Borgerlig idédebatt a la Hägglund

Den diskussion om borgerlig idédebatt, eller rättare avsaknad av sådan, som startade i SVD-kultur i februari fortsätter. I gångna veckan har flera inlägg publicerats. Bland annat av Johan Norberg respektive Göran Hägglund i SVD-kultur och Johan Tralau i DN-kultur. Här tänker jag ta upp Hägglunds (återkommer om de andra).
Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund tar intressant nog upp Wilhelm Röpke. Denne tyske ekonom som lämnade Tyskland när Nationalsocialisterna tog makten, kom efter kriget tillbaka och var en ledande arkitekt i Tysklands återuppbyggnad. (Här i bloggen skrevs 2005: ”Men om kristdemokraterna tar sig samman och knyter an till Ludwig Erhard och Wilhelm Röpke – männen bakom det tyska undret – skulle de inte bara rädda Tyskland, utan också visa hur borgerliga i andra europeiska länder kan vinna val.”)
Göran Hägglund skriver i Politiken bärs av idéer:

Röpke tecknar en helgjuten ideologisk motbild till ett kollektivistiskt högskattesamhälle som Sverige. Han talar om en ekonomi som borde vara genuint decentraliserad i det att resurserna har förts nedåt i samhället, från stora centrala system, till de enskilda hushållen. Detta inte främst av nationalekonomiska skäl – utan för att det civila samhället brister under trycket av en alltför resurskrävande statsmakt.
Allt för höga skatter gör i praktiken medborgarna egendomslösa, och i det berövade sin värdighet. Hela samhället blir med nödvändighet byråkratiserat, standardiserat och likriktat. Människan blir ett medel, en funktion, snarare än ett mål.
Därför blir ett massamhälle också oroligt. Kulturella, moraliska och sociala sammanhang slits sönder och människor förlorar sin känsla av mening och sammanhang. Motsättningar uppstår mellan grupper.

Ja, vänstern njuter av motsättningar — klass mot klass!
Hägglund tar också upp en annan intressant aspekt som knyter an till förra årets debatt om kulturvänsterns behov av att ständigt provocera (Konstfack-Anna, tunnelbanevandalisering):

Mot bakgrund av höstens kulturdebatt blir frestelsen svår att inte också peka på Röpkes kultursyn. Hans uppfattning var att den provokativa konsten var ett uttryck för en slags förvriden individualism som i sin tur var ett resultat av massamhällets likriktning. Sprungen ur en anda av rastlöshet och otillfredsställelse ville den provocera, inte för att den var särskilt nydanande eller spännande, utan för att den helt enkelt inte stod ut med att närma sig något som hade något med tradition att göra.

Det är massamhällets kollektivism som är förkvävande, inte medborgarnas individuella förkovran eller samverkan i frivilliga gemenskaper. I civilsamhället är gemenskaperna till för individernas fromma, inte tvärtom. Här går för mig den tydliga gränsen mellan medborgerliga gemenskaper till höger och uppifrånstyrd kollektivism till vänster.
Mer om Kristdeomkratisk idédebatt: Verklighetens folk hånas på teatern, Kristdemokraterna kan vinna över gråsossar, Hägglund visar socialt patos och tilltro till människan,  Kultureliten kan inte sluta provoceras av Göran Hägglund, Hägglund i tal: Kulturvänsterns folkförakt, Det slår gnistor om Hägglunds vänsterkritik.
(Andra intressanta bloggar om , , , , ,, , , , , , , , , , , )