Det är många som vill stoppa vinster i företag nuförtiden. Man kan hämta inspiration hos statliga Vattenfall. Där vet man hur man gör affärer med förlust. Priset för Nuon var 89 miljarder kr för fem år sedan. Nu är värdet halverat.
Snacka om att inte gå med vinst!
För min del ser jag gärna att företag går med vinst. I längden kan bara seriösa, kompetenta och förbättringsinriktade företag gå med vinst. Snabba klipp är något annat. Det är tillfälliga förtjänster av engångskaraktär. De kan ske schysst, men också oschysst.
Råkade Vattenfall ut för klippare när man köpte Nuon? Nej. KU-förhören igår visade tydligt att det i huvudsak gasproducerande Nuon av nästan alla ansågs vara en bra affär 2009, men som drabbades hårt när energimarknaderna snabbt förändrades åren därpå.
Den strategi som Vattenfall haft sedan mitten av 1990-talet, fastlagd av Göran Perssons S-regering, innebar kraftig expansion i Europa. Jag har aldrig förstått vitsen med att svenska staten ska agera stor energiaktör i Tyskland och övriga Europa. Den frågan ställde dock ingen i KU.
Det paradoxala var att näringsdepartementet höll på att utarbeta en ny ägarstrategi för Vattenfall, men den hade inte tröskats genom riksdagen när Vattenfalls vd Lars G Josefsson ville hetsa fram Nuonköpet.
Dåvarande statssekreteraren i näringsdepartementet Ola Alterå sa i KU att staten är en trögfotad ägare, någon man måste tillstå oavsett vilka ideologiska uppfattningar man har.
Det var något Peter Eriksson (MP) inte ville lyssna på. Om regeringen hade en mer grön och svensk strategi för Vattenfall, varför tillämpades inte den när man tog ställning till Nuon? Han upprepade den frågan gång på gång och tycktes inte förstå att regering och statsråd måste följa riksdagens beslut till dess riksdagen ändrat dem.
Alterå hänvisade till det gedigna material som tagits fram av flera banker och som alla menade att Nuon var en bra affär. Då hade regeringen med den ägarstrategi som riksdagen fastlagt svårt att stoppa Vattenfall från att fatta beslut om företagsköp.
Det var alltså inte regeringen som köpte Nuon, utan Vattenfalls styrelse. Det var Vattenfalls förslag, det var dess vd som uppvaktade allehanda ministrar för att lobba för köpet och det var finansiella experter som sagt att köpet var en god affär.
Jag tycker Nuon visar varför staten och politiker inte ska vara ägare till kommersiella företag. Man kan, likt Peter Eriksson, inte låta bli att blanda samman politik och affärer. Historien visar att planekonomi inte fungerar. Det blir katastrof, förr eller senare.
Affärer är riskfyllda. De kan gå bra, men de kan också gå åt fanders. Bäst är då att de som satsar pengarna satsar egna pengar, inte andras. Vattenfall satsade skattebetalarnas pengar och förlorade. Vattenfall låter nu skattebetalarna ta smällen.
Ilskan detta skapar är det som KU-förhören egentligen handlar om. Vem blir sittande med Svarte Petter och får ta skulden?
Eftersom medierna gärna ser att politiker får skulden, och inte den vd och styrelse som gjorde affären (det är inte spektakulärt nog), blir frågan hur regeringen kom fram till att inte sätta stopp för affären.
Ola Alterå beskrev näringsdepartementets handläggning som till del skedde genom muntlig samordning med övriga regeringen. Det var i enlighet med dåvarande regelverk. Men muntliga besked finns, av uppenbara skäl, inte dokumenterade. Det har satt Maud Olofsson på pottan.
För att undvika Svarte Petter lyfte finansminister Anders Borg fram de interna regelverken inom regeringen och gjorde ordet ”vidi” till huvudfråga. Finansdepartementets budgetavdelning ska ge vidi, ett godkännande, innan fackdepartement går vidare med beslut som har ekonomiska konsekvenser.
Detta hade, enligt Alterå, skett genom att finansdepartementet inte invände mot den oberoende utredning som finansdepartementet och näringsdepartementet gemensamt tagit fram om Nuon. Borg menade i KU att vidi inte kan ske ”tyst”. Alterå hänvisade till att regelverken inte krävde skriftlig samberedning utan kunde ske muntligt. Där har regelverken senare ändrats.
Återigen ser vi hur dåligt staten är på att handlägga snabba skeenden. Statens medel måste hanteras rättssäkert. Därmed långsamt, trögt och omständigt. Affärer på marknaderna kan däremot behöva ske snabbt för att nå uppsatta mål. Vattenfall behövde agera innan någon annan köpte Nuon. Vattenfall hade tidigare blivit snuvade på andra köp enligt den rådande ägarstrategin.
Vem sitter då med Svarte Petter efter KU-förhören?
Mitt svar: skattebetalarna.
Politiker, oavsett färg, är inte rustade för att agera affärsmän/affärskvinnor på globala marknader. Staten har sin uppgift i att skapa lagar och regler för samhällets olika aktörer. När staten dessutom gör sig själv till aktör är det som att både vara spelare och domare på fotbollsplan. Det blir inte bra….
Se mer: öppna KU-förhör med Lars Westerberg (dåvarande styrelseordförande i Vattenfall), Ola Alterå (dåvarande statssekr i näringsdep), Anders Borg (finansminister).