Politiker i samhällsutvecklingens baksäte

SÖNDAGSKRÖNIKA: Alliansregeringen beskrivs just nu som idélös och utan energi. Det stämmer. Men regeringen är bara symbol för för hela det partipolitiska systemet i riksdag, landsting och kommuner.
Skillnaden mellan de borgerliga och oppositionen är att de förstnämnda motsträvigt följer med samhällsutvecklingen medan de senare skriker och protesterar mot den. Att vara högljutt emot en liberalare ekonomi där människor och företag får bättre möjligheter att utvecklas demonstrerar visserligen energi men knappast konstruktivitet och framsteg. Här borde en och annan politisk kommentator i medierna tänka efter och minnas det där med tomma tunnor och vem som skramlar mest.
Verklighetens obevekliga kraft, helt oberoende av svenska partiers kortsiktiga utspel och mediajippon, demonstreras tydligt i boken Varför går det bra för Sverige? (Fores, 2012) av ekonomerna Andreas Bergh och Magnus Henrekson.
Sedan början av 1990-talet har Sverige liberaliserat och avreglerat ekonomin i betydande omfattning. De offentliga utgifterna som andel av BNP har minskat från 73 procent till 53 procent på 20 år. Skattekvoten har minskat från 57 procent 1990 till 46 procent 2010.
Det politikerna, såväl borgerliga som socialdemokratiska, ska ha beröm för är att man lyssnat på vetenskapen och låtit verkligheten komma före ideologi. Här är svenska politiker mindre dogmatiska än i övriga europa. Svenska politiker demonstrerade handlingskraft i samförstånd när exempelvis pensionssystemet visade sig ohållbart, och reformerat det på ett sätt som många andra länder inte förmått.
Men det var tack vare Margaret Thatchers och Ronald Reagans politik på 1980-talet som forskningen kunde jämföra vad en friare ekonomi innebar jämfört med den då allmänt rådande uppfattningen att politiker kunde styra och kontrollera ekonomin. Thatcher och Reagan ledde sina samhällen mot förändring på basen av deras (mycket) bestämda värderingar och det som då mest var teorier av Milton Friedman och FA Hayek mfl.
Värderingar utan vetenskapliga bevis är alltså viktiga i politiken då man vill vända utvecklingen och anser att de allmänna uppfattningarna är fel. Då krävs enorm viljestyrka, ledarskapsförmåga och stor djärvhet för att gå emot vedertagna ”sanningar”. När dessa teorier och värderingar väl får prövas i verkligheten blir det snart uppenbart om de är giltiga eller falska. Socialisten François Mitterrand försökte 1984 lägga in en motoffensiv mot Thatcher/Reagan genom en socialiseringsvåg i Frankrike. Det gick åt skogen. Så till den milda grad att Mitterrand tvärvände i fråga om gemensam valuta och plötsligt såg euron som det enda sättet att på något sätt rädda politikens makt.
Tack vare att Storbritannien och USA på 1980-talet förändrade sin ekonomiska politik uppstod en omfattande forskning som kunde jämföra olika modeller och utvecklingsriktningar.
Det är denna forskning som boken ”Varför går det bra för Sverige?” summerar ur ett svenskt perspektiv. Min reflektion är att det blir tydligt hur Sverige tog över Ronald Reagans skattereform när den visade sig framgångsrik i USA. 1990 års svenska skattereform, genomförd av S och FP, var en kopia av Reagans (fast på en högre skattenivå). Svensk tillväxt tog fart när skattesystemet reformerades och skattesatser sänktes (och skattebaser breddades).
Boken visar i tydliga diagram hur Sverige fick samma utveckling som i USA. Ja, till och med ett starkare positivt utfall än USA. Den svenska tillväxten i BNP per capita blev 2,2 procent per år 1994-2010, mot 1,5 procent för USA. Eftersom Sverige började sänka skatterna från en högre nivå, fick de en större effekt.
Men det som är poängen med detta inlägg är att Sverige inte gått före, utan följt efter. Först när andra tagit risker med att lägga om politiken (på basen av bestämda värderingar) och forskningen sedan kunnat kartlägga att omläggningen blev framgångsrik, först då har Sverige vidtagit åtgärder i samma riktning.
Det är naturligtvis utmärkt att politiker oavsett partifärg lyssnat på forskningen och pragmatiskt vidtagit åtgärder som visat sig framgångsrika. Betydligt värre är det ju när man, som i många europeiska länder, blundat för forskningen och dogmatiskt hållit fast vid regleringar och ineffektiva skattenivåer.
Men denna vetenskapliga hållning kräver att någon annan går före och experimenterar, testar och klargör vad som fungerar och inte.
Det handlar om olika temperament i politiken. I Sverige hyllar vi gärna pragmatismen och den försiktiga utvecklingen i det som visat sig vara ”rätt” riktning. Men för att veta vad som är rätt, måste man experimentera och testa. Man måste ta risker – som Thatcher och Reagan.
Jag beundrar detta mod – att stå upp för sina värderingar när alla som räknas säger emot. Och att de visade sig få rätt, naturligtvis. Lenin och Stalin hade samma mod, men deras värderingar var så främmande för verkligheten att det krävdes förtryck, mord och svält för att upprätthålla ideologin. Hade de haft någon skam i kroppen hade de övergivit socialismen redan på 1920-talet, så att miljoner människor hade sluppit dö i misär.
Med denna insikt kan man konstatera att båda temperamenten behövs – både nytänkande och pragmatism. Vi behöver mod för att testa nytt, ifrågasätta det invanda för att nå nya framgångar. Men vi behöver också den eftertänksamma pragmatismen som studerar vad som fungerar och vad som inte fungerar.
Sverige idag befinner sig i en situation där Alliansen står för pragmatism. En roll man kunnat ta över från Socialdemokratin eftersom forskningen nu står på Alliansens sida på samma sätt som forskningen på 1900-talet stod på statsexpansionens sida.
Men har Alliansen Socialdemokratins förmåga att dra nytta av forskningen och utveckla sin egen politik. S gick ju från att vara arbetarklassens parti till att bli medelinkomsttagarnas parti genom att förändra sin politiska agenda, exempelvis genom kedjebrevet ATP som gav höga pensioner till dem som inte tjänat in den (denna löftespolitik är dock en viktig orsak till att S idag tappat förtroende som ekonomisk beslutsfattare – man lovade för mycket).
Alliansen är nu i en situation där man behöver vidga sin politik från de omedelbara åtgärder som man gick till val på 2006 och som man genomfört med stor framgång – Sverige är det land i Europa som klarat krisen bäst.
Vad är motsvarigheten till Socialdemokratins förnyelse i makten? Jag skulle vilja att Alliansen läste Berghs och Henreksons bok och med övertygelse förespråkade den liberala ekonomiska politik som där presenteras (”reformer utan att krympa välfärdsstaten”) och som har stöd i forskningen. Det skulle, även om det vore en i högsta grad pragmatisk politik, innebära en hård ideologisk strid med oppositionen som fortfarande blundar för verklighetens nya (=globala) realiteter.
Men regeringen borde ställa sig frågan: Kan man bli starkare än att på basen av solida vetenskapliga studier driva en pragmatisk politik som samtidigt uppfattas som radikal hos motståndarna?
Thatcher och Reagan drev igenom sina värderingar mot såväl politiska motståndare, forskarvärlden och massmedierna. Den styrkan har ingen svensk borgerlig politiker. Men den behövs inte heller. Det enda som krävs är mod att stå för pragmatisk förnyelse som ger garanterad samhällsekonomisk framgång.
Alliansen behöver inte bryta ny mark. Man behöver inte ta strid för nya, outforskade idéer. Man behöver inte lämna baksätet, utan kan lita till ackumulerad kunskap. Man behöver bara förklara varför färden har den riktning den har. Och ha mod nog att stå ut med och parera oppositionens motattacker.
Ska det vara så svårt?
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , )