Erixon

Tänk, Ungerns konservativa partiet Fidesz fick 49,2 procent av väljarna – det är lika mycket som S och M fick TILLSAMMANS i senaste Demoskop (25,9+22,2). Snacka om demokratiskt väljarstöd. Dessutom i ett val med historiskt högt valdeltagande. Och livliga och kritiska oppositionspartier.
Kan en regering och premiärminister ha en större demokratisk legitimitet än Viktor Orbán. Svaret är: nej.
Orbán är nu den främste politiske ledaren i Europa. Allt medan Angela Merkel knappt blir omvald av förbundsdagen, trots en storkoalition med de båda tidigare regeringsbärande partierna, CDU/CSU och SPD. Allt medan den så hyllade Emmanuel Macron i första valomgången i franska presidentvalet bara fick 23,5 procent av väljarna (endast när alla andra än en motståndare var bortsorterade kunde han vinna majoritet).
Det är alltså en i vår tid anmärkningsvärd prestation att vinna över 49 procent av väljarnas stöd i ett flerpartival.
Smutskastningen i medierna fortsätter dock. Jag fick chansen att balansera något i radions Studio Ett nu på eftermiddagen. Lyssna här.
Där hann jag med att framföra min huvudinvändning mot kritikerna: man kan inte jämföra Ungern (eller Polen) med paradiset. Man måste tillämpa samma måttstock som man har gentemot västländer som Sverige.
När man gör det finner man att upprördheten är obefogad kring att lagarna ändrats så att domstolarna “blivit politiserade”, eftersom politiker kommer att utse domare i Högsta domstolen. Men i Sverige är det regeringens statsråd, alltså politiker, som utser domare i Högsta domstolen. Hur kan det vara demokratiskt i Sverige, men bli exempel på demokratisk avveckling i Ungern? Bara för den som är enögd propagandist.
Jag hann inte ta upp det brittiske författaren Tibor Fischer (med bakgrund från Ungern) skrivit i vänstertidningen Guardian, eftersom den också deltar i smutskastningen, nämligen att det bara är de som inte kan ungerska som varnar för att medierna stryps i Ungern. Den som kan ungerska vet att man har tillgång till en rad TV-kanaler, radiostationer och andra redaktioner som kritiskt granskar Orbán och regeringen, skriver han.
Den lag som miljardären Soros kritiserar gällande hans universitet i Ungern, handlar om att likställa alla universitet i ungersk lag. Den som säger sig vara för rättsstat borde acceptera att Soros verksamhet inte kan ha särskilda privilegier, skriver Fischer. Men i medierna framställs det som att forskning och utbildning kvävs, vilket alltså är en falsk nyhet.
På en punkt finns skäl att rikta kritik mot Orbán: hans retorik är tillspetsad och det ger motståndarna ammunition eftersom de gärna vill missförstå. Men ibland består det också av rena språkliga missförstånd, skriver Tibor Fischer. När man på ungerska talar om “liberal” och “illiberal” bygger det på att Ungern har samma uttolkning av ordet som USA, alltså att “liberal” betyder vänsterradikal.
På punkt efter punkt är den konkreta kritiken av Ungern aningslös, fördomsfull och har ett bestämt propagandistiskt syfte: att svartmåla den konservativa regeringen och Viktor Orbán, eftersom man förstår att hans framgångar kan upprepas i andra europeiska länder. Man vill stoppa folkopinionen, innan den kommit ur flaskan.
Detta har naturligtvis ingenting med demokrati att göra. Det är snarare kritikerna som använder totalitära metoder för att hindra Orbáns framgångsvåg som består i just folkstyre. Ungern har en regering som lyssnar på folket. Tänk om vi kunde få en sådan i Sverige också!
Se mer av mig: Få har lika starkt demokratiskt stöd som Orbán och Dunderseger för Orbán.

Än kommer en del ihåg mig som centerpartist (vilket jag var 1979-1999) även om jag nu deltar i samhällsdebatten som redaktör för Samtiden, en SD-ägd tidning. Det betyder att jag fortfarande får frågan hur jag kunnat byta från C till SD. Utifrån partipolitiken som den ser ut 2018 verkar det märkligt.
Men tack vare SR och internationella forskningsgruppen CHES kan jag nu bevisa att det är jag som står fast i mina värderingar, medan Centerpartiet kraftigt ändrat sig.
Jag har viktiga invändningar mot orden som används för att beskriva det statsvetare kallar GAL-TAN-skalan (Grönt, Alternativt, Libertarianskt mot Tradition, Auktoritet och Nation). Det vore riktigare när det gäller sociala och kulturella skillnader i syn på samhället att tala om utopism mot realism eller radikalism mot konservatism. Men skalan tycks ändå hyggligt fånga upp de värderingsmässiga skillnader som inte inryms på den ekonomiska höger-vänster-skalan.
Idag publicerar SR resultat av en ny internationell studie som visar att Centerpartiet de senaste 20 åren “bytt sida” från den konservativa/pragmatiska till den radikala/utopiska.

Som syns, hade Centerpartiet ett värde på 7,0 det sista året jag var medlem. Hade man kunnat gå längre tillbaka, hade partiet haft än högre värden. Men 2017 ligger Centerpartiet på 2,22 vilket är nära Miljöpartiet som får värde 1,61.
Samtidigt kan vi notera att Sverigedemokraterna ligger på värde 8,94.Jag har alltså gått från 7,0 till 8,94 om man förenklar, +1,94. Allt medan C minskat från 7,0 till 2,22, -4,78. Centerpartiet har alltså förändrats dubbelt så mycket som mig. Och Centerpartiets förändring är ju större än talen visar, eftersom man bytt planhalva, från realism/konservatism (5-10) till radikal/utopistisk (0-5).
Så där ger studien ett svar på vad som hänt i min relation till mitt gamla parti: jag har legat kvar på värde 7-8-9 medan partiet bytt sida helt.
Ärligt talat, de här siffrorna är ju lite löjliga. Att sätta siffror på värderingar gör sig inte, det är statsvetarnas sätt att bli relevanta. Men jag kan inte annat än erkänna att detta diagram och siffrorna faktiskt står för något som jag känner igen mig i.
Och jag är ju övertygad om att minst halva svenska folket finns på den övre halvan. På Fälldins tid var det dessa väljare Centerpartiet vann. I dag finns endast SD och KD där, medan M vacklar och S närmar sig.Blir spännande att se vart partierna tar vägen kommande år.

Blev mycket media för mig i veckan. SVT Opinion och Kvartal. Storheter av olika slag: Folkligt och initierat, stor spridning och sparsmakad. Och jag upplever mig annorlunda som uppskattar båda.
Jag gillar det folkliga och breda – att debattera mot Aftonbladets Anders Lindberg i SVT:s debattprogram. Det blir retoriskt tillspetsat, snabba repliker och något gapigt. Men med energi och engagemang. Jag fick säga det som är min poäng: Dagens Nyheter är boven i Hanif Bali-gate. De spred rykten som de visste var falska – om “misstänkt avlyssning av UD”. (Se i SVTplay här, 34 min in i bandet)
Det är förkastligt när landets stora medieredaktioner sprider fake news, medvetet, för att sänka en riksdagsledamot de ogillar och för att smutskasta en konkurrent bland de nya medierna: Nyheter idag.
Dessa konspirationsteorier kommer att bli de gamla mediernas död, om de inte snabbt slutar med dem. Jag skrev ledare om det: De mediala konspirationernas förbannelse.
Demokratin behöver stora medieredaktioner – men bara medier som tillämpar källkritik, granskar makten och är konsekvensneutral. När de istället blir politiska aktörer är de inte längre media utan propagandister.
Samtidigt gillar jag ambitionen hos nya tidskriften Kvartal. Den siktar på att vara initierad och resonerande, mer än att jaga klick och skandaler. Igår publicerade Kvartal sin senaste podcast ”veckopanelen” med mig, Expressens kulturredaktör Karin Olsson och statsvetaren Stig-Björn Ljunggren (lyssna här).
Där resonerar vi kring några av veckans händelser och får tala till punkt – nästan. Det kan också bli väldigt avslöjande. Många underskattar grovt nyttan med att låta andra få tala till punkt. Ju mer de säger, desto tydligare går det att tolka deras tänkande.
Och Karin Olsson avslöjar sig själv väldigt tydligt. Hon skrattar och tycker det är löjligt att jag från “SD-sfären” berömmer Expressen när man granskat vilka som begår gruppvåldtäkter (eftersom Brå vägrar att forska i ämnet). Detta eftersom jag är så kritisk mot Expressen och gammelmedia i övrigt. Alltså: Karin Olsson har en världsbild där man antingen “gillar” Expressen eller inte. Man kan inte ha synpunkter på olika artiklar, och tycka en är utmärkt och andra är usla.
Detta förhållningssätt, att man är med Expressen eller inte, anser jag avslöjar ett intellektuellt haveri. Och här får jag medhåll av komikern Ricky Gervais, som jag citerar i kulturartikel:
– Nu i eran av post-sanning bryr sig folk inte om att argumentera. De lyssnar inte till argument, utan säger: ‘Vem är det som påstår det?’
– Nej, de är inte på vår sida. Då har de fel.
– Allt detta är vansinnigt.
Att en av landets största tidningar har en kulturredaktion som resonerar just så, är väldigt talande.
Jag vet att vi i Sverige har olika åsikter, från höger till vänster, från kosmopoliter till nationalister, från pragmatiker till utopister. Men varför kan vi inte diskutera dessa skilda uppfattningar istället för att demonisera, blockera, klumpa ihop till “dom” som står på fel sida?
I samhällsförändringar som den vi nu befinner oss i, behöver vi saklig argumentation mer än någonsin – och inte känslofyllda utfall om hur rättfärdig man själv är och hur moraliskt förkastliga motståndarna är.

Donald Trumps kritik av EU:s handelshinder, som bloggen skrev om i förra inlägget, togs upp i SVT:s morgonstudio nu på morgonen. Men istället för att svara ärligt dribblade EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström bort den sakligt befogade kritiken, för att istället bara tala om tullar – inte om de enorma regelverk som EU skapat och som i praktiken fungerar som handelshinder för omvärlden att exportera till EU-länderna.
Ligger det inte något i Trumps kritik mot EU:s handelshinder, frågar SVT.
– Det finns tullar mellan USA och EU, de är generellt låga (…) Stål är verkligen inget hot mot USA. Den här kritiken är helt illegitim, säger Malmström.
Hon fokuserar på tullar, detta för att smita undan från att svara på Trumps huvudinvändning, som inte är tullar utan EU:s omfattande regler om “harmonisering” som ställer mängder med krav på dem som vill exportera till EU-området. “Vi kan inte göra affärer där”, sa Trump häromdagen.
Det är inte frihandel att detaljreglera kring varor och på det sättet försvåra för USA, Afrika och Asien att export till EU-länderna.
Istället för att EU hotar med egna tullar på apelsinjuice och jeans, borde EU erkänna att de egna regelverken utgör handelshinder och lova USA att se över dessa, för att underlätta handel.

Nyss svarade president Donald Trump på några frågor från journalister som översåg hans välkomnande av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu till Vita huset. Han fick frågor om han startar handelskrig.
– Ni måste förstå att vårt land har blivit utnyttjade (ripped off) av i stort sett alla länder i världen. Oavsett om det är vänner eller fiender. Alla. Kina. Ryssland. Och tänk på alla de fina länderna i Europeiska unionen. Vi kan inte göra affärer där. De har handelshinder som är värre än tullar.
– USA har under flera år haft stora handelsunderskott, på upp till 800 biljoner dollar per år. Det kan inte fortsätta. Vi måste få balans. Att tidigare presidenter kunnat låta det ske är skamligt, sa han.
Trump nämner också att de annonserade ståltullarna är en del av förhandlingarna om frihandelsavtalet Nafta med Mexiko och Kanada. Om de inte kommer överens slår Trump till.En kommentator sa efter pressträffen att utspelet om ståltullarna kan vara en bricka i förhandlingsspelet om nya avtalsvillkor.
Jag har varit skeptisk till att Trump skulle mena allvar med tullar, och här kan vi fått förklaringen. Jag hoppas det är så, att Trump är den tuffe förhandlare han sagt sig vara. Och då bryr han sig inte om ifall hela världens börser backar på grund av hans utspel. Han vill ha bra avtal. Som i slutändan inte innehåller tullar på stål.
Och Trump har rätt om EU. Det är löjligt att höra svenska och andra Bryssellojala ja-sägare vräka ur sig kritik mot Trump, medan EU bedriver en protektionistiskt handelspolitik genom “harmonisering” och mängder med detaljregler kring handel.
Frihandel borde ske genom världshandelsorganisationen WTO, på global nivå, inte genom regionala politiska organ som EU, som ger makt åt politiker och byråkrater i Bryssel som inte är valda i demokratisk ordning. Då kan vi också hålla isär det som är handel med varor, och det som är människors rörelser över gränserna. Det är två fundamentalt olika aspekter av globaliseringen. EU gör allt för att blanda ihop dem, för att skapa politisk makt. Det borde få ett slut.
Det är intressant att se hur Trump rör om i världspolitiken. Jag tror han har förutsättningar att landa på fötterna. Då kan vi ha mer frihandel än innan Trump började härja…

Under 1990-talet jobbade jag några år med Mauricio Rojas, som blev programansvarig på Timbro. Han har i veckan intervjuats av flera, nu när han ska bli nära rådgivare åt Sebastián Piñera, som i december vann presidentvalet i Chile och nu tillträtt ämbetet.
I en ledare i Samtiden refererar jag till vad Rojas säger om sin tid i svensk politik, då han avslöjade utanförskapets omfattning i förorterna och ville ha språkkrav. Och som en följd av det blev “utsparkad”, som han själv formulerar det.
– Även om jag hade rätt i sak, hade jag fel i tid. Det är självmord i politiken, konstaterar han.
Denna aspekt diskuteras alltför lite. Priset av att “ha fel i tid”. Att vara för tidig i argumentationen för en förändrad politik. Varför straffar samhället dem som är nytänkare så hårt?
Det enkla svaret är att i en så omfattande statsapparat som den svenska, finns så många som tjänar på att allt förblir som det är. Krav på ändringar skapar osäkerhet. Och man vet ju inte om det nya blir bättre än det gamla. Bättre då att hålla fast vid det som är.
Förnyare är ett hot mot status quo, och därför attackerar man dem.
Först när problemen med de gamla systemen blir överväldigande, tippar intresset över från att bevara till att förnya. Ett av historiens största exempel på det är ju Sovjetunionens kollaps. Alla (nästan) höll fast vid det gamla, till den dag (nästan) alla insåg att det inte håller längre. Då brakade supermakten med kärnvapen samman som ett korthus.
Politik är förvånansvärt mycket illusionernas marknad.
Men det är inte bara fel tidpunkt som gör att goda idéer faller. Fel tidpunkt försvagar förnyaren. Men det verkliga motståndet har ideologiska orsaker. Och ideologi är ofta starkare än verkligheten i politikers hjärnor. Man försvarar sitt idésystem, och man gör det känslomässigt starkast när idésystemet står i direkt konflikt med vad verkligheten visar.
Idag anser en del borgerliga att om man lyssnat på Rojas på 90-talet hade problemen med migrationen kunnat åtgärdas tidigare, och då hade inte Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen.
Det tror jag är ett felslut. Skälet till att Rojas blev utsparkad var inte bara att han var för tidig med analys och åtgärdsprogram. Hans arbete visade att globaliseringen inte bara har en ljus, glad och optimistisk sida, utan också en baksida. Det kunde – och kan – inte de kosmopolitiska utopisterna erkänna. De vill tro på en gränslös värld. I likhet med John Lennons “Imagine” föreställer man sig en värld utan krig, utan motsättningar – bara fred och kärlek.
I botten handlar det om vilken syn man har på människan som varelse. Är hon alltid god och ärlig eller finns både en god och en ond sida? Den filosofiska diskussionen var central redan för 1600-talsfilosferna John Locke och Thomas Hobbes. Locke hade en optimistisk syn och ses ju som liberal, medan Hobbes hade en mer krass syn på mänskligheten och krävde system för att tämja människans onda sidor, därför räknas han som konservativ.
Och det är här vi står också idag, på 2010-talet, då globaliseringen antingen kan ske genom öppenhet om man utgår från att alla människor är goda, eller så måste globaliseringen tyglas så att avarter i människors beteenden kan förhindras.
Under masspsykosen hösten 2015 framställdes “flyktingarna” som närmast änglar. De var goda, snälla och skulle göra Sverige sååå mycket bättre. Bara dessa människor fick sätta foten på svensk mark, skulle de bli svenskar på sekunden. Förstå, respektera och leva upp till svenska traditioner och sociala mönster. Vips! Några diskussioner förekom aldrig om det i verkligheten fanns bostäder, utbildning och jobb för hundratusentals nya personer, varav många saknade utbildning och ingen kunde svenska språket.
Att detta inte håller, har ingenting om vid vilken tidpunkt man säger att detta är ohållbart. Det har med ideologiska spöken att göra.
Rojas erkänner ju också att hans mer problemorienterade migrationspolitik blev “rätt i tid” först efter chocken under hösten 2015. Då när utopin blev verklighet och de gamla partierna skulle plocka fram hundratusentals nya bostäder, jobb och utbildning. Då först, blev det “rätt” tid att tala om problem. Eller “utmaningar” som man hurtfriskt döpt det till.
Men hur kan så många så ensidigt ha trott på John Lockes bekymmerslösa liberalism? Svaret är att Sverige genom den successivt uppbyggda folkhemspolitiken från 1930-talet varit ett synnerligen välorganiserat land. Det har, menar jag, vaggat in nuvarande politikergeneration i villfarelsen att det är normaltillståndet. Alla människor sköter sig, hur politiken än gör. Locke får rätt, när systemen fungerar och är uppbyggda för att klara sin tids avgränsningar.
Men när tiden förändrats, globaliseringen tränger sig på, gränser som förut varit osynliga försvinner (eftersom vi nu enkelt och billigt kan kommunicera via telefon, internet och flyg) håller inte de gamla systemen. Då behövs Thomas Hobbes kärvhet för att skapa nya system, inom vilka vi kan leva enligt Locke.
Svenska politiker har helt enkelt levt i en fiskskål och trott att glaset är en naturlag. Men globaliseringen har smält ner glaset som utgjort nationalstatens naturliga gränser. Allt blir istället en våt pöl på golvet, om vi inte skapar nya system som utgår från den nya verklighet globaliseringen skapat. Och dessa system kräver gränskontroll.
Paradoxalt nog, kräver globaliseringen att vi tydligt tillämpar konservativa dimensioner. Varje land måste skydda sina sociala välfärdssystem utifrån sina traditioner och moral. Enklast är att i lag slå fast att systemen bara gäller landets medborgare. Alla andra får hålla tillgodo med olika provisoriska system, till dess de flyttar hem eller accepterar att bli lojala svenska medborgare.
Detta kan bara genomföras av konservativa politiker. Liberaler, för att inte tala om vänsteraktivister, är så fast i Locke och gränslöshetens fiskskål att de inte behärskar den verklighet vi nu lever i.
Mauricio Rojas var allstå inte ute i fel tid, han hade ett budskap som i grunden talade om för makthavarna att de var fel personer att lösa framtidens problem. Inte undra på att han blev utkastad. Och inte undra på att Sverige ligger illa till. När ska vi få de konservativa makthavare som förstår att tillämpa Hobbes för att upprätta en ny, trygg ordning?
*
Bästa läsare! Jag har fått frågor om bloggen lagts ned. Svaret är nej. Men jobbet som tidningsredaktör krockar med skrivande i en egen blogg. Min ambition är dock att försöka ge mer personliga reflektioner i bloggen, och att skriva någon gång varje vecka.

Nu bjäbbar Björklund och Fridolin om skolan igen. Jag blir så trött. Ingen av dem har gjort något för att upprätta respekten för och i skolan.
I Samtiden har vi publicerat en artikelserie som visar hur illa det faktiskt är. Och hur frånvarande lag och ordning är. Lärare hotas att inte rapportera brottslighet. Kriminella håller på att ta över makten. Och etablissemangen rycker på axlarna. Det är riktigt illa.
Den svenska skolan
Del 1 – “Överallt demonstrerade de utländska killarna sin makt”
Del 2 – “Kriminella och klanledare är redan innanför väggarna”
Ledare – Haveriet i svenska skolan är bara början

Hur går det i USA 2018? Jag medverkar idag i Ronie Berggrens radiopodd på Amerikanska nyhetsanalyser: Är demokraternas dröm om en storseger 2018 realistisk?
Jag nämner där att historiskt brukar det parti som vann presidentvalet i efterföljande mellanval förlora mandat i kongressen, två år senare. Det skulle tala för en demokratisk seger, men jag tror inte på det.
I radiopodden tar jag upp att 18 senatorsval anses jämna, av dem ska demokraterna försvara 14 mandat och republikanerna 4 mandat. Republikanerna har alltså goda chanser att vinna nya mandat, istället för att som Barack Obama förlora stort i mellanvalet.
Här är listan på de 18 delstater där senatorsvalet väger jämnt, så här 10 månader före valdagen i november. Först nämns den sittande senator som ställer upp för omval, eller om stolen är öppen. Sedan sorterar jag dem i ordning efter den procentmarginal med vilken Donald Trump vann delstaten (minussiffra betyder att Hillary Clinton vann).

West Virginia	Joe Manchin (Dem)	42
N Dakota	Heidi Heitkamp (Dem)	35
Tennessee	Öppen stol (Rep)	25
Montana	Jon Tester (Dem)	21
Indiana	Joe Donnelly (Dem)	19
Missouri	Claire McCaskill (Dem)	18
Texas	Ted Cruz (Rep)	9
Ohio	Sherrod Brown (Dem)	8
Arizona	Öppen stol (Rep)	3
Pennsylvania	Bob Casey (Dem )	1
Wisconsin	Tammy Baldwin (Dem)	1
Florida	Bill Nelson (Dem)	1
Michigan	Debbie Stabenow (Dem)	1
Minnesota	Öppen stol (Dem)	-1
Nevada	Dean Heller (Rep)	-2
Maine	Angus King (Dem)	-3
Virginia	Tim Kaine (Dem)	-5
New Jersey	Bob Menendez (Dem)	-14

Det är alltså fem demokratiska senatorer som vill bli omvalda i en delstat som Donald Trump vann med 18 procentenheter, eller mer, över Hillary Clinton i presidentvalet 2016.

2018 är det kongressval i USA. Normalt brukar en nyvald president och dennes parti förlorar stort i efterföljande mellanårsval. Men Trump har goda möjligheter att, återigen, gå på tvärs mot all vedertagen “sanning” i amerikansk politik.
Alla 435 kongressledamöter och en tredjedel av senatorerna står inför väljarnas dom i november 2018. Fem demokratiska senatorer som står inför omval, gör det i delstater där Donald Trump vann stort. Och i dessa delstater har Trump fortsatt ett stort folkligt förtroende.
Inför skattereformen som antogs före jul, bjöd Trump, till mångas förvåning, den demokratiske senatorn Heidi Heitkamp att flyga med honom ombord på Air Force One till hennes hemstat North Dakota. Trumps budskap var tydligt: “gör ditt jobb för Amerika, eller sök ett annat jobb”. Hon lät sig inte övertalas, utan röstade emot skattereformen i likhet med alla andra demokrater.
Nu borde Trump, skriver konservative kolumnisten Marc Thiessen i Washington Post, kampanja mot de fem demokratiska senatorer som röstade mot skattesänkningar och är från delstater som Trump vann stort. Utöver Heitkamp i North Dakota (där Trump vann med 36 procentenheter över Clinton) gäller det Joe Manchin III från West Virginia (+42 procentenheter), Jon Tester från Montana (där segermarginalen var 20 procentenheter), Claire McCaskill från Missouri (+19 procentenheter) och Joe Donnelly från Indiana (också +19).
Det var ett stort misstag av de sårbara demokraterna att rösta emot Trumps skattereform, skriver Thissen. De hade möjlighet att samarbeta över partigränserna, men det strider mot demokratiska partiets taktik som går ut på att vara emot allt Trump gör.
En av senatorerna, Manchin avfärdade propåerna om att stödja presidentens reform med, “Det skiter jag i. Jag bryr mig inte om ifall jag blir omvald, jag bryr mig inte om jag blir besegrad. Vad sägs om det?”
Vänsterns hat mot Trump är nu så stort att demokratiska politiker inte bryr sig om ifall de förlorar väljarnas stöd – det enda viktiga är att rösta emot allt Trump föreslår. Tack och lov kan de 68 procent av väljarna i West Virginia som röstade på Trump se till att Manchin åker ut i höst.
Det är som om etablissemangen tappar allt mer verklighetskontakt. När de utmanas försöker de inte samla sig för att presentera bättre förslag och politik, utan hemfaller åt känslor som bara stärker deras hat mot omgivningen. Etablerade partier i väst liknar alltmer från väljarna isolerade sekter.

Visst kan man skoja med partierna genom att ge traditionella julsånger nya texter. Viktor Barth-Kron har lyckats väl med alla åtta riksdagspartier. Se och lyssna här.
Om KD på melodin för En sockerbagare,
Om V på melodin Emils snickarvisa,
Om SD på melodin till Bjällerklang,
Om M på Hej tomtegubbar
Om S på Nu är det jul igen
Om L på Nu tändas tusen juleljus
Om MP på melodin för Mössens julafton
Om C på Vi komma från pepparkakeland
God Jul!