Minns ni förra gången Novus visade S-seger?

I nyhetssändningar säger man idag att övertaget för den rödgröna oppositionen inte varit så stort som nu sedan 2010. Hmm. 2010? Vem vann riksdagsvalet det året?
Medierna gör stor sak av att rödgröna får 49,8 procent mot regeringens 40,2. Skillnaden är alltså 9,6 procentenheter.
18 mars 2010 publicerade Novus en mätning som visade att rödgröna hade 51,7 procent och ett övertag på 9,1 procentenheter över Alliansen. Då hade Expressen följande rubrik:

Minns ni?
Novus var inte ensamma. Alla, inklusive SCB:s stora partisympatimätning, sa våren 2010 att det skulle bli en storseger för Mona Sahlin.
Bara några månader senare — när väljarna bestämde sig — ökade Alliansen sin andel av väljarna i riksdagsvalet, även om man inte fick egen majoritet.
Den som är klok har nog is i magen. Opinionsmätningar i all ära, men det är väljarna och inte medierna som avgör allmänna val.

Ny historieförfalskning i Svd

Det är frapperande hur medierna i allt högre grad ägnar sig åt historieförfalskning. Häromdagen var det om Stalin (se förra inlägget) och i dag skriver någon som kallas professor i historia i Svenska Dagbladets understreckare att den rasistiske sydstatspolitikern George Wallace var ”republikansk presidentkandidat”.
Vilken amatörmässig lögn!
Min respekt för ”Under strecket” i Svenska Dagbladet faller som en sten. Man deltar nu i kulturvänsterns galenskap att till varje pris utmåla politiska motståndare som rasister, ja, man är så fundamentalistisk i denna strävan att man låter vänsterns egna politiker förvandlas till högerpolitiker.
George Wallace var DEMOKRAT när han var sydstaternas ledande politiker under 1960-talets medborgarrättsstrider. Han var partivän med John F Kennedy. Som president visade Kennedy hänsyn till Wallace genom att inte agera lika kraftfullt som republikanske presidenten Dwight D Eisenhower gjort när han sände federala trupper ur 101st Airborne Division till Little Rock 1957 så att svarta studenter kunde gå till skolan.
Det var DEMOKRATEN Wallace som försökte stoppa svarta studenter att skriva in sig vid universitetet i Alabama och som från trappan skrek: ”segregation now, segregation tomorrow, segregation forever”.
Jag känner mig tvingad att för Svenska Dagbladet och professor Ulf Zander meddela att det var republikanske presidenten Abraham Lincoln som avskaffade slaveriet, något som DEMOKRATERNA motsatte sig.
Det är skrämmande hur ivrig rasiststämplarvänstern är på att hämningslöst förfalska historien och lägga den tillrätta så att den ska passa deras ideologiska dogmer.

Stalin fortfarande kulturvänsterns hjälte?

Ränderna tycks aldrig gå ur. På Svenska Dagbladets kultursidor framträder Josef Stalin som en hjälte — idag, anno 2013. Under rubriken ”Stalins seger plågar väst” citeras vänsterprofessorn Alf W Johansson, ”Alla andra krigsskådeplatser var sekundära eller bestämda av utgången av den tysk-ryska kampen”. Andra världskriget vanns av Stalin, medan landstigningen på Normandies ständer mest handlar om amerikansk mytbildning.
Vänstern hatar USA i så hög grad att man ägnar sig åt historieförfalskning om ett krig som slutade för 68 år sedan. Hatet är så stort att man vill göra en tyrannisk massmördare till hjälte hellre än demokratiska krafter i väst.
Det säger något väsentligt om hur tunn kulturvänsterns demokratiska fernissa är.
Själv läser jag nu under semestern tegelstenen ”Slutet” av brittiske historieprofessorn Ian Kershaw, internationellt betraktad som den främste auktoriteten på tredje riket. Boken skildrar hur det tyska civilsamhället fungerade från attentatet mot Hitler 20 juli 1944 till krigets slut i maj 1945. Varför höll man ut så länge? Varför vände sig inte befolkningen mot regimen som så uppenbart misslyckats och förde landet till sammanbrott och upplösning? Hur kunde Tyskland uppnå den största produktionen någonsin av vapen hösten 1944 medan landet var utsatt för massiva bombanfall?
Men den militära händelseutvecklingen utgör en självklar kuliss för händelseutvecklingen, och Kershaws väldokumenterade källor visar att regimen på hösten 1944 stabiliserade östfronten och sände vapen och soldater från öst till västfronten för att genomföra offensiven genom Ardennerna i december 1944.
Alf W Johansson och SvD:s kulturredaktion må ett halvt århundrade efter händelserna anse Stalin vara hjälten som segrade över nazismen, men så såg inte makthavarna i Tyskland på styrkeförhållandena när det hände. Dessutom är det ju bara att titta på kartan för att konstatera att västfronten pressade tillbaka naziregimen mer i Tyskland, även om öst intog Berlin och gjorde de största uppoffringarna i döda och skadade.
USA räddade Europas frihet och demokrati. Den meningen är sann, oberoende av hur mycket Stalins styrkor presterade. För tänk tanken att Alf W Johansson och SvD-skribenterna fått som de tycks vilja, och Stalin segrat på egen hand. Hur mycket frihet hade då funnits i västra Europa? Förmodligen lika mycket som uppstod i östra Europa under Sovjetunionens ”beskydd”. Knappast var det frihet, demokrati och välstånd som präglade de 60 år då sovjetkommunisterna styrde östra Europa. Däremot såg Västtyskland och övriga västra Europa en aldrig tidigare skådad frihetlig välståndsutveckling efter kriget. För det är vi skyldiga Amerika ett stort tack.
Vänsterns kulturskribenter kan ljuga ihop sina historieförfalskningar i svenska medier hur mycket de vill, men deras mål om att vända svenska folket mot väst i allmänhet och USA i synnerhet kommer inte att lyckas. Dels därför att försöken blir alltmer desperata, men främst därför att deras argument inte har någonting med sanning och fakta att göra.

Invandrarbarn i lönetoppen

Svensk samhällsdebatt är så upptagen att utpeka alla svenskar som rasister att man inte riktigt har koll på vad som händer i verkligheten. Malin Siwe skriver i dag:

I måndags publicerade Expressen/KvP/GT listor över nät- och sms-deklaranter under 35 år som tjänade mest i fjol. Det är fascinerande läsning som säger mycket om dagens Sverige. [Det verkar] inte vara något hinder att ha ett namn som måste bokstaveras. Det vimlar av namn som stammar från Balkan, Mellanöstern, Indien och Kina …
I bostadsområden där det knappt bor någon Andersson och Lundström längre sprids ibland – inte minst bland killar – bilden av att Sverige är ett genomrasistiskt samhälle, att man är rökt om man har invandrarrötter. Lönetoppen visar hur ogrundad den föreställningen är. [U]ngdomar ska inte luras att tro att läget är hopplöst.

Luras var ordet. Luras att tro att Sverige är rasistiskt. De som så slarvigt använder detta angrepp beter sig inte bara svinaktigt mot politiska motståndare och omöjliggör en seriös debatt, de lurar också dem man säger sig värna att tro att de är värdelösa och inte har någon chans.
Jag är så evinnerligt trött på vänsteraktivisternas falska anspråk på att vara goda och empatiska. I själva verket vill de bara förhäva sig själva, framställa sig som änglar i sina egna hjärnor, och i detta syfte drar de sig inte att trampa på dem man tycker så synd om.
Den som har brant uppförsbacke har ingenting att hämta i vänsterns offerroll. Framgång når bara den som arbeta hårt, försörjer sig själv på laglig väg och antar verklighetens svårigheter som utmaningar som ska övervinnas. Politiken kan inte skänka personlig framgång till någon. Det kan man bara ordna genom eget ansvarstagande.

Det jämlika folket – med små inkomstskillnader

Så som den politiska nörd jag är, följer jag riksdagsdebatterna. Inte noga eller slaviskt, men med ett öra. En anledning är att vara uppdaterad om hur valserna går i partierna, en annan är att man då och då kan fånga ett politiskt guldkorn.
Ett sådant guldkorn stod riksdagsmannen Carl B Hamilton (FP) för i förra veckan. Hans retoriska klarhet om ”klyftor” borde regeringspartierna ta till sig och använda. De kan av Hamilton också lära sig att man kan visa patos och engagemang när man talar om regeringens Riktlinjer för den ekonomiska politiken i Finansutskottets betänkande FiU20 (se protokoll eller video).
Torrt? Bara om man saknar energi och inte använder hjärnan. Annars kan man passa på att lästa lusen av oppositionen.
Hamilton börjar med att referera den senaste tidens debatt om ”klyftor” och ”ojämlikhet”:

Många företrädare för Socialdemokraterna hävdar gång på gång att klyftorna i det svenska samhället har ökat. De målar upp bilden av rika som roffar åt sig en allt större del av den gemensamma kakan och att fattiga blir allt fler. Men det stämmer inte.
Studerar man statistiken sedan mitten av 1990-talet saknas det stöd för hypotesen om kraftigt ökade inkomstklyftor i Sverige efter år 2006.
Vi ser detta påstående om ökade klyftor till exempel i den reservation som Socialdemokraterna har till regeringens vårbudget. Där skriver man: ”Sverige har i dag en av de snabbast växande inkomstklyftorna i hela OECD.” Men eftersom Sverige inte har några växande inkomstklyftor kan det inte vara någon av de snabbast växande i hela OECD.
Magdalena Andersson och gruppledaren Mikael Damberg skrev i Dagens Nyheter i går: ”Det är otvetydigt så att klyftorna i Sverige växer”. Det är fel!
Stefan Löfven sade i Ekots lördagsintervju att problemet är de växande klyftorna i samhället, negativ inkomstutveckling och långtidsarbetslöshet, främst bland unga. … Just beträffande långtidsarbetslösheten bland unga är Sverige och Finland de två länder som har lägst andel ungdomar som varit arbetslösa i mer än sex månader.

Sedan analyserar och klargör Hamilton hur det ligger till (och det skadar ju inte att han är ekonomiprofessor vid Handelshögskolan):

Herr talman! Det finns olika sätt att mäta fattigdom. Det har under maj månad hänvisats till en rapport från OECD som visar att den så kallade relativa fattigdomen har ökat i Sverige. Det är viktigt att förstå att detta mått inte fångar in frågan hur många människor som lever i misär eller hur djup en eventuell misär är, utan i stället säger måttet hur sammanpressad den nedre delen av inkomstfördelningen är, vilket ju inte alls är detsamma som fattigdom.
Det är därför detta mått nu utnyttjas för att påstå att år 1995 — som var ett krisår med stort budgetunderskott, hög arbetslöshet, inledningsvis höga räntor och kraftiga nedskärningar i välfärdssystemen — skulle ha varit ett bättre år för Sverige än 2010.
Det är ett absurt påstående, men det kommer av den vilseledande användningen av detta mått.
Ett annat illustrativt exempel på detta mått som man använder för att påstå att Sverige har växande klyftor är att när krisen kom till Grekland skulle Grekland ha blivit rikare. Man behöver ingen ekonomisk kunskap för att förstå att detta är helt orimligt.
Jag lämnar detta vilseledande och av oppositionen missbrukade mått och går över till Statistiska centralbyråns mätning av inkomstskillnader. Vad socialdemokratiska företrädare låter bli att säga är att den allra största delen av de ökade inkomstskillnaderna efter 1995 inträffade under den socialdemokratiska tiden 1995-2006, alltså före regeringsskiftet från Göran Persson till Fredrik Reinfeldt. …
Även Finanspolitiska rådet har undersökt påståendet om vidgade klyftor och kommit till slutsatsen att klyftorna inte har ökat under alliansregeringens tid. Rådet skriver i rapport som kom i maj att inkomstskillnaderna har varit närmast oförändrade under alliansregeringens tid trots den ekonomiska krisen. Rådet hittar i sin analys inte de kraftigt växande klyftor som oppositionen återkommande påstår skulle ha ökat.
Finanspolitiska rådet presenterar också ett annat viktigt resultat, nämligen att den sammantagna utjämningseffekten av skatter och bidrag under alliansregeringens tid har varit oförändrad. Vad är då innebörden av det? Jo, det betyder att alla de förändringar som regeringen har genomfört när det gäller skatter och bidrag inte har medfört ökade klyftor — helt i strid med de påståenden som ledande företrädare för Socialdemokraterna tid efter annan gör.

Vad är då skälet till att S-V-MP gör vilseledande och okunniga uttalanden? Hamilton ser en förklaring i skillnader i ideologiska utgångspunkter mellan regering och opposition:

Men låt mig som liberal först konstatera att vi och Socialdemokraterna har olika syn på vad som är ett rättvist samhälle. Vi tycker att det ska löna sig att arbeta, att arbeta övertid, att ta ansvar och risker och att utbilda sig. Höjden av rättvisa är inte att alla har det exakt lika bra.
Orättvisor för liberaler handlar inte om att bli upprörd över att någon tjänar pengar. Orättvisor handlar om när människor saknar möjligheter. Våra liberala lösningar handlar om att människor ska ha lika chanser i livet, hela livet. En skola med fokus på kunskap, en god skattefinansierad sjuk- och äldreomsorg och väl fungerande sociala skyddsnät skapar ett samhälle som håller samman.

Carl B Hamilton är rak, tydlig, saklig och påläst men också engagerad och fokuserad. Det är det senare jag så ofta saknar från regeringspartierna. Engagemang och smarta budskap!
Använd Hamiltons anförande i valrörelsen, och den vänstersväng vi nu ser i opinionsbildningen kan vändas i frihetlig riktning.

Det toleranta folket

Det är högsta mode i medie-, kultur- och vänsterkretsar att stämpla hela det svenska folket som inskränkt och rasistiskt. Vi är fruktansvärt fördomsfulla, ondsinta och främlingsfientliga skriver Jonas Hassen Khemiri i DN — och han hyllas för detta av etablissemangen. Det är blonda svenskars fel att människor med annan hårfärg och ursprung har problem.
Hur man med en sådan världsbild tror sig kunna skapa integration är en gåta. Detta angreppssätt skapar ju bara djupare motsättningar. Om rasistanklagelser är det tack som Sverige får för att ta emot dem som flyr från länder präglade av våld, död och förföljelse, kan man ju undra varför vi ska fortsätta politiken. Och: om svenskar skulle vara så rasistiska, varför kom man då hit?
Sanningen är ju exakt den motsatta. Sverige är ett av världens mest toleranta länder. Det är därför miljontals människor från det vi förr kallade tredje världen vill söka sig hit.
Det finns bekräftat i en mängd undersökningar. I magasinet Axess juninummer gör Thomas Gür en utmärkt genomgång av hur oerhört toleranta vi är i vårt land, Det öppna Sverige.
Utöver de attitydundersökningar som gjorts i Sverige (i mycket långa serier av SOM-institutet i Göteborg) visar utländska studier att svenskar är mer toleranta än de flesta i världen. Gür går igenom European Social Survey, där det framgår att svenskarna har minst negativa attityder av de 26 undersökta europeiska länderna både vad gäller migration och migranter. Han pekar också på World Values Survey som omfattar över 80 olika länder. Resultatet är talande. Gür sammanfattar:

Från sammanställningarna av de svar som angav ”människor av en annan ras”, framgick att Sverige, tillsammans Norge och de anglo-saxiska länderna runt om i världen (USA, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland) och ett antal länder i Latinamerika ingick i den grupp med länder där minst andel av befolkningen hade invändningar mot att som grannar få ”människor av en annan ras” – i samtliga fall färre än 5 procent av de svarande. Bland de länder som hamnade näst högst (fler än 30 procent) och högst (fler än 40 procent) fanns Indien, Sydkorea, Albanien, Jordanien, Bangladesh, Hongkong, Saudiarabien, Egypten och Iran.

Det vore intressant att göra en attitydundersökning i Sverige bland dem som har samma bakgrund som Jonas Hassen Khemiri. Vad har dessa individer för attityd, gentemot svenskar och gentemot andra invandrargrupper?
Någon sådan studie kommer aldrig att göras, eftersom det inte skulle ligga i den officiella politikens intresse att visa att störst och djupast rasism fanns i invandrargrupperna, bland de nya svenskarna.
Jonas Hassen Khemiri och andra som kastar rasistanklagelser omkring sig borde sluta spotta svenskar i ansiktet och istället se sig själva i spegeln. Kanske det är då man upptäcker var rasismen i Sverige är som värst.

Sjuktalen ökar bland högutbildade

Efter socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons dragning i riksdagen funderar jag över förändrade trender i gästkolumn i Världen idag, Varför ökar sjuktalen?

Sedan 2005 har sjukfrånvaron i Sverige minskat från cirka 800 000 personer samtidigt frånvarande till cirka 500 000 frånvarande från arbetsmarknaden (inkluderat det som förr hette förtidspension). Denna utveckling är en viktig förklaring till att vårt land klarat den ekonomiska krisen bättre än andra.
Men nu börjar sjuktalen att öka igen. Ulf Kristersson visade att sjukfrånvaron börjar ha andra förklaringar än de vi brukat se, alltså förslitningsskador till följd av monotona, tunga eller smutsiga arbetsmiljöer. Anställda med lägre utbildning har förr tenderat att ha högre sjuktal än de med hög utbildning och lön. Men detta socioekonomiska mönster är på väg att förändras.

Att högutbildade börjar sjukskriva sig är kanske ett tecken i tiden. I gästkolumnen funderar jag lite om värderingarna som kan ligga bakom.

Väst, Kina och civilisationernas kamp

Historieprofessorn vid Cambridge Jonathan Haslam gjorde på Engelsbergsseminariets tredje dag och som 29:e talare, en konkret och distinkt beskrivning av Kinas utveckling. Ingen ekonomi kan, som Kina nu, fortsätta ha tvåsiffrig tillväxt särskilt länge. Och staten kan i längden inte, som nu, lägga beslag på den exportdrivna tillväxten. Medborgarna kommer att kräva större andel samtidigt som tillväxttakten kommer att bromsa in till mer normala tillväxttal på två-tre procent.
Haslam menar att det kan vara ledningens insikt om förestående lägre tillväxt som förklarar varför Kina blivit alltmer aggressiv mot sina grannar, främst Japan. Man behöver yttre fiender för att dämpa inrikespolitiskt missnöje.
Japan är också en tacksam fiende eftersom Japan är USA:s allierade. Den militära upprustning som Kina genomför talar om för USA att man ska hålla sig borta från denna del av världen.
Samtidigt har spänningarna som fanns mellan Kina och Sovjetunionen försvunnit eftersom de grundade sig i att Moskva ansåg sig vara överordnad alla andra kommunistregimer, inklusive Kinas. Nu allierar sig Kina med alla som står emot USA, vilket inkluderar inte bara Ryssland utan också Iran och exempelvis Syriens regim.
Någon alarmist var dock inte Haslam, som menade att de inrikespolitiska förändringarna kommer att stå i fokus för ledarskiktet i kommunistpartiet.
Oxfordprofessorn i modern kinesisk politik, Rana Mitter, tonade också ner profetiorna om att Kina snart tar över världen. Han pekade på att Japan för några årtionden sedan sågs som den stora ekonomiska utmaningen för USA och Västeuropa. Kina har en komplicerad modern historia av att växelvis vara stolt över landets långa historia och traditioner och ändå med jämna mellanrum under 1900-talet kasta ut allt gammalt för att försöka skapa något helt nytt. Dessa häftiga pendelrörelser från den ena till den andra ytterligheten gör det inte enkelt att förutse vartåt Kinas väg bär.
Själv kommer jag att tänka på historieprofessorn och författaren Niall Ferguson som sagt att många delar av världen försöker ta efter väst och konkurrera ut oss, men ingen annan civilisation än väst har samtidigt förenat det knippe värderingar som krävs för att uthålligt skapa välstånd. Se mer i bloggen: Är västs storhetstid förbi?
Engelsbergsseminariets föredragshållare tycks bekräfta den tesen. Kina kan utmana väst till en viss grad, men så länge man inte släpper fri människors kreativitet i form av yttrandefrihet och demokrati kan toppstyrningen inte göra Kina särskilt starkt i det långa loppet.

Ekéus: Bush har i stort sett segrat

När Engelsbergsseminariet (se också två föregående inlägg) kom in på civilisation och krig konstaterade svenske ambassadören och vapeninspektören Rolf Ekéus att president Bush i stort sett segrat i den meningen att den islamistiska terrorismen idag inte alls utgör ett större hot än andra. Och därför behöver vi inte tala om krig mot terrorism.
Det var en intressant argumentation som jag gillar. Men när Ekéus förutspår att krig mellan civilisationer inte kommer att ske i framtiden varnade andra talare om en allt för optimistisk hållning. Övertygelsen om att det aldrig mer skulle bli krig var i Storbritannien som störst på 1920- och 30-talen, eftersom man aldrig mer ville uppleva första världskrigets fasor. Men inom kort utbröt ett änne större krig.
Det är en paradox men en civilisation som vill överleva måste vara beredd att försvara den i krig. Den västerländska civilisation har dock sedan 1800-talet strävat efter att formulera krigets regler i syfte att upprätthålla anständighet i stridens hetta.
Jag skulle vilja tillägga att många i Sverige och Europa tycks tro att man kan avskaffa försvaret mot krig överhuvudtaget. Men om detta skulle ske fullt ut, kommer vi säkert att få lära oss av historien att den som inte är beredd att försvara sin civilisation kommer att förlora den.

Civilisation och löftet om odödlighet

I snabb takt avlöser talarna varandra här på Engelsbergsseminariet i Avesta (se också förra inlägget). Intressantast hittills har författaren Stephen Cave varit. Han menar att framgångsrika civilisationer är de som lovar längre och bättre liv. De mest framgångsrika är de som trovärdigt kan utlova odödlighet.
Cave menar att människan till skillnad från djuren är medveten om sin egen framtida död. Det skapar en oro som vi lär oss förtränga. Civilisation ger hopp om skydd mot död såväl biologiskt (genom teknikutveckling från jordbruk och försvar till handel och medicin) som symboliskt (genom religion, filosofi, kultur och nationalism).
Det är tänkvärd förklaring till varför eftersträvan efter civilisation, och också varför vi i svensk och europeisk nutid inte tycks bry oss lika mycket om att värna vår civilisation. Vi har, och detta är min reflektion, drabbats av något slags kollektiv narcissism där vi inte längre tror att det finns några utmaningar och därför inte behöver värna den civilisation som vi byggt upp under århundraden.