Month: February 2013

Journalistkåren gör sig lustig över Alliansens möte i Maramö. Det kallas PR-jippo och DN skriver på ledarplats idag om mötets slutdokument:

Dokumentet visar att alliansen har väderkorn för många frågor som berör väljarnas vardag; det finns gott om ”samlad politik för full sysselsättning”, ”skola med fokus på kunskap och arbetsro” och ”ökad trygghet från våld, brott och kränkningar”. Men just detta, att partiledarna är bra på att formulera ihop sig, visste vi redan. Vad rege­ringen måste göra något åt är väljarnas växande tvivel på att den kan lösa problemen, inte bara beskriva dem.
För ödesfrågor saknas sannerligen inte. Välfärden: Hur kombinera privata alternativ med rättvisa och optimal användning av skattemedel? Skolan: Hur kombinera valfrihet med likvärdig utbildning och social sammanhållning? Det är sakfrågor som direkt berör människors vardag men också är avgörande för samhällets utveckling. Här har alliansen mycket att vinna på att ta initiativet.

Visst finns det viktiga frågor som Alliansen blundar för. Men jag förvånas mest över hur inskränkt mediernas kritik är. En demokrati består inte enbart av en regering. Det finns också en opposition. Riksdagsvalet är inte och kommer aldrig att bli en folkomröstning huruvida Alliansen är “fräsch” eller trovärdig. Val i demokrati är aldrig folkomröstning, även om medierna alltid tycks bära på denna villfarelse. Det är i diktaturer man ibland arrangerar fejkade val där man får rösta ja eller nej till diktatorns makt.
I en demokrati står alltid olika regeringsalternativ emot varandra. Vilket alternativ har störst förtroende att styra landet kommande år? DET är frågan väljarna ställer sig. Men tydligen inte journalister. I sin journalistiska ideologi ska de alltid ställa makten till svars, regeringen ska nagelfaras. Oppositionen är ointressant, den har ju ingen makt (för tillfället).
Men jag tycker medierna borde granska politiken utifrån folkets och väljarnas perspektiv. Hur står sig Alliansen jämfört med alternativet? Om det alls finns något alternativ! Det borde ju medierna undersöka: finns det något regeringsunderlag för en annan regering än en Alliansregering efter valet 2014?
Jag har visat vilken soppa det kan bli om opinionsmätningarna får rätt: så kan (inte) en regering bildas 2014.
I dagsläget är parlamentariskt kaos det mest troliga alternativet till förnyat förtroende för Alliansregeringen. Är det så bra för Sverige? Varför ställs inte Stefan Löfven till ansvar för det kaos han kan orsaka i politiken och för svensk ekonomi, om han inte inleder organiserat samarbete med MP och V?
Om inget händer kommer vi väljare i september 2014 att ha två val: fortsatt Allians eller politiskt kaos att välja på. Då är Alliansens möjligheter att vinna god, tror jag, även om man inte är den mest perfekta regering man kan tänka sig.
Skälet till Alliansens slätstrukenhet är inte bara deras egen, utan att oppositionen är ännu mer lamslagen, tafatt och slätstruken. Politik på 10-talet har blivit att överträffa varandra i intetsägande och undanflyende utspel. Den som tiger bäst har vunnit mest i oppionsmätningarna. Här har svenska folket också ett ansvar. Varför stödjer man de som säger minst? Det vore intressant att höra proffstyckarnas åsikter om.

Turerna kring Vattenfall under ledning av Lars G. Josefsson, tillsatt av Göran Persson (S), har varit många. Han har gjort den ena affären sämre än den andra, men politikerna har låtit honom hållas. Att Socialdemokraterna låter skattebetalarna stå för enorma fiaskoprojekt som Stålverk 80, Vattenfall och Telia är en sak.
Vi vet att socialdemokrater inte begriper sig på marknadsekonomi. Titta bara på hur de hanterade sin egen tidningsrörelse! Den gick i konkurs. Centerpartiet sålde däremot sina tidningar för två miljarder kronor, vilket gjorde partiet till ett av världens rikaste. Centerpartister med basen i småföretagarkretsar brukar kunna det här med att göra affärer utan förlust.
Därför är jag besviken på att regeringen inte satt stopp för Vattenfalls och Telias vansinnesaffärer, utan visat samma omdömeslöshet som tidigare S-regeringar.
Det är inte som Dagens Nyheter skriver i dagens ledare:

Gränsen mellan legitimt försvar av statens intressen och opassande politisering är hårfin.

Nej, det är mycket lätt att dra gränsen. Politiken ska sätta upp ramarna för ekonomin, däremot ska politikerna inte leka företagare. Politiker i stat, kommun och landsting är odugliga på affärer. Politiken lever i en sorts utopi om att tillfredsställa alla goda ändamål. Deras världsbild är helt osynkad med den verkliga världens förutsättningar.
Därför ska de hålla sig borta från bedömningar av marknadsutveckling, teknikutveckling och allt annat som kräver detaljkunskap och entreprenörskap. Politiker försvarar statens legitima roll bara om de håller den rollen ren från ansvar för affärer på marknaderna.
Jag tycker det är obegripligt att politiker på högsta nivå är så kåta på att leka företagare, när statens kärnuppgifter är så oerhört illa skötta. Politiker borde ägna sig åt att bygga rätt incitamentstruktur på de fält där staten har en roll att spela. Det gäller allt från skolan, där elevresultaten sjunker och universiteten tappar i internationell status. Där borde politikerna rensa ut dogmatism i form av feminism och annat skräp som förstör grundförutsättningarna för att nå goda resultat. Det gäller vägar och järnvägar där infrastrukturen är synnerligen illa skött. Tågen går inte i tid därför att underhåll är eftersatt och människor fortsätter att dö på vägarna långt över de “nollvisioner” som sätts upp. Det gäller brottsligheten där rättsstaten är svag medan kriminaliteten håller i taktpinnen och finansierar terrorism genom bidragssystemen ( DN1, DN2).
Varför ägnar sig inte politiker åt det som är statens legitima uppgifter?
Det parti vars politiker lovar att renodla sin roll och syssla med det som är statens uppgift, istället för att låtsas vara omnipotenta orakel, får min röst i nästa val.

Frågan om månggifte har symboliserat problemet med Centerpartiets arbete med nytt idéprogram. I min gästkommentar i Världen Idag har jag ställt frågan:

På vilket sätt är det liberalt att politiker ska hitta på allehanda regler för intima relationer utanför äktenskapet?

Jag återger samtal med en äldre generations centerpartister som röstade emot införandet av sambolag, därför att de ansåg det fel att staten skapar regler för de som flyttar ihop utan att gifta sig. Denna Fällins generation förstod vad som var både framsynt liberalt och konservativt pragmatiskt. De hade naturligtvis varit emot att införa lag om månggifte av samma skäl som de var emot sambolag. Det inskränker människors frihet. Staten ska inte diktera hur människor lever tillsammans. Med ett undantag: äktenskapet. Varför föklarar jag i artikeln.
Idéprogramförslaget saknar detta flerdimenssionella synsätt och var mer av plakatpolitik. Nu i helgen ska partistyrelsen omarbetat programförslaget. Men jag undrar om man lyckats förena det som varit partiets själ: förmågan att vara jordnära och pragmatisk med att värna djupare värderingar om medborgarnas rätt att slippa överförmyndare. Gruppen bakom idéprogramförslaget trodde sig ha gjort det, men inte lyckats. Återstår att se vad partistyrelsen skrivit ihop i helgen och snart ska presentera vid pressträff.

Många mainsterammedia har tagit upp “näthatet” i veckan. Men det är uteslutande hat och hot mot kvinnliga journalister, därtill ofta med feministisk profil. Det är som att medieredaktionerna anser att endast hat mot dessa är allvarlig. Annat hat och hot tycks inte bekymra det minsta. När vänsteraktivister hatar motståndare, då är det tydligen inget problem.
Bevakningen av näthatet i veckan visar hur extremt vinklade medierna är. Därför är det utmärkt att Paulina Neuding tar upp vänsterns hat i dagens kolumn i Svenska Dagbladet, Glöm inte det goda, fina hatet.
Själv anser jag inte man ska inskränka yttrandefriheten för hat och kränkningar, däremot måste rättsstaten sätta en extremt tydlig gräns vid hot om våld. Hot är en kriminell handling och den ska bestraffas.
De som hatar, hånar och kränker avslöjar sig själva som de dårar de är. Hot om våld eller uppvigling till våld är däremot att gå över en principiellt viktig gräns som måste upprätthållas. Fängelse för hot och uppvigling på nätet är helt rimligt.
Om människor får ta ansvar för sina ord, kommer debatten att sansa sig. Men då ska det naturligtvis gälla vänsterns hot i lika hög grad som alla andra hot.

Ska hålla lunchföredrag om det aktuella läget i amerikansk politik. Så här några månader efter presidentvalet. Det finns mycket att ta upp.
1) Det var meningen att senatens försvarsutskott idag skulle rösta för eller emot presidentens nominerade försvarsminister Chuck Hagel. Under min influensa passade jag på att följa senatens utskottsförhör av den nominerade, och han gjorde inget bra intryck när han pressades hårt av tidigare kollegor.
Vad vill jag säga med detta? Jo, det intressanta är att en föreslagen minister blir förhörd i utskott i USA. Tänk om vi kunde införa samma regel i Sverige. Det vore en välgärning att få höra statsministerns föreslagna ministrar pressas och se vad de mäktar med. Jag tror det skulle förändra ministerrollen. Partiledarna skulle skärpa sig i valet av personer. Dessa förhör visar också att en amerikansk president har mindre makt än en svensk statsminister när det gäller att utse regering. I Sverige bestämmer statsministern helt själv vem som blir minister. Riksdagens majoritet kan visserligen fälla en minister i misstroendeomröstning, men det är fört när ministern börjat arbeta och sedan gjort något som riksdagen reagerar på. Jag tror inte det är en allmän uppfattning i Sverige att vår statsminister är mäktigare än presidenten i USA. Men så är det, iallafall när det gäller makten över den egna utnämningspolitiken.
2) En annan aktuell debatt är den om rätten att bära vapen. Medierna ger en bild av att president Obama kommer att införa hårdare regler efter den senaste skolskjutningen. Men jag är skeptisk. Amerika är inte Eruopa. En aktuell opinionsmätning visar att National Rifle Assosication, NRA (den s k “vapenlobbyn”), är mer populär bland amerikaner än Hollywood. 41 procent ser NRA i positivt ljus medan bara 24 procent har positiv uppfattning om nöjesindustrin. Också när det gäller de som har negativ uppfattning är Hollywood mer illa omtyckt än NRA. 39 procent har negativ uppfattning om nöjesindustrin, 34 procent om NRA.
Alla som vill förstå USA måste förstå denna fråga. Annars är man bara fördomsfull och propagandist. Det ligger djupt i den amerikanska själen att individen har rätt att försvara sig och de sina. Den rätten går före nästan allt annat. Det är ett annat tänkesätt än vi har i Europa. Rätt eller fel, så är det. Jag har lyssnat på NRA när de pressats på frågan om inte regleringar ändå är nödvändiga. Deras svar är att regleringar bara hindrar laglydiga medborgare. Kriminella får tag i vapen ändå. NRA är även emot bakgrundskontroll av samma skäl.
3) Viktigast är ändå skuldkrisen. USA statsskuld har ökat dramatiskt och skulden är nu över 100 procent av BNP. I december 2012 hade man negativ tillväxt, -0,1 procent. Men samtidigt är det nära att börsen slår aktieindexrekord. Den underliggande strukturella villkoren är nämligen sundare i USA än annorstädes. Forskare flyttar till USA från Europa, liksom innovationer och affärsidéer. Skälet är att i USA finns möjlighet att kunna utveckla verksamheter i större frihet. Europa tyngs av svåra politiska regleringar av arbetsmarknad och ekonomi. För mig är det självklart att USA kommer att få hjulen att snurra igen, medan det är mer tveksamt om Europa gör det.
4) Kampen mellan partierna i kongressen. Demokraterna vann presidentposten. Men republikanerna kontrollerar representanthuset. Det resulterar i hårda motsättningar om skattehöjningar, budgettak och besparingar. I det korta perspektivet har presidenten fått igenom sina förslag, som dock bara handlat om att skjuta upp de svåra frågorna. I längden kan republikanerna vinna på att visa att demokraterna inte tar ekonomiskt ansvar. De som hävdar att USA är ostyrbart överdriver våldsamt. Dels har politiken mindre roll i USA än i Europa, dels är nuvarande motsättningar i historiskt perspektiv inte så stora. Man måste dock komma ur låsningen för att på allvar lösa krisen. Hur det ska ske är ännu en öppen fråga.

Under influensamatthet har jag sett serien “En pilgrims död” på SVT Play. Denna skröna av Leif GW Persson hade jag inte tänkt se. Men när man tvingas ligga ner sjunker kraven på vad man tittar på.
Missförstå mig rätt. Jag gillar kriminologen Persson. Han är en av få riktigt egensinniga röster vi har i svensk offentlighet idag. Jag läste hans biografiska “Gustavs grabb” i somras, mest därför att jag ville se hur han idag tolkar sin roll i avslöjandet av justitieminister Lennart Geijer (S) som horbock och säkerhetsrisk. Han var ju då en 31-årig medarbetare hos rikspolischefen Carl Persson.
Det vilar en märklig sorts naivitet över GW. Men samtidigt var det ju en historisk insats GW gjorde genom att bekräfta härvan kring bordellmamman och justitieministern, som skickligt skildrats i förra årets bästa svenska film “Call Girl” (som naturligtvis inte fick de Guldbaggar den förtjänade eftersom filmen avslöjade Socialdemokratin som de värsta hycklarna. För pris i kulturkretsar krävs att företag och borgerliga är bovarna).
Olof Palme gick till offensiv mot avslöjandet genom att rakt upp och ner ljuga, gång på gång. Om den rapport GW bekräftat för media sa Palme i riksdagens talarstol: “Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior”. Trots det enorma svek GW måste ha känt, förblir han en lojal socialdemokrat.
Det framgår av “En pilgrims död” där GW håller med sosseadeln som är helt övertygad om att det måste legat ett politiskt motiv bakom mordet på Palme. Det är viktigt för den tidigare maktägande eliten att gärningsmannen inte bara var ett fyllo och socialfall ur det Socialsverige som Socialdemokratin under ett halvsekel byggt.
Som om Palmes gärningar påverkas av vem som dödade honom. . . Jag har aldrig förstått det sambandet. Det tyder på dålig självkänsla att lägga sådan vikt vid mördaren.
Det finns flera inslag av historieförfalskning i TV-serien. Det värsta är när Palmes närmaste man hånar “tomten” Hans Holmér, länspolismästaren i Stockholm som förstörde mordutredningen. Sanningen är ju att Hans Holmér var Socialdemokraternas man inom polisen, som nära samarbetade med Ebbe Carlsson, justitieminister Geijers pressekreterare.
Holmér var en direkt följd av enpartistaten Sverige på 1900-talet. Socialdemokratin ville kontrollera polisen. Denna aspekt framkommer i TV-serien, och blir motivet till mordet på statsministern. Så på ett sätt ger faktiskt GW Socialdemokratin skulden för Palmes död. Men detta blir en poäng bara för den riktigt uppmärksamme.
GW gör det nämligen inte till ett problem att ett parti lägger sig i och vill styra polisens arbete. Tvärtom får ilska över detta politiska övergrepp mot grundlagen och rättsstatens principer gestaltas av en psykiskt sjuk och sadistisk överklasskostym i Säpo. Som om den som ogillar politisk inblandning i polisiärt arbete är sinnessjuk. Snacka om vibbar från enpartistatens dagar.
Även om det helt och hållet är fiction ligger handlingen så nära ett fall ur verkligheten att GW borde funderat över vilket intryck hans berättelse ger. Det blir patetiskt inkompetent, helt i linje med de många privatspanare som fanns de första tio åren efter mordet. Manuset är ju i praktiken en summering av privatspanarnas teorier.
Min förklaring till detta märkliga upplägg i Perssons manus är samma sorts naivitet som när han 1977 för media bekräftade att det fanns en rapport hos rikspolischefen om justitieministern.
Hur kan man vara så dum — och samtidigt så rättrådig? För jag tolkar det som att GW när han interjuades om PM:et inte förstod vad det var han gjorde. Han måste haft stark tilltro till enpartistatens goda vilja. Att den, och dess ledare Olof Palme, inte skulle slå tillbaka mot honom med full kraft. När den gjorde det hamnade han i depression.
Men trots den käftsmällen tycks den starka tilltron sitta kvar. Han avslöjar inte enpartistaten, utan skyddar minnet av den.

I SVT Morgon ägnar man nu en kvart åt ren socialdemokratisk propaganda som inleds med en lång, DDR-lång, uppspelning av Olof Palmes röst när han håller tal. Sedan spyr man galla över “privatisering” och valfrihet i välfärden. Allt under täckmantel att presentera en ny “dokumentär”, Godheten. Men inga kritiska röster tillåts i SVT. Om en kritisk film av Palme gjorts hade vänstern varit fullt representerad i studion och framfört invändningar. Men nu får en hyllning av kollektivismen breda ut sig utan minsta invändning i SVT.
Det blir ensidig, partisk, osaklig politisk demagogi i en kvart. Och det ska fortsätta efter nyhetssändningen.
Ränderna går inte ur. SVT är propagandaorgan för Socialdemokratin och vänstern.

Som väntat blir ramaskriken enorma när migrationsminister Tobias Billström (M) presenterar arbetsgrupp för ny invandringspolitik där man kommer att ifrågasätta storleken på invandringen. Till TV4-Nyheterna sa han:

— Volymen av människor som kommer till Sverige påverkar integrationspolitiken. Och integrationspolitikens framgångar respektive misslyckande påverkar också människors tilltro till integrationspolitiken.

Arbetsgruppen ska lägga förslag på skärpta regler på försörjningskrav vid anhöriginvandring mm. Bakgrunden är att Moderaterna nu — som första parti av de gamla, etablerade partierna — upptäckt att missnöjet växter i takt med att de människor som kommer till Sverige förblir i utanförskap och bidragsberoende.
Det är moderata kommunalpolitiker som trycker på. Det är kommunerna som står med Svarte Petter och får betala för misslyckandet genom snabbt växande socialbidragsutbetalningar. Om antalet människor som kommer till Sverige blir för stort saknar också kommunerna möjlighet att erbjuda bostäder. Många som fått uppehållstillstånd finns kvar i så kallade flyktingförläggningar. De har ingenstans att flytta.
Värst av allt är att det tar åtta år i snitt för en migrant att komma i arbete. Skälet är att de som kommer har så låg utbildning att de inte motsvarar den produktivitet som krävs för svenska minimilöner. Arbetsmarknadspolitiken sätter så höga trösklar in på arbetsmarknaden att de blir svåra att kliva över.
Ändå vill de flesta partier fortsätta den misslyckade politiken. Det råder en sorts utopia över invandringspolitiken där politiker tävlar om vem som vill ta emot flest. Men för att denna gärning skall vara ett slag för medmänsklighet måste de som kommer till Sverige kunna bygga egna liv med rimliga förutsättningar: möjlighet att få lön utefter kompetens och bostad. Detta saknas idag.
Att då undersöka om inte mottagandet måste styras upp, åtminstone till dess övrig politik är anpassad till öppnare gränser, är bara sunt förnuft. Den nuvarande, hårt reglerade arbetsmarknaden med höga ingångslöner är inte förenlig med hög invandring. Antingen måste arbetsmarknaden liberaliseras, eller mottagandet begränsas.
Moderaterna ska nu se över sin hållning. Det är rimligt.