Mitt tolkning är att medierna slirar lika mycket som ministrarna.
Kärnan i hela ”affären” är att beskedet, om att regeringen inte motsätter sig Vattenfalls köp av Nuon, blivit exakt detsamma även om alla rutiner i regeringskansliet följts till punkt och pricka. Detta faktum undviker kommentatorerna att tala om. Oppositionen var inte emot köpet av Nuon och kan därför inte hävda att de fattat ett annat beslut om de haft makten.
Ta SvD Näringsliv och Andreas Cervenka som exempel. Han menar att ”helhetsbilden” är att regeringen ”inte haft koll när de släppte igenom den här dåliga affären”. Men köpet var okontroversiellt när det skedde och KU-kritiken gäller inte köpeskillingen.
Regeringen hade alltså ”full koll” på affären: man hade beställde extern värdering som överensstämde med Vattenfalls bedömningar. Priset var marknadsmässigt korrekt vid tiden för köpet.
Det medierna nu fokuserar på är om Maud Olofsson ”informerat” statsministern, som hon sagt förra året. Samtidigt säger Fredrik Reinfeldt att han fick reda på köpet när det blev offentligt.
Vem ljuger?
Svaret är, faktiskt, att båda kan tala sanning. Näringsministern kan informellt tagit upp Nuon i regeringskretsen under Vattenfalls förhandlingar. Vattenfalls vd försökte påskynda beskedet genom att tala med olika delar av regeringskansliet. Att Vattenfall eventuellt skulle köpa Nuon var känt. Men statsministern och finansministern fick förmodligen inte något besked om exakt när affären var klar. Det var den informationen, att affären formellt var klar, som de fick via media.
Dessutom innebär ”information” i form av samtal inget extra ansvar i det här fallet, så som flera medier försöker ge sken av. Oavsett vad som sagts muntligt mellan ministrar ska regeringskansliets rutiner följas. ”Information” ersätter inte gällande rutiner.
Det är här brister uppstått. Just därför att köpet var okontroversiellt och sågs som helt naturligt, med det ägardirektiv som Göran Perssons regering lagt fast för Vattenfall, har näringsdepartementet slarvat med formalia. Man tog genvägar. Beslutet skulle ändå bli det som det blev. Ingen tvekan.
När det sedan, flera år senare, visade sig att värderingarna inte höll och Vattenfall gjorde förluster, då blev det plötsligt intressant för oppositionen att granska beslutsprocessen. Då framstod affären som dålig. Här finns ingen koppling alls mellan dåligt ekonomiskt utfall och hur väl de formella rutinerna följdes.
Det jag däremot ifrågasätter är varför regeringen inte tidigare ändrade den socialdemokratiska regeringens ägardirektiv för Vattenfall, ett vanvettigt direktiv om gigantisk europeisk expansion i kol och gas.
Hade de nya ägardirektiv utarbetats 1-2 år tidigare än vad som skedde, hade Nuon aldrig köpts. Då hade Vattenfall under 2008-09 inriktat sig på svensk utveckling istället för att jaga energibolag i Tyskland och Holland.
Men hur mycket kan man begära att en ny regering ska göra direkt?
Detta är ett demokratins dilemma. Vid maktskifte får de nya makthavarna ärva beslut som den avgångna regeringen fattat. Och man har inte möjlighet att ändra allt på alla områden omedelbart.
Mer i bloggen: Nuon, vidi och Svarte Petter (16 april 2014), Vattenfall är också en S-skandal (27 juli 2013), Vattenfall bevis på att staten inte ska leka affär (24 juli 2013).