Någonting fattas i diskussionen om välfärd och solidaritet. Just nu är det tydligast i integrationsdebatten. I en gästkolumn i Världen idag skriver jag, Tacksamhet för att ha fristad:
För att empati ska frodas i ett samhälle krävs också tacksamhet och genuin vilja att ta eget ansvar. Det är två sidor av samma moraliska mynt som aldrig berörs i svensk politisk debatt. Tydligast blir det just nu i integrationsdebatten. Medier och politik demonstrerar stark empati gentemot människor som flyr från sina hemländer. Men hur är det med tacksamheten för möjligheten att få en trygg fristad i det nya landet?
Teaterregissören och statssekreteraren Jasenko Selimovic har satt fingret på detta tabu i diskussionen med Jonas Hassen Khemiri och övriga kulturvänstern. Men jag har ju tidigare berört fenomenet eftersom det inte bara handlar om integration utan om hela välfärdsstatsideologin där människor sägs ha en mängd rättigheter men aldrig några skyldigheter som medborgare.
I skriften Svaghetens moral (Timbro, 1999) pekar jag på att rättighetstänkandet i socialistisk tappning slår över i en utpräglad otacksamhet. Den som får hjälp känner ingen tacksamhet över att andra solidariskt ställer upp, utan anser sig självklart ha rätten att få det man behöver. Det är inget man ska visa uppskattning för. Och i Khemiris fall visar det hur de som fått hjälp spottar på dem som hjälpt till och kallar dem rasister. Det är tacken för att Sverige ställer upp. Inte undra på att det blir slitningar om de som gör uppoffringar bara bemöts med förakt.
Det är märkligt att denna moraliska dimension aldrig berörs i integrationsdiskussionen. För mig visar det hur tafatt, antiintellektuellt och ohederligt välfärdens moraliska dynamik, i vilken integrationsfrågorna ingår, behandlas.