Frihetens auktoriteter

I nya numret av magasinet Axess avhandlas ett blytungt tema som oftast förtigs. I vår tid rivs auktoriteter ner. Det heter att vi ska samarbeta och samverka så att alla får lika mycket makt.
Men detta är en myt. Marika Formgren skriver i Det antiauktoritära samhället är en myt att vissa alltid bestämmer mer än andra, men det är bara när hierarkin är tydlig som det går att utkräva ansvar.
Ja. Min uppfattning om tidens anda är: Alla kräver inflytande, men ingen vill ta ansvar. Så fort man påpekar konsekvensen av ett beslut, blir svaret, ”jasså!?” Hur ska denna konsekvens hanteras? ”Inte vet jag”. Men åsikt anser man sig ha rätt att ha. Någon annan förväntas självklart städa.
Om man ställer krav på att den som framför åsikterna också ska ta ansvar för konsekvenserna, ja, då blir denne ”kränkt”.
Eller som Marika Formgren beskriver fenomenet:

Om de flesta krav leder till att man blir ”kränkt” eller ”förtryckt” eller ”utbränd”, så finns det ett område där vuxna människor i Sverige gärna pressar sig själva: kroppsförbättring. Det löps och gymmas, det är 5:2 och LCHF. På detta enda område är det en dygd att vara sträng mot sig själv, och det säger något om narcissismen i vår tid att det är viktigare att se bra ut naken än att ställa moraliska eller intellektuella krav på sig själv.

Formgren lyfter också fram hur det antiauktoritära faktiskt är ett hot mot demokratin:

Problemet med den platta organisationen, eller det på ytan antiauktoritära systemet, är svårigheten att peka ut och utkräva ansvar av de makthavare som jag menar alltid finns. De gömmer sig bakom föreställningen om att ”alla är med och bestämmer”. När makten inte kan pekas ut och granskas har vi ett demokratiproblem.

Ja, den rättighetsretorik som i årtionden varit ledande i samhällsdebatten har klippt bandet mellan makt och ansvar. Alla har rättigheten att tycka. Men ingen har skyldighet att ta ansvaret.
Det är den ensidiga rättighetsretorikens gigantiska brist, som gör att alla samhällen som försökt tillämpa den fallit ner i bottenlös misär.
Vi måste inse att ju större rättigheter och frihet vi medborgare har, desto större är också vårt personliga ansvar. Och för att kunna ta ansvar krävs att man vet hur man ska göra. Sådan vägledning kan auktoriteter av olika slag bidra med. Frihetens akutoriteter.