Hundratals döda och misshandlade i Irans fängelser

Även om det på ytan är lugnare i Iran, fortsätter det att koka under ytan. New York Times rapporterar att uppgifter om antalet döda regimkritiker ökar, Reports of Prison Abuse and Deaths Anger Iranians:

Fångar säger att de sett hur arresterade personer har misshandlats till döds av vakter i överfyllda, stinkande arrestlokaler. Andra säger att de fått sina naglar utdragna eller tvingade att slicka smutsiga toalettstolar.
Berättelser om övergrepp i iranska fängelser efter det omstridda valet — återgivna av släktingar och på oppositionens webbsidor — har lett till växande kritik bland iranier, även bland dem som varit lojala mot regimen. Flera kroppar med tecken på våld har återlämnats till familjer de senaste dagarna, och sjukhusanställda har till människorättsaktivister överlämnat bevis på att långt över 100 fångar har dött sedan valet.

Det gäller för iranska regimkritiker att få massorna med sig, det är bara om allt fler vägrar att acceptera Ahmadinejad och de hårdföra islamisternas styre som en ändring inifrån kan komma till stånd.
Det senaste exemplet är väl Rumänien, där Ceausescus försökte behålla makten. Men den folkliga ilskan över regimen blev så stark att säkerhetstrupperna, polisen och armén bytte sida. Förmodligen är det inget mindre än en ny revolution som krävs för att få bort fundamentalisterna.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , )

Jämtin driver S åt vänster – långt, långt, långt

Socialdemokratin är inget mittenparti, inget ”lagom”-parti. Inför S-kongresser då man talar till sina egna flyger de renlärigt socialistiska flosklerna från ledande Socialdemokraters läppar. Och den vanligaste måltavlan är ”vinster” i vården. Senaste exemplet står Carin Jämtin (S-borgarråd i Stockholm) för i debattartikeln Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister.
Här finns ingen skillnad mellan S och V. Samma skrot och korn. Samma doktrinära socialism. Samma verklighetsfrånvända utopism.
Men det finns socialdemokrater som har båda fötterna på jorden. Som Widar Andersson i Folkbladet. Han skriver i sin ledare, Carin Jämtin jagar kaffepengar:

Jämtins inlägg är oseriöst. En väldigt liten del av skattefinansierade skol-vård-och omsorgstjänster utförs av privata aktörer.
Den vinst som delas ut är kaffepengar i sammanhanget. Företagens investeringar i välfärdstjänster överstiger den utdelade vinsten med råge. De privata företagens vinster kan näppeligen duga som förklaring till brister och tillkortakommanden inom den offentliga sektorn.

För Alliansen är det nog tur att det inte är Andersson utan Jämtin som ingår i Socialdemokratins partitopp runt Mona Sahlin…
Dagens Nyheter kommenterar också på ledarplats Jämtins utfall, Välfärd för pengarna:

Välfärd i stället för vinst, kan möjligen fungera som slagord. I praktiken skulle Carin Jämtins vinstförbud ge den fattige sämre vård, skola och omsorg.

Alliansen behöver förbereda sig så att man kan gå på offensiven om att göra offentlig sektor till moderna och kundfokuserade servicenäringar, istället för att hamna i försvarsposition. Angrip S för att vilja göra vården ineffektiv, trög, långsam och präglad av långa vårdköer. Socialism är alltid lika med köer.
Det bör svenska folket påminnas om.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )

EU som propagandamaskin

I måndags avslöjade Timbro-rapporten Den Europeiska unionens börda att EU använder miljardbelopp av våra skattepengar till propaganda för överstatlighet.
På DN-debatt skrev Timbrochefen Maria Rankka och rapportförfattarna: Skattemedel för miljarder går till EU:s propaganda. EU-kommissionären med ansvar för informationsstrategi, Margon Wallström, svarade i DN, Målet är inte att få folk att älska EU.
Idag summerar Paulina Neuding debatten i Svenska Dagbladet, En dialog med EU vi klarar oss utan:

Wallström skriver också att unionen inte bedriver någon envägskommunikation, utan att den för dialog med medborgarna. EU är en lyssnande union, med andra ord.
Och det stämmer, på sitt sätt. När EU-medborgarna får en chans att säga sitt om EU, brukar svaret vara ett tydligt nej till ökad överstatlighet. Sverige och Danmark röstade nej till EMU-medlemskap 2003 respektive 2000, Irland röstade nej till Nicefördraget 2001 och nej till Lissabonfördraget 2008, och Frankrike och Nederländerna röstade nej till EU-konstitutionen 2005.
Det är ett budskap som byråkrater och politiker i Bryssel uppenbarligen har tagit till sig. Slutsatsen av dialogen med medborgarna är att medborgarna har fel.

Här sätter hon fingret på den verkligt ömma punkten. EU vill gärna ha folket med sig, men om folket inte ställer upp, skiter man fullständigt i folket och marscherar vidare ändå. Det är denna attityd som stör mig något så otroligt. Det finns en arrogans i EU som gränsar till diktatorfasoner. Propagandamiljarderna är till för att skyla över glappet, dölja de hårda nävarna. Också det en tendens som känns igen från ickedemokratiska styrelseskick.
Europavalet skulle kunna vara det val som ger EU-ledningen dess legitimitet, men också det valet är konstruerat så att hur medborgarna i Europa än röstar kan man inte rösta bort de ansvariga. Den verkställande makten är skyddad från folkets dom. Det är inte demokratiskt.
Den EU-president som ska utses, om Irland röstar ja 2 oktober, kommer inte att prövas i val. Naturligtvis inte. Det är korridormygel bland de mäktiga som avgör, inte väljarna. Som alltid i EU.
För mig är det en gåta att EU-entusiasterna inte förstår att hela Europaprojektet undergrävs av detta grova svek mot de demokratiska idealen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Lättare för alla med tydliga normer

Under temat ”Bloggat” publicerar tidningen Världen idag ett inlägg av mig om normernas betydelse, Lättare för alla med tydliga normer:

Om normlöshet får prägla mötet mellan människor i vardagen skapas inte frihet utan kaos. Jag menar att bara trygga samhällen ger utrymme för avvikelser. Och trygghet skapas när alla vet vilket normaltillståndet är. Risken för missförstånd minimeras. På ekonomispråk: kommunikationskostnaderna blir som lägst.

Jag kommer i sommarnumret av nyhetsbrevet Frihetsjournalen att utveckla detta mer.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Svenskar stöder kriget i Afghanistan

Stödet för svensk militär närvaro i Afghanistan är tydligt, rapporterar TV4 i Starkt stöd för Afghanistantrupp

En Novus-undersökning gjort på uppdrag av TV4 visar att varannan svensk, 50 procent av de tillfrågade, tycker att det är rätt att Sverige skickar soldater till Afghanistan. 28 procent tycker att det är fel.

Måste erkänna att jag är glatt överraskad. Trodde inte det skulle vara så, eftersom i stort sett ingen politisk ledare med glöd argumenterat för den svenska truppinsatsen. Det är kritikerna som dominerar mediedebatten.
Men ändå begriper en majoritet att det är viktigt att vi deltar i kampen mellan demokrati/frihet och fundamentalism/tyranni, även om den just nu förs långt borta från våra gränser. Om vi backar ur nu, är risken stor att den väpnade kampen så småningom flyttar till våra gator. Får fundamentalister fäste i Afghanistan igen kan de åter bli basen för attacker i västvärlden, och i regionen. Pakistans kärnvapen kommer säkert vara ett nästa delmål om man tillåts ta tillbaka kontrollen över Afghanistan.
De här krafterna måste bekämpas, dels därför att de förtrycker männikorna där de får härja fritt, dels därför att de har för avsikt att spridas sina dogmer över världen.
Nu när borgerliga politiker ser att det finns en majoritet, kanske de kan vara så vänliga att börja tala klartext om vår regeringens politik, istället för att huka i bänkarna, och också aktivt och i handling visa sitt stöd för soldaterna som utför grovjobbet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Anders Borg: jag slutar 2014

Sveriges finansminister Anders Borg väcker internationell uppmärksamhet. Än mer nu när han är EU:s ledande finansminister. AFP/EUbusiness har gjort ett porträtt av honom, Sweden’s Anders Borg: pony-tailed political mastermind. Där säger han något jag inte hört förut:

Sverige har faktiskt gjort fiskal disciplin till ett huvudtema för landets EU-ordförandeskap vilket ger Borg det perfekta tillfället att inta en ledande roll … Som en som läser mängder och jagar nya uppgifter beskriver han sin tjänstgörng i regeringen som ”värnplikt” — han har aldrig blivit vald. Borg säger att han inte kommer att göra mer än två mandatperioder som finansminister.

Det kan han faktiskt komma att få ompröva. Om Alliansen vinner nästa års val och man framgångsrikt tar oss ur lågkonjunkturen, kan han inför valet 2014 vara en lika tung och självklar institution i svensk politik som Gunnar Sträng en gång var. Att sluta då, kommer inte att bli lätt.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

Pride utnyttjar minoriteter i syfte att predika normlöshet

Det slår gnistor om dagens ledarartikel i Nya Wermlands-Tidningen, Queermarxisterna slår till igen:

I själva verket är Pride ett maxat sexualiseringsjippo, där tre sociala minoritetsgrupper missbrukas som slagträ mot den borgerliga moralen, de traditionella familjevärderingarna och tvåsamhetsidealet. Syftet är att driva på sexualiseringen av det offentliga rummet och politiseringen av det allra innersta av privatlivets helgd, nämligen sexualiteten. Pride är således inte heller så mycket den påstådda frizonen för HBT-personer, som det är en tummelplats för allsköns kulturradikaler. Jämlikhetssträvandena har övergått i ren och skär queermarxism, komplett med en stenhård ”den som inte är med oss är emot”-attityd

En träffsäker beskrivning. Vänstern utnyttjar homosexuella för att driva sin politik som syftar till normlöshet, där alla traditioner och normer ersätts med relativismens anarkistiska ansvarslöshet. Synd att Pride låter sig kapas på det här sättet. Det gynnar inte den sak man säger sig stå för. Tvärtom förstärks bilden av homosexuella som en annan sorts människor, vilket faktiskt är tragiskt.
Min ståndpunkt beskrivs väl av följande citat ur bloggen från 2005:

Markus Friberg tycker grundidén, att fira att man är stolt över sig själv, är bra. Men han menar att man inte är sin sexuella läggning.
— Pride skiljer snarare ut hbt-gruppen från övriga samhället, som att en hbt-person är annorlunda och behöver stöd och hjälp. De gör personer till sin sexuella läggning inte till fria individer …
— På så vis bidrar festivalen till att människor blir sedda enbart som sin läggning och inte för den de är.

Just så.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )

Varför backar inte politikerna upp våra trupper?

I DN-kolumnen Stöd våra trupper tar Niklas Ekdal upp en intressant fråga: varför sviker politikerna våra soldater?

Det värsta exemplet var när två svenska officerare dödades i Afghanistan 2005. Politikerna höll lägsta möjliga profil. I stället fick försvaret självt förklara varför svenskarna befann sig i det bergiga landet. Riksdagens försvarsberedning skyllde dödsfallen på bristande underrättelser, tunna plåtar på fordonen, taktiska detaljer, i stället för att ta det politiska ansvaret.
Efter upptrappningen av våldet i Afghanistan, och attacken häromdagen där svenskar var inblandade i dödandet av tre talibaner, ställs dessa frågor på sin spets. Bristen på politiskt ansvarstagande och folklig förankring får farliga konsekvenser …
När det händer saker som angreppet på svenskarna väster om Mazar-i-Sharif borde ledamöterna i försvarsutskottet, från höger till vänster, stå upp som en man (eller kvinna) och intyga Sveriges beslutsamhet i Afghanistan.

Nu är det inte helt sant. Försvarsminister Mikael Odenberg var tydlig om riskerna. Så här skrevs i bloggen om hans anförande vid Folk- och Försvars rikskonferens i januari 2007:

[Odenberg] talade klarspråk: svenska soldater kan dö under militära internationella insatser, det måste de unga män och kvinnor som engageras vara medvetna om, sa han. Och hela svenska folket måste vara medvetet om detta. Det betyder inte alls att insatserna ska ifrågasättas, men svenska folket måste vara informerat om vad som händer och ha en beredskap för att våra soldater kan hamna i strider med förluster.

Ekdal nämner också att utrikesminister Carl Bildt argumenterar kring risker och den mentala beredskap vi behöver.
Problemet är ju Socialdemokratin och övriga oppositionen. De är där man inte tar konsekvenserna av sin politik. Det är där man hycklar, genom att i regeringsställning sända ut trupper på internationella uppdrag utan att  politiskt backa upp dem inför sina egna sympatisörer och medlemmar.
Det är ingen ursäkt, utan gör det än mer angeläget att fler borgerliga politiker visar sitt stöd till de svenska trupperna, inte minst i offentliga och mediala sammanhang. Bara så kan man ge de som riskerar sina liv den uppskattning de verkligen förtjänar, och samtidigt förbereda svensk opinion på att fruktansvärda händelser kan drabba våra män och kvinnor vid fronten.
Borgerliga politiker måste höja profilen och tala om hur viktiga de militära insatserna är — humanitärt.
Prestigen på ceremonier och andra symbolhandlingar måste höjas så att den stolthet vi känner inför soldaternas insatser blir känd för både soldaterna och för svenska folket.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )

Dagens citat av Carl Bildt

När utrikesminister Carl Bildt på presskonferens i Bryssel svarar på frågan om kriget i Afghanistan kan vinnas svarar han:

— Ja, det är klart att det kan.

Instämmer helt och hållet. De som säger annorlunda begriper ingenting. Målet i Afghanistan är inte militärt i traditionell mening. Målet är att, precis som i Irak, starta en demokratiprocess där befolkningen kan leva utan förtryck och utveckla ekonomin för en bättre framtid. Men för att detta ska kunna ske, krävs till en början att man med militär styrka kan slå tillbaka talibaner och andra fundamentalister som vill förstöra processen. Att klara det är att lyckas.
Militären gör betydligt större och viktigare insats än all u-hjälp och bistånd i historien. Utan militär närvaro skulle civilbefolkningen snabbt bli offer för råskinnen igen.
Bildt påpekade att det handlar om långa perspektiv, och jämförde med Bosnien, där EU-länder fortfarande har militär femton år efter fredsavtalet.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , )

Demokrati, rättsstat och Honduras

Flera läsare undrar varför jag inte kommenterat den konstitutionella krisen i Honduras. Skälet är enkelt: bloggen kan inte bevaka allt, särskilt inte fungera som nyhetsbyrå, av den enkla anledningen att den sköts av mig genom oavlönat engagemang. Därför väljer jag ut det jag har lust att följa.
Att medierna skulle vinkla krisen till vänsterns fördel, som läsarna menar, skulle inte förvåna mig. Det vore ju inte direkt en nyhet. Särskilt inte om Latinamerika. Därför är det inte heller förvånande att interimpresidenten i Honduras, förre talmannen Roberto Micheletti (som dessutom tillhör samma parti som den avsatte presidenten) har en helt annan bild av utvecklingen än den ”statskupp” som medierna talar om. Han skriver i Wall Street Journal, The Path Forward for Honduras:

De senaste veckorna har allierade till förre presidenten Manuel Zelaya dominerat mediernas rapportering. Den värsta förvrängningen av fakta är när man påstår att Zelaya avsattes av militären och därför att han var en ”reformist”. Sanningen är att han avsattes i en demokratiskt och civil process sedan det oberoende domstolsväsendet funnit att han brutit mot landets lagar och konstitution …
Högsta domstolen fann, med rösterna 15-0, att president Zelaya agerat olagligt när han i strid med konstitutionen utlyste en ”folkomröstning” och domstolen beordrade Försvarsmakten att gripa honom. Militären utförde arresteringen i enlighet med Honduras lagstiftning.

Det vore bra om rapporteringen från Latinamerika kunde överge den blodröda revolutionsnostalgi som varit så förhärskande bland svenska och andra journalister. Jag hoppas att rapporteringen ska se igenom retoriken från båda sidor och konstatera huruvida avsättningen skett enligt Honduras grundlag eller inte. Och om grundlagen uppfyller grundläggande demokratiska villkor.
Om presidenten brutit mot konstitutionen och försökt förändra maktförhållandena är det naturligtvis rätt och riktigt att avsätta presidenten. Då sker avsättningen för att rädda demokratin och rättsstatens regler. Men i DN, SVT/TT, SR, Flamman och Proletären  bortser man ifrån vad som är fakta, rätt och fel, för att istället bara skildra propagandaspelet ur vänsterperspektiv.
Vi ser här samma sorts skillnad i definition av vad demokrati är, som finns mellan vänster och borgerliga om Hamas på palestinska området. Demokrati kräver mer än val, det kräver en rättsstat (där man inte, likt Hamas, mördar oliktänkande) och att konstitutionen efterlevs (vilket tydligen inte den avsatte presidenten i Honduras gjort). Under Sovjetunionens tid tyckte ju vänstern att det räckte med att ett parti, kommunistpartiet, fick ställa upp medan alla andra som försökte uttrycka sin uppfattning sattes i fångläger i Gulag.
Den sortens ”demokrati” som vänstern står för är något misskrediterad, om man frågar mig. Men nu tycks den åter gälla i svenska medier — från DN och SVT till Flamman och Proletären.
(Andra intressanta bloggar om , , ,, , , , , , )