SÖNDAGSKRÖNIKA: Samtidigt som opinionsmätningarna pekar kraftigt uppåt för Socialdemokratin vill jag hävda att den största förändring vi kommer att se i svensk politik kommande år är att Socialdemokratin rasar samman på grunda av vråldjupa interna motsättningar.
Den nye och hyllade partiledaren Stefan Löfven kommer att vara den utlösande faktorn till ett inbördeskrig som slutar i Socialdemokratins sönderfall. Inte därför att han skulle ha några sådana avsikter, naturligtvis inte. Men han personifierar den gamla, patriarkala, pragmatiska, teknik- och tillväxtvänliga arbetarrörelse som dominerade svenskt 1900-tal. Men mycket av de värderingar som Socialdemokratin stod för, fram till 1968, anses idag vara borgerliga.
Som en följd av förra partisöndringen – uppgörelsen med revolutionsromantikerna 1917 – har S som en ryggradsreflex tagit avstånd från omstörtande verksamhet och ogenerat maktbegär. Man valde reform före revolution.
Visst. Reformerna präglades av vänsterns idéer och avsåg att undergräva äganderätten och sträva efter kollektivism framför individernas fria val. Man räknade med att demokratin skulle innebära att ett arbetarproletariat för all evighet skulle rösta fram vänsterstyre.
Reformerna har under 1900-talet gjort att Sverige har en av de mest vänsterpräglade konstitutionerna i den fria världen. Äganderätten är inte garanterad, utan tillåts fortsatt att urholkas sin betydelse genom lagar och myndighetspåbud.
Men det har funnits en grundläggande förståelse för att näringslivet är helt centralt för att bevara och förbättra välståndet i landet. Här har de svenska socialdemokraterna skiljt ut sig från systerpartier i Europa. Tillväxt och produktivitet har satts före att rädda företag på fallrepet vars räddande skulle dra ner tillväxten och därmed välståndet. Socialdemokratin har varit starka förespråkare för frihandel, eftersom man insett att ett litet exportberoende land som Sverige står och faller med förmågan att konkurrera globalt.
Allt detta står Stefan Löfven för. Han är en återgång till Socialdemokratin före Olof Palmes radikalisering. En återgång till Per Albin Hansson – landsfadern och den S-ledare som mer än någon annan förstod att hålla nere skattetrycket och inte lägga för stora bördor på företagen.
Men 1968 har den socialdemokratiska partiapparaten radikaliserats. Internt råder helt andra värderingar och stämningar än de som Ingvar Carlsson och Göran Persson vann val på.
Denna spricka mellan den utåtriktade pragmatismen och den interna vänsterradikalismen har vidgats för varje år som gått. Det har blivit allt svårare för partiledningen att överbrygga den. Sprickan blev Mona Sahlins fall. Hon lyckades inte få de två riktningarna att samsas. Också valet av Håkan Juholt var ett symptom på sprickan. Det fanns ingen annan än en ”trevlig prick” som man kunde enas om. Och i strävan att försöka balansera på den slaka linan mellan olika fraktioner föll Juholt själv ner i den ravin som nu går tvärs igenom partiet.
Genom att välja en LO-pamp som Stefan Löfven, vann den pragmatiska sidan eftersom Håkan Juholt valdes med stöd från radikalerna.
Men jag tror att klyftan inom S nu är så vid att inte heller en pragmatiker kan överbrygga skillnaderna i värderingar.
Stefan Löfven fick redan före tillträdet intern kritik. Och i nya numret av den socialdemokratiska idétidskriften Tvärdrag framgår att kraven växer i ”rörelsen” på att ifrågasätta privat äganderätt och göra demokrati till en fråga om kollektivisering och förstatliganden.
Amerikanska vänsterdebattörer som skrivit något som blivit kallat 2000-talets kommunistiska manifest hyllas för krav på en ”ny” demokrati som avskaffar den privata äganderätten, ifrågasätter lönearbete på en arbetsmarknad och vill se en förstatligad ekonomi. Man kallar detta att ”radikalisera demokratibegreppet”.
Att en socialdemokratisk tidskrift torgför denna sorts radikalism betyder att partiet har gått cirkeln runt och nu är tillbaka vid 1917 års strid mellan reform och revolution.
Tidningens längsta artikel är översättning av vänsterdebattören Naomi Klein som öppet förespråkar det jag i min blogg länge varnat för: att miljö- och klimatfrågorna används för att socialisera ekonomin.
Klein skriver:
Den privata sektorn är illa rustad att axla detta samhällsansvar … Klimathotet påkallar utan tvekan statlig handlingskraft på alla nivåer … Modern klimatpolicy lyfter framgångsrikt fram flera av vänsterns hjärtefrågor; omfördelning av resurser, högre skatter, mer statlig inblandning, reglering. Andra uttrycker sig än mer ogenerat: För vänstern är klimatförändring den perfekta ursäkten till att göra allt som de alltid har velat.
På samma sätt som Lenin ville skapa välfärd genom proletariatets diktatur vill dagens vänster använda klimathotet för att skapa ny planekonomi.
Skillnaden nu mot 1917 är att vi vet vart planekonomi och socialism leder till: fattigdom, misär, våld, förtryck och miljöförstöring. Att vänstern fortfarande tror att en styrd och planerad ekonomi kan skapa välstånd visar på oförmåga att inse realiteter och blind tro på förlegade idéer.
Men ändå sker denna radikalisering av Socialdemokratin på 2010-talet. Och den första fiende dessa nyradikala måste besegra är de pragmatiker som dominerat partiet sedan Per Albin. Den förste de måste besegra är: Stefan Löfven.
Han står för den gamla och för socialdemokratin så framgångrika linjen att pragmatiskt, bit för bit, förändra samhället i partiets inriktning. Problemet är att S för hundra år sedan hade tiden i ryggen, men inte längre. Genom industrialismen skapades välstånd som krävde mer och bättre organisation. Socialförsäkringar kunde snabbare skapas genom staten än genom att låta dem växa fram på marknaden. Landet var homogent och människorna hade ungefär samma drömmar och livsmål.
Nu ser Sverige annorlunda ut. Vi medborgare har betydligt mer skiftande bakgrunder och vi har väldigt olika livsmål och livsstilar. Vi medborgare prioriterar nu olika ting som viktigast i våra liv.
I detta mer pluralistiska samhälle har staten inte längre möjlighet att tillgodose allas gemensamma önskemål. Om demokrati tillåts bli ett system där majoriteten tvingar på minoriteten livsval de inte önskar sig, kommer systemet inte att hålla. En hög grad av individuella beslut och val måste tillåtas.
Jag tror Stefan Löfven och den pragmatiska delen av partiet inser detta. De kommer ta strid mot att partiet förespråkar hårdhänta samhällsförändringar emot en betydande del av befolkningens vilja.
Denna strid kommer att ske inom partiet.
Den som läser Tvärdrag inser att en helt annan arbetarrörelse vill ta plats vid rodret än den pragmatiska som så länge dominerade partiet.
Jag kan inte se annat än att en urladdning mellan dessa båda rörelser är oundvikligt. Och jag tror att det är därför Stefan Löfven ligger så lågt. Han vet att han, när han väl tar till orda, kommer att slå gnistor som tänder den interna striden. Den förste motståndare Löfven måste besegra är inte Fredrik Reinfeldt utan den revolutionära radikalism som vuxit fram inom hans eget parti.
(Andra intressanta bloggar om politik, Stefan Löfven, SAP, Tvärdrag, skatter, rödgröna)