I Svenska Dabladet Kultur har Martin Jönsson läst tre nya böcker om Socialdemokratin och han gör en intressant analys, Fragmentariskt inifrån S-krisen:
Längre från makten än nu har de aldrig varit i modern tid. Det är därför inte konstigt att det de senaste månaderna kommit en handfull böcker som på olika sätt berört socialdemokratins kris. Det märkliga är snarare hur lite de uppehåller sig kring vad denna långa frånvaro från makten berott på och vad den får för konsekvenser. [K]risen inom socialdemokratin, som möjligen kulminerade under vinterveckorna före Håkan Juholts avgång, har sällan lett till en rannsakan när det gäller partiets självbild som statsbärande parti. I stället har den till övervägande delen orsakat allt hårdare falang- och personstrider …
Och min mening är att de snabba men luftiga opinionsframgångarna med Stefan Löfven, som en sorts lättnadens suck över att Juholt är borta, förvärrar krisen. Det är nämligen bara i djup kris och med mental krisinsikt som svenska partier förnyar sig. Med de tillfälliga sifoframgångarna ökar inte direkt krisinsikten. Istället för att nu i mellanvalsperioden ägna sig åt intern rannsakan och omprövning, skjuter man upp de interna motsättningarna inom Socialdemokratin till valrörelsen. Det är knappast en vinnande strategi.
Som skrivits tidigare i denna blogg (här, här) bekräftas bilden av att Stefan Löfvens främsta utmaning kommer att vara det egna partiets aktiva. Det är därför han inte satt ner foten i några känsliga frågor. Så fort han gör det kommer den interna kritiken att bli enorm från den falang som blir överkörd. Jag förstår inte varför han skjuter upp detta avgörande till valrörelsen. Han borde ta den striden nu, om kärnkraft, om vinster i välfärd, om synen på bidrag, om hur radikal eller moderat miljöpolitiken ska vara.
Ju längre han håller tyst, desto värre kommer förmodligen motsättningarna i partiet att bli under valrörelsen.
En förklaring till tystnaden kan vara att Löfven tror att rörelsen ska samlas och samsas när det blir valrörelse på allvar och Makten står på spel. Men med de djupa åsiktsklyftor som blottlagts inom rörelsen är det bara en from förhoppning. De som känner sig överkörda när besked väl ges, kommer att ha svårt att känna entusiasm. Och deras kritik får ju större genomslag om de tar upp den under brinnande valrörelse. Jag tror tiden sprungit ifrån den gammaldags lojaliteten med partiet, för att vara ersatt av önskan att synas och märkas och ambition om att göra skillnad i den mediala debatten.
Någon gång kommer de starka motsättningar som finns inom Socialdemokratin att brisera. Så som det ser ut nu, kan det ske mitt under valrörelsen.
(Andra bloggar om politik, Stefan Löfven, Socialdemokraterna, i)