Internationell årskrönika

Efter att ha läst rapport från världsledande tankesmedjan Center for Strategic and International Studies, CSIS, kunde jag inte låta bli att göra årskrönika utifrån den. Rapporten är optimistisk – på saklig och rationell grund. I min ledare i Samtiden skriver jag:

Ett skäl till denna optimistiska slutsats är att de krafter som utmanar västvärlden på regional nivå och som tycks samarbete mot väst, i själva verket utgör hot mot varandra: Irans stöd till islamisk extremism kan destabilisera både Kina och Ryssland som har muslimska minoriteter inom sina gränser. Kinas växande inflytande hotar Rysslands inflytande i bortre Asien. Rysslands ideologiska krig med USA kan dra in Kina i konflikter de inte behöver. Och bara Iran kan anses ha fördelar av ett Nordkorea med kärnvapen.

Samtidigt finns inga sådana geopolitiska motsättningar inom västvärlden. Men CSIS efterlyser nytt politiskt ledarskap i väst för att hantera både inrikespolitiska utmaningar och försvar av våra värderingar. Om det är kan man lätt hålla med. USA valde sitt nya ledarskap 2016. Europa kan göra det 2017.

Plakatpolitik av svag president

Det är lustigt att läsa DN idag om president Barack Obamas utvisning av 35 ryssar: “Det kan leda till en kris i relationerna mellan Ryssland och USA”.
Här har vi typexempel på fejknyheter.
Jag kan garantera att dessa utvisningar på inget sätt kommer att leda till en kris. Skälen är överväldigande om varför detta är en fejknyhet.
1) Obama dammar av en gammal diplomatisk åtgärd som aldrig fått andra konsekvenser än att motparten gör detsamma, dvs att Ryssland i detta fall kan utvisa ett antal amerikaner.
2) Men det kommer förmodligen inte att ske.
3) Ryssland vet ju att Obama är slut och får lämna ifrån sig nycklarna till Vita huset. Det finns ingen anledning att markera mot någon som är så maktlös.
4) Ryssland vill inte starta en relation med en ny amerikansk president, oavsett vem denne vore, med att utvisa amerikaner.
5) Ryssland hoppas på bättre relationer med Trump än med Obama/Clinton, även om också Obama/Clinton, när de var nytillträdda, ville “nystarta” (reset) relationerna med Kreml.
6) Donald Trump har ju kritiserats för att tala gott om Putin, ett faktum som nu helt klart är en diplomatisk fördel som gjuter olja på vågorna – hur mycket Obama än plaskar och stänker.
7) Att republikanerna i kongressen har en hårdare ton mot Ryssland än Trump spelar i detta skede ingen roll. Det är den tillträdande presidenten som har makten över den exekutiva makten och diplomatin. Trump behöver inte fråga kongressen om lov att utveckla sina internationella relationer.
8) Republikanerna i kongressen har dessutom ingen vinning av att sabotera diplomatiska relationer i strid med kommande presidents önskan. Det skulle bara försvaga USA, något ingen republikan önskar.
9) Att tala om en kris i detta läge, som i DN:s fejknyhet, är inget annat än farlig, ansvarslös och obegåvad alarmism. Världen behöver mer av diplomatiskt samarbete, inte motsättningar och demonstrationer som omöjliggör viktiga samtal om fredlig samexistens.
10) Fejknyheten som DN:s kan ha som syfte att undergräva bättre samförstånd i världen till förmån för krigshets, konflikter och internationella låsningar som skapar svåra problem för civilbefolkningarna i konfliktområden.
Det är allvarligt att en tidning som DN ägnar sig åt fejkade nyheter, påhittade kriser och konflikter. För medborgarna är det viktigt att ha tillgång till ett fritt internet där man kan kontrollera mainstreammediernas vinklade och fejkade nyheter. Det är avgörande för demokratins fortlevnad.

Anna Kinberg Batra smiter undan

I intervju med Expressens Niklas Svensson i dag får M-ledaren Anna Kinberg Batra frågor om varför hon inte vill ta över regeringsmakten från Stefan Löfven genom att lägga fram en gemensam budget för de fyra borgerliga partierna. Hon svarar undanglidande:

– För att ska man regera måste man ju veta vad man ska göra varje dag, hela tiden. Att vinna en omröstning en dag i riksdagen är en sak, men att regera ett land kräver ju att man kan fatta tusentals beslut året runt, och få igenom sin politik i riksdagen inom många områden. Det har vi inte förutsättningar för nu eftersom vi förlorade valet. Det är därför vi måste vinna större förtroende först för att kunna regera bättre sen.

Om detta finns minst tre invändningar.
1) Inte heller S-MP-regeringen får “igenom sin politik i riksdagen”. Om S-MP kan regera i minoritet, borde väl Moderaterna kunna göra det.
2) Moderaterna har samma “förutsättningar” som S-MP, eller till och med bättre eftersom vågmästarpartiet sagt att man kan tänka sig stödja en borgerlig budget.
3) Talet om att hon “måste vinna större förtroende först” är ju att lämna walk-over om regeringsmakten redan två år före valet. Varken nuvarande regering eller opposition kommer att nå 50 procent i nästa val, alltså blir förhållandena princip desamma som nu. Att vägra regera som minoritet är detsamma som att inte vilja regera alls.
Svensson frågar vidare, vore det ansvarslöst av dig som oppositionsledare att nu göra allt du kan för att fälla Stefan Löfven?

– Jag vill ta hans jobb. Och då är vägen dit att förtjäna större förtroende. Men det betyder inte att jag sitter på avbytarbänken i fyra år. Det är ju Stefan Löfven som ansvarar inför riksdagen, inte tvärtom. Om regeringen inte följer riksdagsbeslut så kommer vi att kritisera det mycket, och då finns också instrument man kan använda. Men det är ju fortfarande så att alliansen förlorade valet och är mindre, och det är alltså därför vi inte regerar. Det är ju liksom grundproblemet.

Återigen finns invändningar mot AKB:s jag-vill-inte-regera-hållning.
1) Hon sätter sig ju själv på avbytarbänken genom att inte organisera en budgetmotion som, så snart hon fixat det, kan fälla regeringen i maj eller oktober.
2) Att säga att hon kommer att “kritisera det mycket”, om det regeringen gör, är ju rent löjeväckande. Moderaterna reducerar sig till plakatpolitiksstatister.
3) Oppositionen är inte alls “mindre” än regeringen. De tre röd-gröna partierna i regeringsunderlaget utgör 159 mandat, de fem oppositionspartierna har 190 mandat.
4) Det verkliga “grundproblemet” är att Anna Kinberg Batra inte vill tala med det näst största oppositionspartiet i riksdagen. Och det problemet kommer inte att försvinna efter nästa val. Med stor sannolikhet kommer maktförhållandena i riksdagen att i princip vara oförändrade. Frågan är om AKB då tänker fortsätta sitta på avbytarbänken och låta de röda styra landet även om det finns en mycket stor icke-socialistisk majoritet i riksdagen.
Anna Kinberg Batras linje är inte hålbar. Varför rösta på partier som skyr makten och gör allt för att undvika att hamna i regeringsställning?
I min nyårskrönika, som kommer snart, ska jag ge min bild över vad som borde hända, om inte 2017 så 2018…

Busch Thor vill se borgerlig statsminister

I intervju framför Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor att hon vill se en borgerlig statsminister även om de borgerliga partierna är mindre än de rödgröna efter nästa val. Det är ett tydligt besked, men hon har två av de borgerliga partierna emot sig, C och L, och M fortsätter mumla.
Jag har skrivit att alliansen är död, och intervjun i DN med KD-ledaren försvagar inte det påståendet. Busch Thor tvingas medge att C och L inte ställer upp på att under denna mandatperiod lägga gemensam budget för de fyra partierna. Om de gjorde det, exempelvis till vårbudgeten, skulle de med SD:s stöd kunna fälla Löfven och ta över regeringsmakten.
Men viljan saknas.
Det är därför jag tycker man kan tala om alliansens död. Man nöjer sig med att gnälla i opposition. Det är lugnast så.
Ebba Busch Thor vill dock gärna regera. Och hon är beredd att ta stöd av SD för att fälla regeringen. Budskapet är fräscht och visar på lite jävlar anamma.
Men även hon har svårt för verkligheten. Efter valet hoppas hon att S och SD inte blir större än alliansens partier, något som är högst troligt, nästan säkert. Skälet är att inte SD skulle kunna fälla de borgerliga genom att rösta igenom en S-budget. Men vågmästarrollen kommer sannolikt att bli just så stark.
Därför vore det bäst för de borgerliga som vill regera att man slutade demonisera SD, det är något som enbart gynnar vänstersidan. Socialdemokraterna vill skrämma S-väljare att byta parti och att vänsterextremister vill försöka stoppa ett konservativt parti genom smutskastning är en typisk totalitär maktstrategi från dem som inte har respekt för demokrati och saklig debatt.

För rätta julstämningen krävs…

För mig är den perfekta “uppladdningen” inför julaftonsfirande att lyssna på det mest stämningsfulla jag kan tänka mig: Jussi Björlings tolkning av O Helga Natt. Klicka, lyssna och njut.
Till er alla: God Jul !

(länk till videon på YouTube)
Musik: Adolphe Adam (1803-56)
Svensk text: Augustin Kock (1886-1956)
*
O helga natt, o helga stund för världen,
då Gudamänskan till jorden steg ned!
För att försona världens brott och synder,
för oss han dödens smärta led.
Och hoppets stråle går igenom världen,
och ljuset skimrar över land och hav.
Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
Ty frälsar’n krossat våra tunga bojor.
Vår jord är fri, himlen öppen nu är
Uti din slav du ser en älskad broder,
och se, din ovän blir dig kär.
Från himlen bragte frälsaren oss friden,
för oss han nedsteg i sin stilla grav.
Folk, fall nu neder, och hälsa glatt din frihet.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.
O helga natt, du frälsning åt oss gav.

Satir: fejknyheter

Tecknarna Steve Kelley och Gary Varvel tolkar diskussionen om fejkmedier, där etablerade medier hävdar att de är trovärdiga, men inte Facebook mfl.

Rubriker: MEDIA ERKÄNNER VINKLAD RAPPORTERING
– Sorgligt att tänka sig att ryska hackare bidrog med den mest pålitliga källrapporteringen i vår presidentvalrörelse.
(Genom Wikileaks, som kanske fick material från ryska hackare, avslöjades mejl om hur demokraterna manipulerade valrörelsen.)
.

.
– Hur känner du igen fejknyheter?
Rubriker: “Obama: du får behålla din doktor”, “Benghazi: videon skapade oro”
(Löften om Obamacare har inte infriats. Benghazi beskrevs inte som terrorattack i medierna utan som en demonstration mot video, även om amerikanske ambassadören och tre till dog efter hårda strider.)

Brinner julgranen?

Ekonomen Tino Sanandaji är en av få som vågat framföra fakta i flyktingkrisens spår. Hans medverkan i olika utfrågningar och paneler har blivit uppmärksammade (ja, inte i medierna naturligtvis, men på YouTube, i Facebook och andra platser som inte kulturvänstern kontrollerar och censurerar).
Han har nu samlat sina djupa kunskaper och tagit steget från mottagande till vad som ska hända sen: bokens fokus riktas mot nästa stora problem, att integrera alla de invandrare som Sverige redan tagit emot. Därför är titeln Massutmaningen.
Jag gissar att han kommer att krossa klyschor och plattityder, och har därför beställt boken via hans hemsida (länken ovan).
Ett tecken på att det blir en uppfriskande uppgörelse med gamla dogmer är julkortet han lagt upp i bloggen och som citerar två svenska statsministrar:
Det goda hemmet känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördelar på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet.
PER ALBIN HANSSON, 1928
I vårt land har vi nu börjat använda ord för att beskriva vad Sverige är utsatt för, och jag har förstått att vi lever i kollaps. Allt har slutat fungera. Vad betyder ord i vår tid? Jag har ägnat några veckor åt att träffa folk och frågat dem, i detta kollapsens land, hur julhelgen var: Hur var det att fira jul i kollaps? Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop före ni kom in genom dörren?
FREDRIK REINFELDT, 2016
Snacka om skillnad i tyngd, allvar, moral och insikt om vad verkligheten behöver.

Vad är rättvist att säga om Ryssland och Putin?

Det är lika lätt att fördöma Ryssland idag som det var att fördöma kejsardömet Tyskland efter första världskriget. Den hårda bestraffningen av Tyskland ledde till en revanschism som slutade i ett nytt världskrig värre än det första.
Vladimir Putins totalitära beteende mot den egna befolkningen är vidrig. Så som förespråkare för frihet, demokrati och rättsstat i upplysningens anda finns inget gott att säga om Putins agerande.
Men har vi rätt att moralisera och ”lägga oss i” rysk inrikespolitik? Det ansåg Hillary Clinton 2012 då hon som amerikansk utrikesminister gav sitt stöd till dem som demonstrerade mot Putins valseger. Västregeringar gav också ekonomiskt stöd till ryska organisationer som kritiserade den officiella politiken.
Detta agerande gav Putin moralisk legitimitet att lägga sig i det amerikanska presidentvalet i år och genom hackarattacker via internet hämnas Hillary Clintons inblandning i rysk inrikespolitik.
Dessa synnerligen intressanta perspektiv lyfts i en artikel i vänstermagasinet Politico, under rubriken Putins hämnd. Det är magasinets utrikeschef Michael Crowley som framför många viktiga poänger om hur relationen mellan väst och Ryssland utvecklats under de 25 år som gått sedan 1991, då Sovjetunionen upphörde.
Jag kan inte låta bli att reflektera fritt över de uppgifter som framförs i artikeln. Relationen med Ryssland behöver diskuteras i sansad ton. Här är mitt försök.
Hillary Clintons inblandning i ryska presidentvalet är av ett annat slag än Putins inblandning i amerikanska presidentvalet. Clinton gjorde uttalanden i ord, och USA gav ekonomiskt stöd till Putinkritiska organisationer. Det är laglig politisk aktivitet i väst. Putin har av allt att döma givit stöd till olagliga intrång i partiers datasystem.
Men det vi ser som försvar av medborgerliga rättigheter, ser Putinregimen som psykologisk krigföring för att undergräva och försvaga Ryssland.
Som gammal förespråkare av neokonservativ utrikespolitik måste jag erkänna att medborgerliga rättigheter inte har kommit att bli den överordnade principen för internationell politik, så som jag hoppades.
När president George W Bush bombade bort Saddam Hussein såg jag det som ett sätt att befria förtryckta folk, som när diktatorn var borta kunde bygga fria, demokratiska samhällen med rättsstaten som grund. Och länder med demokrati går inte i krig med varandra. Detta var en konkret strategi för att uppnå världsfred.
Men Bush blev kraftigt motarbetad – av vänstermedia, vänsterintellektuella och vänsterpolitiker i både USA och Europa. När problemen i Irak visade sig bli utdragna undergrävdes det folkliga stödet i väst för att befria länder från diktaturer.
Det var inte diktaturernas vapenmakt som satte stopp för Bushdoktrinen om att befria förtryckta folk, utan splittringen inom västvärlden.
Jag insåg inte då att denna splittring, dessa krav på ”USA ut ur Irak”, så fundamentalt skulle underminera Bushs ambitioner och skrämma livet ur alla efterföljande stats- och regeringschefer från att intervenera i suveräna stater för att etablera medborgerliga rättigheter.
Det är därför ingen i väst ingriper i Syrien. Man vill inte bli en ny George W Bush.
Splittringen inom västdemokratierna gör det omöjligt att sprida demokrati och frihet med hårda medel, militärmakt. Det är lärdomen av Irakinvasionen.
Men också den ”mjuka makten”, den som europeiska röster så starkt fört fram som alternativ till amerikanernas ”hårda makt”, har allvarligt försvårat relationerna på världsscenen.
Det är nämligen västvärldens fredligt framförda krav på respekt för demokrati och rättsstat, den mjuka maktens ambition, som retat upp Ryssland. Putin ser sådana krav som inblandning i Rysslands interna angelägenheter. Och om väst blandar sig i rysk politik, då har rysk säkerhetstjänst rätt att blanda sig i demokratiska val i väst.
Jag håller naturligtvis inte med om den logiken. Vi har, som jag nämnt, skillnaden mellan lagliga och olagliga metoder. Men för Ryssland handlar det om något större: inblandning i inrikespolitik och därmed hot mot den nationella suveräniteten.
Ryssland har inte accepterat att medborgerliga rättigheter överordnas självständiga staters suveränitet.
Och tack vare – eller ska vi säga på grund av – vänsteropinionen mot Irakkriget har det blivit ytterst svårt att hävda medborgerliga rättigheter som det överordnade målet ens för västerländska politiker. Om vi inte är beredda att sätta kraft bakom orden, blir de inte bara meningslösa utan kontraproduktiva, de skapar fientlighet. Då är det mer logiskt att låta länderna lösa sina inrikespolitiska maktstrukturer på egen hand.
Det enda som återstår av den så hyllarde “mjuka makten” är bojkotter och sanktioner mot handel, det som Europa och USA sysslar med mot Ryssland efter Krim-invasionen.
Och hur framgångsrik är den sortens plakatpolitik som inte ger politiska resultat, men som raserar ekonomin för de företag som slumpvis och utan egen förskyllan utsätts för handelshinder?
Jag tycker det är ynkligt att västvärlden reducerat sina höga ambitioner till att lägga reseförbud mot ryska makthavare, vissa sanktioner och sabotera handeln – för att visa att vi är ”arga”.
För att bevisa hur impotent västvärlden blivit under president Obama räcker det med att säga ett ord: Syrien. Oförmågan att värna civilbefolkningen är total.
De ”mjuka” maktmedlen är minst lika farliga som den ”hårda makten”, eftersom de raserar respekten och förtroendet mellan viktiga aktörer på världsscenen. Den mjuka makten ger ursäkter för att ingripa i andra länders inrikespolitik, vilket bara kommer att trappa upp motsättningarna än mer.
Hur ska vi i väst då agera? Hur ska Ryssland bemötas?
1)
Jag anser att väst alltid ska tala om att frihet, demokrati och rättsstat är vägen till välstånd i alla länder. Men vi kan inte tvinga på några länder detta vägval. Vi kan inte moralisera, bara säga vad vi anser vara rätt.
2)
När totalitära regimer inte lyssnar på väst, kan vi inte annat än konstatera att vi inget kan göra åt det. Vi är inte mogna att ta de risker som det innebär att invadera exempelvis Syrien. Då ska vi säga det. Inte spela ett spel där vi framställer oss som de goda. Vi ska bara konstatera att vi inte tänker riskera något. Skitsnacket retar bara upp omvärlden. Och Bushdoktrinen är vi i väst för splittrade för att fullfölja.
3)
När vi lägger bort både hård och mjuk makt, vad återstår då? Jo, gammaldags geopolitisk maktpolitik. Den går ut på att skapa maktbalans, utifrån verklighetens förhållanden.
Ett sådant förhållande är att Ryssland känner behov av revansch efter det plågsamma 1990-talet, då den stolta stormakten föll ihop som ett korthus, med dramatiska effekter politiskt, ekonomiskt och militärt.
Versaillesfreden 1919 innebar att förloraren Tyskland hamnade i skamvrån och vi vet att revanschismen som följde slutade med gaskamrar och totalt över 50 miljoner döda.
Ryssland förlorade kalla kriget. Man söker nu upprättelse som stormakt. Och man frågar inte vad väst tycker om det. Hur ska vi bemöta denna ambition?
I Politico menar Michael Crowley att Ryssland förödmjukats av västs ingripande i forna Jugoslavien, Georgien och Ukraina, liksom Natoutvidgningen till östeuropeiska länderna som förut stod under sovjetkontroll. Dessa åtgärder skadade inte Rysslands säkerhet, men det sårade den ryska själen.
Också kravet om demokrati ses som ett aggressivt hot av auktoritära regimer. Demokrati skulle innebära att regimens företrädare förlorar makten, hamnar i fängelse eller värre. Talet om demokrati är som att bomba huvudstäder, inte med sprängämnen men väl politiskt.
Eftersom väst är försvagat av den interna splittringen, bör man låta bli att släppa bomber. Den som inte är beredd att genomföra krig, ska inte hota med det.
Politico citerar ryske historikern Dmitri Trenin, chef för tankesmedjan Carnegie Endowments Moskvakontor, som menar att Ryssland förlorade kalla kriget men nu vunnit efterspelet. Obama såg aldrig hur Ryssland successivt höjt sin svansföring. I ”kalla kriget 2.0” leder Ryssland över USA.
Donald Trump får nu ta över spillrorna som Obama lämnar efter sig.
Jag tycker Trump gjort rätt som kastat upp alla säkerhetspolitiska bollar i luften. Allt behöver omprövas efter årtionden av misslyckad utrikespolitik.
Men osäkerhet är inte bra i längden. Ganska snart behöver Trump landa i en ny amerikansk säkerhetspolitik. Eftersom Ryssland, och alla andra auktoritära regimer, enbart ser till geopolitiska aspekter är det bäst att börja på den nivån. Det betyder att medborgerliga rättigheter i enskilda länder får stå tillbaka för att söka fred och samförstånd mellan länder, autoritära och demokratiska.
Jag gissar att Trump vill ha en affärsuppgörelse. Ryssland får behålla Krim även om annekteringen skedde olagligt. Detta mot att Ryssland erkänner att de östeuropeiska länderna aldrig varit en del av moder Ryssland och därför har rätt att välja Nato. I Vitryssland och Ukraina, som ingått i Sovjetunionen och tsardömet, kan väst lova att inte lägga sig i inrikespolitiken, om Ryssland inte heller gör det.
En sådan uppgörelse innebär att väst ger efter. Men det är värt det – om man kan göra trovärdigt att detta är en engångsföreteelse som kompensation för de handlingar som av ryssarna anses ha varit förolämpande och överilad inblandning i rysk intressesfär.
Väst har inte gjort något moraliskt fel när man haft ambitionen att sprida frihet, demokrati och rättsstat österut. Men denna välmenande ambition har tolkats fientligt av andra regimer. Det har betraktats som utslag av en ny sorts imperialism.
Vi har inte sett det så, men andra gör det. Då måste vi erkänna att det finns olika tolkningar.
Våra medborgerliga rättigheter är inte universella, så som jag många gånger skrivit i denna blogg, utan bara kännetecknande inslag i västvärlden.
Det är tragiskt att människors frihet och rätt att delta i beslut inte respekteras. Men vi har inte maktmedlen att tvinga fram dessa värderingar i delar av världen, där de aldrig funnits.
Jag tror det är en bättre väg till internationellt samförstånd att erkänna varandras positioner, även om man starkt ogillar dem, än att låtsas som att de egna värderingarna omfattar andra.
Om man kan knäcka rysk revanschism, så att ryssarna kan vara stolta över sitt land utan att behöva se omvärlden som fiender, är mycket vunnet. Genom att göra upp med Ryssland om deras geopolitiska betydelse blir det ett erkännande av Rysslands roll som en betydande spelare i världspolitiken.
Att de skulle nöja sig med det, är inte alls säkert. Men att försöka göra upp en gång, kan man alltid försvara. Om den uppgörelsen inte respekteras, då återstår bara hård makt i ett nytt kallt krig, 3.0.

Mediernas psykningar av M

I kommentarerna kring opinionsmätningar heter det ofta att Moderaterna backar, att deras omsvängning till strängare migrationspolitik inte lönar sig, att M har problem och att M:s strategi kommer att ifrågasättas.
Denna vinkling är lika stark som felaktig. Ta senaste Sifomätningen som publicerades igår. Om vi jämför läget idag med valresultat för de tre största partierna ser det ut så här:
Socialdemokraterna: 27,6 (-3,4)
Moderaterna 22,2 (-1,1)
Sverigedemokraterna 15,2 (+3,3)
De stora förlorarna är Socialdemokraterna. Ändå pumpar medierna ut att det är M som har problem. Ett exempel på hur massmedierna blivit partiska kampanjorgan snarare än journalistiska nyhetsförmedlare. Eller ska vi kalla det falska “fejknyheter”…