Leif GW Perssons naiva sida

Under influensamatthet har jag sett serien ”En pilgrims död” på SVT Play. Denna skröna av Leif GW Persson hade jag inte tänkt se. Men när man tvingas ligga ner sjunker kraven på vad man tittar på.
Missförstå mig rätt. Jag gillar kriminologen Persson. Han är en av få riktigt egensinniga röster vi har i svensk offentlighet idag. Jag läste hans biografiska ”Gustavs grabb” i somras, mest därför att jag ville se hur han idag tolkar sin roll i avslöjandet av justitieminister Lennart Geijer (S) som horbock och säkerhetsrisk. Han var ju då en 31-årig medarbetare hos rikspolischefen Carl Persson.
Det vilar en märklig sorts naivitet över GW. Men samtidigt var det ju en historisk insats GW gjorde genom att bekräfta härvan kring bordellmamman och justitieministern, som skickligt skildrats i förra årets bästa svenska film ”Call Girl” (som naturligtvis inte fick de Guldbaggar den förtjänade eftersom filmen avslöjade Socialdemokratin som de värsta hycklarna. För pris i kulturkretsar krävs att företag och borgerliga är bovarna).
Olof Palme gick till offensiv mot avslöjandet genom att rakt upp och ner ljuga, gång på gång. Om den rapport GW bekräftat för media sa Palme i riksdagens talarstol: ”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior”. Trots det enorma svek GW måste ha känt, förblir han en lojal socialdemokrat.
Det framgår av ”En pilgrims död” där GW håller med sosseadeln som är helt övertygad om att det måste legat ett politiskt motiv bakom mordet på Palme. Det är viktigt för den tidigare maktägande eliten att gärningsmannen inte bara var ett fyllo och socialfall ur det Socialsverige som Socialdemokratin under ett halvsekel byggt.
Som om Palmes gärningar påverkas av vem som dödade honom. . . Jag har aldrig förstått det sambandet. Det tyder på dålig självkänsla att lägga sådan vikt vid mördaren.
Det finns flera inslag av historieförfalskning i TV-serien. Det värsta är när Palmes närmaste man hånar ”tomten” Hans Holmér, länspolismästaren i Stockholm som förstörde mordutredningen. Sanningen är ju att Hans Holmér var Socialdemokraternas man inom polisen, som nära samarbetade med Ebbe Carlsson, justitieminister Geijers pressekreterare.
Holmér var en direkt följd av enpartistaten Sverige på 1900-talet. Socialdemokratin ville kontrollera polisen. Denna aspekt framkommer i TV-serien, och blir motivet till mordet på statsministern. Så på ett sätt ger faktiskt GW Socialdemokratin skulden för Palmes död. Men detta blir en poäng bara för den riktigt uppmärksamme.
GW gör det nämligen inte till ett problem att ett parti lägger sig i och vill styra polisens arbete. Tvärtom får ilska över detta politiska övergrepp mot grundlagen och rättsstatens principer gestaltas av en psykiskt sjuk och sadistisk överklasskostym i Säpo. Som om den som ogillar politisk inblandning i polisiärt arbete är sinnessjuk. Snacka om vibbar från enpartistatens dagar.
Även om det helt och hållet är fiction ligger handlingen så nära ett fall ur verkligheten att GW borde funderat över vilket intryck hans berättelse ger. Det blir patetiskt inkompetent, helt i linje med de många privatspanare som fanns de första tio åren efter mordet. Manuset är ju i praktiken en summering av privatspanarnas teorier.
Min förklaring till detta märkliga upplägg i Perssons manus är samma sorts naivitet som när han 1977 för media bekräftade att det fanns en rapport hos rikspolischefen om justitieministern.
Hur kan man vara så dum — och samtidigt så rättrådig? För jag tolkar det som att GW när han interjuades om PM:et inte förstod vad det var han gjorde. Han måste haft stark tilltro till enpartistatens goda vilja. Att den, och dess ledare Olof Palme, inte skulle slå tillbaka mot honom med full kraft. När den gjorde det hamnade han i depression.
Men trots den käftsmällen tycks den starka tilltron sitta kvar. Han avslöjar inte enpartistaten, utan skyddar minnet av den.