Weimers, 9:e namn på Kristdemokraternas valsedel.