Politik och religion – ett komplicerat samband

SÖNDAGSKRÖNIKA: I helgen skriver Göran Ronsenberg om religion och politik i en understreckare i Svenska Dagbladet kultur. Det är visserligen intressanta antologier han knyter an till (An awareness of what is missing, från Goethe University i Frankfurt och The power of religion in the public sphere, från Columbia University i New York).
Men det blir ett typiskt inomvästligt perspektiv på religion. Jag menar att det är på gränsen till inskränkt att diskutera som om religion var lika med kristendom. Så är det inte i vår globala tid. Andra religiösa krafter, med betydligt högre ambitioner att styra och kontrollera politiken, har presenterat sig. Inte minst den 11 september 2001.
Jag reagerar när Rosenberg skriver:

Om med en sekulär stat menas att religiöst grundade institutioner och opinioner inte har något företräde när det gäller hur staten ska styras och vilka lagar som ska utfärdas, så är det i dag svårt att se någon som på allvar hävdar motsatsen.

Var har Göran Rosenberg varit de senaste 30 åren!? Inte ”någon” som är emot?
Den religiösa fundamentalismen i islams namn har just denna, exakt denna, sekulära stat som sin huvudfiende. Ayatollah Khomeini startade attacker på de västliga institutionerna så snart han tagit över revolutionen i Iran 1979. Dödsfatwan mot Salman Rushdie var ett skarpsinnigt angrepp på kärnan i den västliga civilisationen – yttrandefriheten.
Sedan dess har många, inte minst bland journalister och akademiker, varit på defensiven och haft svårt att stå upp för yttrandefriheten – tänk om yttrandefrihetens försvar kan anses islamofobisk?
Trots utvecklingen fortsätter Rosenberg, som inget hänt:

Också för dem som säger sig tala i Guds eller religionens namn måste gälla allas likhet inför lagen och principen en man en röst.

Ja, men det är ju just här striden står med dem som bokstavstroget tolkar koran, hadith och sunna. För dem är demokrati och pluralism styggelser som ska krossas. Lydnad är det enda som tolereras.
Göran Rosenberg tycks inte följa utvecklingen i Förenta Nationerna, FN. Där har flera olika konferenser ifrågasatt yttrandefriheten och människors rätt att kritisera religion.
Den stora luckan i Rosenbergs tänkande är att han inte tycks inse att det finns religiösa krafter som vill byta individuella rättigheter mot kollektiva. Istället för att skydda Salman Rushdies yttrandefrihet vill man skydda religioner från kritik.
Därför är det kring uttolkningen av islam som den avgörande religionsdebatten står nu på 2000-talet. Först och främst inom den muslimska världen. Men väst har blivit indragen i striden eftersom väst för fundamentalisterna är fruktansvärda exempel på hur fel det kan bli. Det är därför terror utförs i väst och inte enbart i muslimska länder. Man vill krossa den västliga friheten, så att inte den muslimska kulturen utvecklas i samma riktning.
Så till huvudpoängen i Rosenbergs artikel, där han lyfter fram filosofen Habermas tankar om religion i den sekulariserade västvärlden:

Eftersom samhällets sekularisering inte nödvändigtvis innebar religionens bortdöende utan rentav religionens återkomst, var det enligt Habermas inte längre meningsfullt att tala om det sekulära samhället. I stället myntade han uttrycket ”det postsekulära samhället”, med vilket han avsåg ett samhälle där sekulära och religiösa institutioner och opinioner måste förmås att kommunicera med varandra på lika villkor.

Idén om det postsekulära samhället kan jag sympatisera med. Problemet är bara att Rosenberg här plötsligt hoppar över i en annan dimension, från stat till samhälle.
Det är förbannat märkligt att svenskar har så svårt att skilja på dessa. Staten är lika med tvångsmakt (under demokratisk kontroll). När staten bestämmer att du som medborgare ska överlämna halva din lön till statskassan, då har du ingen möjlighet att värja dig. Du tvingas lyda, eller kastas i fängelse som straff för olydnad.
Samhället, däremot, är summan av det vi medborgare frivilligt gör. Vi är fria att konvertera från den ena religionen till den andra, vi är fria att tycka illa om religion (i alla fall kristendomen). Vi är fria att engagera oss i föreningar och starta företag.
Skälet till att religiösa uttryck som burka och minareter blir föremål för förbud på den statliga arenan är, som jag ser det, symptom på att politiken inte tydligt markerar och upprätthåller statens mest grundläggande uppgifter, som att värna yttrandefriheten för individen och att försvara befolkningen mot terrorangrepp.
När ayatollor attackerade författares yttrandefrihet stod inte västvärlden upp till yttrandefrihetens försvar. Många valde (som exempelvis Svenska Akademin) att i toleransens namn acceptera intoleransen. Detta har skapat en oro om att vår civilisation är hotad. Denna fråga är högst politisk. Får jag kritisera islam? Eller ska det vara förbjudet?
Eftersom de mer grundläggande frågorna inte får några tydliga svar av politiska makthavare skapas opinioner kring enskildheter som har med religiösa uttryck att göra.
Om politiken tog sitt ansvar, och tydligt ställde upp på upplysningstraditionen och i alla lägen försvarade yttrandefriheten för den enskilde och avvisade kollektiva gruppers krav på inskränkningar, skulle många religiösa frågor inte behöva bli politisk på ett så ytligt vis att det handlar om klädkoder.
Här borde Göran Rosenberg använda sin megafon, han välkomnas i alla svenska medier, till att klargöra var våra traditioner sätter gränser för toleransen.
Om – och detta är ett helt avgörande om – det skulle bli självklart att väst inte i FN:s anda avser att inskränka upplysningens framgångar för individuella friheter, då kan man övergå till den diskussion som Rosenberg refererar om filosoferna Jürgen Habermas och Charles Taylor och deras intressanta diskussion om ett postsekulärt samhälle.
Med vad jag skrivit ovan framgår att det finns högst berättigad kritik av fenomen som har sina rötter i islam. Kritiken gäller dessa fenomen och varken alla muslimer i världen eller muslimer i Sverige. Att, som många medier, stämpla ut all kritik av islam som islamofobi gynnar fundamentalismen. Med detta inlägg vill jag visa hur oviljan att tillåta kritik mot islam komplicerar och försvårar samtalet om politik och religion. Just därför att islam numera är en del av det svenska samhället måste islam kunna granskas. Att som nu sker, alltid missförstå och vantolka inlägg i diskussionen om religion och politik, spär på segregationen. Först när islam kan diskuteras på samma premisser som kristendom har vi närmat oss den integration som alla talar sig så varma för.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )

Felrapportering om Frankrike

Återigen lyser det tydligt igenom att alla mainstreammedier håller på vänstern i sin ”opartiska” rapportering. Just nu håller man på socialisten Francois Hollande framför högerpresidenten Nicolas Sarkozy. Efter presidentvalets första valomgång igår utmålas Hollande som segrare. Man använder felaktiga siffror från tidiga och överspelade prognoser där Hollande troddes leda med 3 procentenheter, även om rösträkningen visar att är mycket jämnt mellan dem: 28,2 mot 27,0 procent, rapporterar Reuters.
Dessutom hävdar flera medier, bland dem TV4 och SVT, att ingen som kommit tvåa i första valomgången ”i modern tid” vunnit den andra valomgången. Det är inget annat än en lögn. I presidentvalet 1995 vann socialisten  Lionel Jospin med 23,3 procent över Jacques Chirac med 20,8 i första omgången – en större marginal än i gårdagens val. Men i andra omgången vann Chirac med 52,6 procent mot 47,4.
Hur okunnig och oinitierad får valrapporteringen bli, bara för att vänsterjournalister ska få fritt spelrum för sina röda dagdrömmar?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Pernilla Ström vann mot Bengt Westerberg

SÖNDAGSKRÖNIKA: Ett skrämmande exempel på att Sverige inte är befriat från maktmissbruk avslöjas i en aktuell dom i Kammarrätten. Förre FP-ledaren Bengt Westerberg har i sin roll som ordförande i Finansinspektionens styrelse utan bevis försökt införa yrkesförbud mot ekonomen, debattören och styrelseproffset Pernilla Ström. Först i högre instans, Kammarrätten vann Ström.
Dagens Industri rapporterar:

Kammarätten anser att Finansinspektionen (FI) inte anger varför Pernilla Ström skulle vara olämplig som styrelseledamot. ”Varken i beslutet eller i utredningen finns beskrivet när, var eller hur Pernilla Ström brustit i sitt ansvar”, skriver kammarätten.

Pernilla Ström säger till tidningen:

”Ingen respekterade FI men alla är rädda för myndigheten. Jag hoppas domen får konsekvenser för FI:s styrelse och ledning. Finansmarknadsminister Peter Norman bör ta sig en funderade om vi kan ha en sådan myndighet.”

Myndigheters maktmissbruk, då man grovt trampar på medborgarnas rättigheter, är vanligare än vad som kommer fram i samhällsdebatten. Vi svenskar har en grundmurad tillit till att statens myndigheter lever efter den gamla ämbetsmannatraditionens höga ideal om att vara oväldig, alltså rättvis, opartisk, omutlig och objektiv. Men sanningen är att myndigheter allt oftare har en egen agenda som står i strid med enskilda medborgares rätt.
Bengt Westerberg och FI-ledningen har drivit häxjakt mot Pernilla Ström därför att hon är en person som tar ut svängarna i debatten. I enlighet med jantelagen ville man straffa den som sticker ut hakan och vågar diskutera det andra talar tyst om.
På annat sätt kan man inte tolka FI:s agerande när man förbjöd Ström att ingå i finansbolaget Öhmans styrelse, med enda förklaringen att hon suttit i finansbolaget HQ:s moderbolag, vars dotterbolag HQ Bank i strid med reglerna övervärderat tillgångarna. Ström ska inte anses lämplig för styrelseuppdrag, även om exempelvis revisorerna i HQ Bank friats.
Det är beklämmande att läsa Finansinspektionens motivering till varför just Pernilla Ström skulle vara olämplig. Det låter mer som ett gräl där man tar till vilka ogrundade skamgrepp som helst, än som oväldiga tjänstemän på en viktig statlig granskningmyndighet.
Än värre blir det när också svenska massmedier utgår från att myndigheter är oväldiga och aldrig begår fel eller driver egna agendor i strid med lagen. Det medieklimat som därmed skapats innebär att medborgarna har extremt dåligt skydd mot myndigheters övergrepp. Medierna är ingen ”tredje statsmakt” som det brukat heta, utan mer statsmaktens språkrör. Medborgare kan inte, som i andra fria länder, vända sig till en journalistkår som granskar makten. Det sker nämligen inte i Sverige. Journalister går hellre myndigheternas ärenden.
Därför är det glädjande att Kammarrätten i fallet Pernilla Ström inte fallit för drevet att sätta dit en kontroversiell debattör, utan håller sig till bevis och lagstiftning.
I domen (mål 4017-11, Kammarrätten i Stockholm) konstateras:

”Finansinspektionen har frångått sin egen vägledning i hanteringen av ärendet gällande henne. De omständigheter som läggs henne till last är inte konkretiserade, utredda eller klarlagda och de bedömningar som gjorts är inte baserade på dokumenterade och kontrollerbara fakta utan i stället på spekulationer och obestyrkta påståenden.”

I HQbloggen förmedlar Pernilla Ström sina egna intryck, eftersom svenska medier mest håller tyst om friandet – trots att man tidigare givit stor uppmärksamhet åt anklagelserna: Kammarrättens dom – och konsekvenser.
Fallet Pernilla Ström gör mig mörkrädd. Om myndigheter tillåts bedriva häxjakt, journalister hejar på istället för att ifrågasätta och lägre domstolar (här förvaltningsrätten) inte självständigt prövar bevisen utan går i myndigheters ledband – hur ska då rättssäkerheten kunna upprätthållas? Är det bara om vi medborgare driver missgrepp ända upp i högre instanser som vi har chans att få rätt?
De flesta medborgare har inte den energi och de resurser som Pernilla Ström har. De flesta har inte råd att driva processer med dyra advokatarvoden.
Men så illa ställt är det i Sverige. Domstolar och myndigheter följer inte längre lagarna utan drivs av egenintresse eller tar den starkare partens parti, vilket innebär att enskilda medborgare hamnar i kläm. Vem står på den enskildes sida?
Tyvärr är svaret idag ofta: ingen.
Den som får en myndighet emot sig har svårt att få rätt i Sverige.
Det är en ohållbar situation, men att få igång en meningsfull samhälsdebatt har länge varit omöjligt. De flesta anser att ämnet är obekvämt och obehagligt. Man vill hellre bevara en falska chimär om att ämbetsmän på myndigheter är oväldiga.
Vi medborgare behöver politiker som står upp på medborgarnas sida istället för på myndigheternas. Tyvärr ser jag inte många som är beredda att träda fram.
(Se mer: Pernilla Ström tog fajten – och vann, HQ-ledamot får upprättelse i ny dom, Jag vann över Finansinspektionen. Andra intressanta bloggar om , , , ,, , , )

Stolpe istället för Skavlan

Även Aftonbladets vänsterextrema kultursida uppvisar ett och annat korn av klokskap. När man recenserar en ny bok om den konservative och frie intellektuelle giganten Sven Stolpe avslutas artikeln med en underbar poäng:

Tv skulle i alla fall bli mycket roligare om vi kunde byta ut Skavlan mot en återfödd Sven Stolpe.

Mitt i prick! Vi är så totalt utsvultna på TV som utgår från att tittarna är äldre än tio år och faktiskt kan tänka abstrakt och teoretiskt. Jag blev förvånad när SVT började sända ”Suits” eftersom dialogen i den serien utgår från att tittarna är intelligentare än en femteklassare. Innehållet är visserligen inte alls lika filosofiskt prövande som under glansdagarna för ”House”, men man blir glad av humor och poänger som förutsätter att något finns innanför pannbenet hos publiken.
Detta tillhör absoluta undantag. Till 99 procent är medierna barnprogram som ska förenkla och fördumma vartenda budskap.
Jag har en gammal VHS-kassett när Sven Stolpe var ”Gäst hos Hagge”. Den arge och  intellektuelle gjorde detta lätta underhållningsprogram till ett drama med både humor och bildning. Och om nyfikenhet och ödmjukhet! Den vasse Stolpe berättade att han blivit god vän med den gamle kommunistledaren Hilding Hagberg sedan de blivit grannar i Malexander, Östergötland. Vi har riktigt intressanta diskussioner, erkände Stolpe.
Det kan knappast ha varit diskussioner som tillåtits i dagens medier. Nu ska allt vara förutbestämt, alla ska ha sina självklara roller och språket ska banaliseras intill utplåning. Man får ju inte reta upp någon!! (Inte någon till vänster iallafall.)
(Andra intressanta bloggar om , , , )

Politiker i samhällsutvecklingens baksäte

SÖNDAGSKRÖNIKA: Alliansregeringen beskrivs just nu som idélös och utan energi. Det stämmer. Men regeringen är bara symbol för för hela det partipolitiska systemet i riksdag, landsting och kommuner.
Skillnaden mellan de borgerliga och oppositionen är att de förstnämnda motsträvigt följer med samhällsutvecklingen medan de senare skriker och protesterar mot den. Att vara högljutt emot en liberalare ekonomi där människor och företag får bättre möjligheter att utvecklas demonstrerar visserligen energi men knappast konstruktivitet och framsteg. Här borde en och annan politisk kommentator i medierna tänka efter och minnas det där med tomma tunnor och vem som skramlar mest.
Verklighetens obevekliga kraft, helt oberoende av svenska partiers kortsiktiga utspel och mediajippon, demonstreras tydligt i boken Varför går det bra för Sverige? (Fores, 2012) av ekonomerna Andreas Bergh och Magnus Henrekson.
Sedan början av 1990-talet har Sverige liberaliserat och avreglerat ekonomin i betydande omfattning. De offentliga utgifterna som andel av BNP har minskat från 73 procent till 53 procent på 20 år. Skattekvoten har minskat från 57 procent 1990 till 46 procent 2010.
Det politikerna, såväl borgerliga som socialdemokratiska, ska ha beröm för är att man lyssnat på vetenskapen och låtit verkligheten komma före ideologi. Här är svenska politiker mindre dogmatiska än i övriga europa. Svenska politiker demonstrerade handlingskraft i samförstånd när exempelvis pensionssystemet visade sig ohållbart, och reformerat det på ett sätt som många andra länder inte förmått.
Men det var tack vare Margaret Thatchers och Ronald Reagans politik på 1980-talet som forskningen kunde jämföra vad en friare ekonomi innebar jämfört med den då allmänt rådande uppfattningen att politiker kunde styra och kontrollera ekonomin. Thatcher och Reagan ledde sina samhällen mot förändring på basen av deras (mycket) bestämda värderingar och det som då mest var teorier av Milton Friedman och FA Hayek mfl.
Värderingar utan vetenskapliga bevis är alltså viktiga i politiken då man vill vända utvecklingen och anser att de allmänna uppfattningarna är fel. Då krävs enorm viljestyrka, ledarskapsförmåga och stor djärvhet för att gå emot vedertagna ”sanningar”. När dessa teorier och värderingar väl får prövas i verkligheten blir det snart uppenbart om de är giltiga eller falska. Socialisten François Mitterrand försökte 1984 lägga in en motoffensiv mot Thatcher/Reagan genom en socialiseringsvåg i Frankrike. Det gick åt skogen. Så till den milda grad att Mitterrand tvärvände i fråga om gemensam valuta och plötsligt såg euron som det enda sättet att på något sätt rädda politikens makt.
Tack vare att Storbritannien och USA på 1980-talet förändrade sin ekonomiska politik uppstod en omfattande forskning som kunde jämföra olika modeller och utvecklingsriktningar.
Det är denna forskning som boken ”Varför går det bra för Sverige?” summerar ur ett svenskt perspektiv. Min reflektion är att det blir tydligt hur Sverige tog över Ronald Reagans skattereform när den visade sig framgångsrik i USA. 1990 års svenska skattereform, genomförd av S och FP, var en kopia av Reagans (fast på en högre skattenivå). Svensk tillväxt tog fart när skattesystemet reformerades och skattesatser sänktes (och skattebaser breddades).
Boken visar i tydliga diagram hur Sverige fick samma utveckling som i USA. Ja, till och med ett starkare positivt utfall än USA. Den svenska tillväxten i BNP per capita blev 2,2 procent per år 1994-2010, mot 1,5 procent för USA. Eftersom Sverige började sänka skatterna från en högre nivå, fick de en större effekt.
Men det som är poängen med detta inlägg är att Sverige inte gått före, utan följt efter. Först när andra tagit risker med att lägga om politiken (på basen av bestämda värderingar) och forskningen sedan kunnat kartlägga att omläggningen blev framgångsrik, först då har Sverige vidtagit åtgärder i samma riktning.
Det är naturligtvis utmärkt att politiker oavsett partifärg lyssnat på forskningen och pragmatiskt vidtagit åtgärder som visat sig framgångsrika. Betydligt värre är det ju när man, som i många europeiska länder, blundat för forskningen och dogmatiskt hållit fast vid regleringar och ineffektiva skattenivåer.
Men denna vetenskapliga hållning kräver att någon annan går före och experimenterar, testar och klargör vad som fungerar och inte.
Det handlar om olika temperament i politiken. I Sverige hyllar vi gärna pragmatismen och den försiktiga utvecklingen i det som visat sig vara ”rätt” riktning. Men för att veta vad som är rätt, måste man experimentera och testa. Man måste ta risker – som Thatcher och Reagan.
Jag beundrar detta mod – att stå upp för sina värderingar när alla som räknas säger emot. Och att de visade sig få rätt, naturligtvis. Lenin och Stalin hade samma mod, men deras värderingar var så främmande för verkligheten att det krävdes förtryck, mord och svält för att upprätthålla ideologin. Hade de haft någon skam i kroppen hade de övergivit socialismen redan på 1920-talet, så att miljoner människor hade sluppit dö i misär.
Med denna insikt kan man konstatera att båda temperamenten behövs – både nytänkande och pragmatism. Vi behöver mod för att testa nytt, ifrågasätta det invanda för att nå nya framgångar. Men vi behöver också den eftertänksamma pragmatismen som studerar vad som fungerar och vad som inte fungerar.
Sverige idag befinner sig i en situation där Alliansen står för pragmatism. En roll man kunnat ta över från Socialdemokratin eftersom forskningen nu står på Alliansens sida på samma sätt som forskningen på 1900-talet stod på statsexpansionens sida.
Men har Alliansen Socialdemokratins förmåga att dra nytta av forskningen och utveckla sin egen politik. S gick ju från att vara arbetarklassens parti till att bli medelinkomsttagarnas parti genom att förändra sin politiska agenda, exempelvis genom kedjebrevet ATP som gav höga pensioner till dem som inte tjänat in den (denna löftespolitik är dock en viktig orsak till att S idag tappat förtroende som ekonomisk beslutsfattare – man lovade för mycket).
Alliansen är nu i en situation där man behöver vidga sin politik från de omedelbara åtgärder som man gick till val på 2006 och som man genomfört med stor framgång – Sverige är det land i Europa som klarat krisen bäst.
Vad är motsvarigheten till Socialdemokratins förnyelse i makten? Jag skulle vilja att Alliansen läste Berghs och Henreksons bok och med övertygelse förespråkade den liberala ekonomiska politik som där presenteras (”reformer utan att krympa välfärdsstaten”) och som har stöd i forskningen. Det skulle, även om det vore en i högsta grad pragmatisk politik, innebära en hård ideologisk strid med oppositionen som fortfarande blundar för verklighetens nya (=globala) realiteter.
Men regeringen borde ställa sig frågan: Kan man bli starkare än att på basen av solida vetenskapliga studier driva en pragmatisk politik som samtidigt uppfattas som radikal hos motståndarna?
Thatcher och Reagan drev igenom sina värderingar mot såväl politiska motståndare, forskarvärlden och massmedierna. Den styrkan har ingen svensk borgerlig politiker. Men den behövs inte heller. Det enda som krävs är mod att stå för pragmatisk förnyelse som ger garanterad samhällsekonomisk framgång.
Alliansen behöver inte bryta ny mark. Man behöver inte ta strid för nya, outforskade idéer. Man behöver inte lämna baksätet, utan kan lita till ackumulerad kunskap. Man behöver bara förklara varför färden har den riktning den har. Och ha mod nog att stå ut med och parera oppositionens motattacker.
Ska det vara så svårt?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )

Hälsoklyftor och “status”

Idag publiceras en gästkommentar av mig i Världen idag. Där reagerar jag över senaste Vetenskapsradion Forum i P1 som skulle analysera ”statussyndromet”. Det blev till en otroligt partisk inlaga för den värdenihilism som bara ser till människors inkomst, utbildning och status, när man kartlägger människors hälsa. Resultatet blir som vanligt att förespråka ökad politisk makt över människorna för att utjämna de mätbara och materialistiska skillnader man kan summera för stora kollektiv. Alltså gammal vanlig socialism.
Men vetenskapsradion missar den synnerligen betydelsefulla del av våra liv som inte handlar om det materiella utan om gemenskap, samhörighet, ansvar och trygghet. Jag ställer i artikeln frågan:

Hur ser hälsan ut för den lågavlönade som har en trygg familj runt sig och lever i givande sociala gemenskaper?

Den frågan är helt främmande för vetenskapsradion och de forskare man låter framträda. Men vem kan på allvar förneka att relationer och gemenskaper har stor betydelse för människors välbefinnande och livskvalitet, och därmed för hälsan?
Ändå är det bara materiella ting som betyder något i svensk samhällsdebatt. Det är en förklaring till att den är så andefattig.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )

Dags att lämna Afghanistan

SÖNDAGSKRÖNIKA: Försvarspolitikern Allan Widman (FP) sticker ut hakan och säger nu att han vill ta hem de svenska soldaterna i den fredsbevarande truppen i Afghanistan, rapporterar Ekot i Widman vill ta hem soldater från Afghanistan.
Liksom denna blogg har Widman tillhört de ivrigaste försvararna av de militära insatserna i Afghanistan.
Widman har dock inte bytt sida, utan gör en analys av utvecklingen och konstaterar att Afghanistan blivit ett politiskt misslyckande, inte militärt:

– Vi har inte förmått att ingjuta ett hopp hos afghanerna om en bättre morgondag och utan det hoppet har stabilisering inte varit möjlig. Vi har heller inte förmått att hitta politiska lösningar som accepteras av alla de länder som finns i den här regionen.
– Vi bör inte dröja med ett tillbakadragande när det synes som hoppet till framgång inte längre är rimligt.

Och jag instämmer. Svenska soldater ska inte riskera livet när afghanerna inte är intresserade av att bygga ett samhälle med mänskliga rättigheter och demokrati.
Min utgångspunkt för stöd till invasionen i Afghanistan och sedan i Irak var att störta blodiga diktaturer och ge dessa förtryckta folk en chans till frihet. Den uppfattningen har jag inte ändrat, inte för ett ögonblick. Det var rätt av västvärlden att fullfölja Bushdoktrinen genom att förra året hjälpa till att störta Libyens diktator Khadaffi (även om FN egentligen inte tillät det). Jag citerar gärna igen fredspristagaren José Ramos-Horta som sagt:

Jag applåderade när Vietnam gick in i Kambodja och avsatte Pol Pott, utan FN-mandat, när Tanzania gick in i Uganda och avsatte Idi Amin, utan FN-mandat, när Frankrike gick in och avsatte Bokassa i Centralafrika, utan FN-mandat, och när Nato gick in i Kosovo för att rädda muslimer från att förtryckas av serber. Det skedde också utan FN-mandat. Så många viktiga insatser för att rädda människors liv i diktaturer har skett i strid med FN-stadgan.

Fler diktaturer borde även framgent störtas när förtryckta människor inte kan kasta av sig oket på egen hand.
Men när diktaturer väl är avsatta är det upp till befolkningarna att organisera sina samhällen så att utveckling och framsteg kan uppnås.
Vi ser att utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati stannat upp i Afghanistan, medan den tagit flera steg framåt i Irak efter invasionen 2003. Saddam Husseins störtande var en historisk otvetydig inspirationskälla för den arabiska våren, som nu kört fast i Syrien.
Att en ond regim avsatts betyder dock inte att ett gott statsskick per automatik kommer i dess ställe. Vi i väst har länge varit villiga att hjälpa till att skapa frihetliga system byggda på våra egna erfarenheter. Västvärlden är idag mänsklighetens mest framgångsrika civilisation någonsin. Aldrig har så många haft det så bra och varit så fria. Andra delar av världen, som inte varit lika framgångsrika, borde se på vårt exempel och skapa sina egna praktiska lösningar utifrån dessa principer.
Men det går trögt. Inte minst i Afghanistan där extrema grupper får stöd i befolkningen för att motarbetar utveckling.
Widman uttrycker det väl när han beskriver det som att vi inte lyckats ”ingjuta hopp”. Vi har varit med och befriat människor, men när de väl är fria måste de ta ansvar för sina egna samhällen, för sin egen utveckling. De kan inte agera som om väst vore kolonialmakter som organiserar samhällsfunktionerna, inte minst inre säkerhet. Vad än motståndarna till invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003 har sagt, har kolonialism aldrig varit målet eller avsikten med att störta regimerna.
Det omedelbara målet har varit att undanröja säkerhetspolitiska hot mot väst och dessutom befria förtryckta folk.
Dessa militära mål har uppnåtts.
Då träder andra och politiska mål i dess ställe. Politiska mål. Och dessa måste de befriade folken ta sitt ansvar. Om de vill ha vår hjälp bör de få den, men om de ser oss som objudna gäster är det rätt att lämna.
Iallafall om säkerhetspolitiska skälen tillåter det.
Om Afghanistan åter väljer islamistisk fundamentalism, kvinnoförtryck och stenåldersmentalitet tvingas väst förmodligen att återvända när fundamentalismen tagit makten och börjar rikta sitt hat mot världssamfundet igen. Men det kan ju faktiskt vara så att det nästa gång är Pakistan som behöver invaderas för att förhindra att kärnvapen hamnar i fundamentalisters händer.
Jag är övertygad om att vi inte kommer att få fred på denna jord förrän alla länder och samhällen omfamnar den västerländska traditionen av pluralism, frihet, rättsstat och kapitalism. Vägen dit är fortfarande mycket lång.
Vi kan fortfarande hjälpa utvecklingen på traven genom att bomba bort diktaturer, men för att permanent nå framgång måste människorna runt om i världen finna hopp i sin egen frihet, och sluta tro på politiska eller religiösa mirakel.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , ,, , )

Margaret Thatcher i påsktider

Kan inte låta bli att som helgläsning tipsa om ett för en regeringschef unikt filosofiskt tal. Som premiärminister medverkade Margaret Thatcher vid kyrkomöte för Skotska kyrkan: Speech to General Assembly of the Church of Scotland (i Edinburgh 1988). Hon väver samman frihet, moral och kristendom. Jag har tidigare citerat utdrag här i bloggen:

Människan har av Gud utrustats med den fundamentala rätten och förmågan att välja mellan gott och ont …
Vi får lära oss att vi måste arbeta och använda våra talanger för att skapa välstånd. ‘Om en man inte vill arbeta får han heller inte äta’, skrev Paulus till tessalonikerna. Strävan efter rikedom hellre än fattigdom är legitim och springer ur själva skapelsens natur. Ändå varnar det tionde budet – Du skall icke heller hava lust till andras tillgångar – för att denna strävan efter att tjäna pengar och äga saker kan bli väl självisk. Men det är inte skapandet av nya tillgångar som är fel, utan kärlek till pengar för sin egen skull. Det är när beslut om vad man gör med välståndet som den själsliga dimensionen kommer in i bilden …
Vi kan inte heller till andra delegera viljan att ge nåd och visa generositet. Politiker och andra sekulära krafter bör sträva efter att stimulera det goda i människor och motverka det onda; men de kan aldrig skapa det förstnämnda och aldrig avskaffa det sistnämnda.

Jag tror inte det är en slump att såväl Thatchers som Ronald Reagans framgångsrika frihetskamp till del berodde på att de inte enbart talade om frihet, utan också om moral på kristen grund. De satte därmed kött på benen och gjorde friheten mer mänsklig, begriplig och levande.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Socialdemokratin kommer att spricka

SÖNDAGSKRÖNIKA: Samtidigt som opinionsmätningarna pekar kraftigt uppåt för Socialdemokratin vill jag hävda att den största förändring vi kommer att se i svensk politik kommande år är att Socialdemokratin rasar samman på grunda av vråldjupa interna motsättningar.
Den nye och hyllade partiledaren Stefan Löfven kommer att vara den utlösande faktorn till ett inbördeskrig som slutar i Socialdemokratins sönderfall. Inte därför att han skulle ha några sådana avsikter, naturligtvis inte. Men han personifierar den gamla, patriarkala, pragmatiska, teknik- och tillväxtvänliga arbetarrörelse som dominerade svenskt 1900-tal. Men mycket av de värderingar som Socialdemokratin stod för, fram till 1968, anses idag vara borgerliga.
Som en följd av förra partisöndringen – uppgörelsen med revolutionsromantikerna 1917 – har S som en ryggradsreflex tagit avstånd från omstörtande verksamhet och ogenerat maktbegär. Man valde reform före revolution.
Visst. Reformerna präglades av vänsterns idéer och avsåg att undergräva äganderätten och sträva efter kollektivism framför individernas fria val. Man räknade med att demokratin skulle innebära att ett arbetarproletariat för all evighet skulle rösta fram vänsterstyre.
Reformerna har under 1900-talet gjort att Sverige har en av de mest vänsterpräglade konstitutionerna i den fria världen. Äganderätten är inte garanterad, utan tillåts fortsatt att urholkas sin betydelse genom lagar och myndighetspåbud.
Men det har funnits en grundläggande förståelse för att näringslivet är helt centralt för att bevara och förbättra välståndet i landet. Här har de svenska socialdemokraterna skiljt ut sig från systerpartier i Europa. Tillväxt och produktivitet har satts före att rädda företag på fallrepet vars räddande skulle dra ner tillväxten och därmed välståndet. Socialdemokratin har varit starka förespråkare för frihandel, eftersom man insett att ett litet exportberoende land som Sverige står och faller med förmågan att konkurrera globalt.
Allt detta står Stefan Löfven för. Han är en återgång till Socialdemokratin före Olof Palmes radikalisering. En återgång till Per Albin Hansson – landsfadern och den S-ledare som mer än någon annan förstod att hålla nere skattetrycket och inte lägga för stora bördor på företagen.
Men 1968 har den socialdemokratiska partiapparaten radikaliserats. Internt råder helt andra värderingar och stämningar än de som Ingvar Carlsson och Göran Persson vann val på.
Denna spricka mellan den utåtriktade pragmatismen och den interna vänsterradikalismen har vidgats för varje år som gått. Det har blivit allt svårare för partiledningen att överbrygga den. Sprickan blev Mona Sahlins fall. Hon lyckades inte få de två riktningarna att samsas. Också valet av Håkan Juholt var ett symptom på sprickan. Det fanns ingen annan än en ”trevlig prick” som man kunde enas om. Och i strävan att försöka balansera på den slaka linan mellan olika fraktioner föll Juholt själv ner i den ravin som nu går tvärs igenom partiet.
Genom att välja en LO-pamp som Stefan Löfven, vann den pragmatiska sidan eftersom Håkan Juholt valdes med stöd från radikalerna.
Men jag tror att klyftan inom S nu är så vid att inte heller en pragmatiker kan överbrygga skillnaderna i värderingar.
Stefan Löfven fick redan före tillträdet intern kritik. Och i nya numret av den socialdemokratiska idétidskriften Tvärdrag framgår att kraven växer i ”rörelsen” på att ifrågasätta privat äganderätt och göra demokrati till en fråga om kollektivisering och förstatliganden.
Amerikanska vänsterdebattörer som skrivit något som blivit kallat 2000-talets kommunistiska manifest hyllas för krav på en ”ny” demokrati som avskaffar den privata äganderätten, ifrågasätter lönearbete på en arbetsmarknad och vill se en förstatligad ekonomi. Man kallar detta att ”radikalisera demokratibegreppet”.
Att en socialdemokratisk tidskrift torgför denna sorts radikalism betyder att partiet har gått cirkeln runt och nu är tillbaka vid 1917 års strid mellan reform och revolution.
Tidningens längsta artikel är översättning av vänsterdebattören Naomi Klein som öppet förespråkar det jag i min blogg länge varnat för: att miljö- och klimatfrågorna används för att socialisera ekonomin.
Klein skriver:

Den privata sektorn är illa rustad att axla detta samhällsansvar … Klimathotet påkallar utan tvekan statlig handlingskraft på alla nivåer … Modern klimatpolicy lyfter framgångsrikt fram flera av vänsterns hjärtefrågor; omfördelning av resurser, högre skatter, mer statlig inblandning, reglering. Andra uttrycker sig än mer ogenerat: För vänstern är klimatförändring den perfekta ursäkten till att göra allt som de alltid har velat.

På samma sätt som Lenin ville skapa välfärd genom proletariatets diktatur vill dagens vänster använda klimathotet för att skapa ny planekonomi.
Skillnaden nu mot 1917 är att vi vet vart planekonomi och socialism leder till: fattigdom, misär, våld, förtryck och miljöförstöring. Att vänstern fortfarande tror att en styrd och planerad ekonomi kan skapa välstånd visar på oförmåga att inse realiteter och blind tro på förlegade idéer.
Men ändå sker denna radikalisering av Socialdemokratin på 2010-talet. Och den första fiende dessa nyradikala måste besegra är de pragmatiker som dominerat partiet sedan Per Albin. Den förste de måste besegra är: Stefan Löfven.
Han står för den gamla och för socialdemokratin så framgångrika linjen att pragmatiskt, bit för bit, förändra samhället i partiets inriktning. Problemet är att S för hundra år sedan hade tiden i ryggen, men inte längre. Genom industrialismen skapades välstånd som krävde mer och bättre organisation. Socialförsäkringar kunde snabbare skapas genom staten än genom att låta dem växa fram på marknaden. Landet var homogent och människorna hade ungefär samma drömmar och livsmål.
Nu ser Sverige annorlunda ut. Vi medborgare har betydligt mer skiftande bakgrunder och vi har väldigt olika livsmål och livsstilar. Vi medborgare prioriterar nu olika ting som viktigast i våra liv.
I detta mer pluralistiska samhälle har staten inte längre möjlighet att tillgodose allas gemensamma önskemål. Om demokrati tillåts bli ett system där majoriteten tvingar på minoriteten livsval de inte önskar sig, kommer systemet inte att hålla. En hög grad av individuella beslut och val måste tillåtas.
Jag tror Stefan Löfven och den pragmatiska delen av partiet inser detta. De kommer ta strid mot att partiet förespråkar hårdhänta samhällsförändringar emot en betydande del av befolkningens vilja.
Denna strid kommer att ske inom partiet.
Den som läser Tvärdrag inser att en helt annan arbetarrörelse vill ta plats vid rodret än den pragmatiska som så länge dominerade partiet.
Jag kan inte se annat än att en urladdning mellan dessa båda rörelser är oundvikligt. Och jag tror att det är därför Stefan Löfven ligger så lågt. Han vet att han, när han väl tar till orda, kommer att slå gnistor som tänder den interna striden. Den förste motståndare Löfven måste besegra är inte Fredrik Reinfeldt utan den revolutionära radikalism som vuxit fram inom hans eget parti.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , )