SÖNDAGSKRÖNIKA: Försvarspolitikern Allan Widman (FP) sticker ut hakan och säger nu att han vill ta hem de svenska soldaterna i den fredsbevarande truppen i Afghanistan, rapporterar Ekot i Widman vill ta hem soldater från Afghanistan.
Liksom denna blogg har Widman tillhört de ivrigaste försvararna av de militära insatserna i Afghanistan.
Widman har dock inte bytt sida, utan gör en analys av utvecklingen och konstaterar att Afghanistan blivit ett politiskt misslyckande, inte militärt:
– Vi har inte förmått att ingjuta ett hopp hos afghanerna om en bättre morgondag och utan det hoppet har stabilisering inte varit möjlig. Vi har heller inte förmått att hitta politiska lösningar som accepteras av alla de länder som finns i den här regionen.
– Vi bör inte dröja med ett tillbakadragande när det synes som hoppet till framgång inte längre är rimligt.
Och jag instämmer. Svenska soldater ska inte riskera livet när afghanerna inte är intresserade av att bygga ett samhälle med mänskliga rättigheter och demokrati.
Min utgångspunkt för stöd till invasionen i Afghanistan och sedan i Irak var att störta blodiga diktaturer och ge dessa förtryckta folk en chans till frihet. Den uppfattningen har jag inte ändrat, inte för ett ögonblick. Det var rätt av västvärlden att fullfölja Bushdoktrinen genom att förra året hjälpa till att störta Libyens diktator Khadaffi (även om FN egentligen inte tillät det). Jag citerar gärna igen fredspristagaren José Ramos-Horta som sagt:
Jag applåderade när Vietnam gick in i Kambodja och avsatte Pol Pott, utan FN-mandat, när Tanzania gick in i Uganda och avsatte Idi Amin, utan FN-mandat, när Frankrike gick in och avsatte Bokassa i Centralafrika, utan FN-mandat, och när Nato gick in i Kosovo för att rädda muslimer från att förtryckas av serber. Det skedde också utan FN-mandat. Så många viktiga insatser för att rädda människors liv i diktaturer har skett i strid med FN-stadgan.
Fler diktaturer borde även framgent störtas när förtryckta människor inte kan kasta av sig oket på egen hand.
Men när diktaturer väl är avsatta är det upp till befolkningarna att organisera sina samhällen så att utveckling och framsteg kan uppnås.
Vi ser att utvecklingen av mänskliga rättigheter och demokrati stannat upp i Afghanistan, medan den tagit flera steg framåt i Irak efter invasionen 2003. Saddam Husseins störtande var en historisk otvetydig inspirationskälla för den arabiska våren, som nu kört fast i Syrien.
Att en ond regim avsatts betyder dock inte att ett gott statsskick per automatik kommer i dess ställe. Vi i väst har länge varit villiga att hjälpa till att skapa frihetliga system byggda på våra egna erfarenheter. Västvärlden är idag mänsklighetens mest framgångsrika civilisation någonsin. Aldrig har så många haft det så bra och varit så fria. Andra delar av världen, som inte varit lika framgångsrika, borde se på vårt exempel och skapa sina egna praktiska lösningar utifrån dessa principer.
Men det går trögt. Inte minst i Afghanistan där extrema grupper får stöd i befolkningen för att motarbetar utveckling.
Widman uttrycker det väl när han beskriver det som att vi inte lyckats ”ingjuta hopp”. Vi har varit med och befriat människor, men när de väl är fria måste de ta ansvar för sina egna samhällen, för sin egen utveckling. De kan inte agera som om väst vore kolonialmakter som organiserar samhällsfunktionerna, inte minst inre säkerhet. Vad än motståndarna till invasionerna av Afghanistan 2001 och Irak 2003 har sagt, har kolonialism aldrig varit målet eller avsikten med att störta regimerna.
Det omedelbara målet har varit att undanröja säkerhetspolitiska hot mot väst och dessutom befria förtryckta folk.
Dessa militära mål har uppnåtts.
Då träder andra och politiska mål i dess ställe. Politiska mål. Och dessa måste de befriade folken ta sitt ansvar. Om de vill ha vår hjälp bör de få den, men om de ser oss som objudna gäster är det rätt att lämna.
Iallafall om säkerhetspolitiska skälen tillåter det.
Om Afghanistan åter väljer islamistisk fundamentalism, kvinnoförtryck och stenåldersmentalitet tvingas väst förmodligen att återvända när fundamentalismen tagit makten och börjar rikta sitt hat mot världssamfundet igen. Men det kan ju faktiskt vara så att det nästa gång är Pakistan som behöver invaderas för att förhindra att kärnvapen hamnar i fundamentalisters händer.
Jag är övertygad om att vi inte kommer att få fred på denna jord förrän alla länder och samhällen omfamnar den västerländska traditionen av pluralism, frihet, rättsstat och kapitalism. Vägen dit är fortfarande mycket lång.
Vi kan fortfarande hjälpa utvecklingen på traven genom att bomba bort diktaturer, men för att permanent nå framgång måste människorna runt om i världen finna hopp i sin egen frihet, och sluta tro på politiska eller religiösa mirakel.
(Andra intressanta bloggar om politik, Afghanistan, Irak, fundamentalism, terrorism, islamism, försvaret, säkerhetspolitik, demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet)