Jag har alltid varit mycket kritisk till begreppet “feminism” och de så kallade vetenskaper som följt i dess spår. Att skikta mänskligheten på det här sättet kommer alltid att leda fel. Perspektivet på livet blir förvridet, avskärmat, fattigt, sekteristiskt och skapa ökade motsättningar i samhället.
Men i en ny bok ställs de gängse uttolkningarna på huvudet. Louise Persson har i dagarna givit ut boken Klassisk feminism (Hydra förlag) och i Svenska Dagbladet skriver Sanna Rayman i dag, Feministisk folkbildning för högersinnade:
Hon ifrågasätter staten som feministens allierade och visar hur välfärdsstaten har övertagit den roll patriarkatet tidigare haft. Egentligen har bara en ofrihet bytts till en annan, menar Persson och pekar på hur välfärdsstaten snarast cementerar könsrollerna.
Det känns inte bara fräscht utan är också banbrytande när feminismens konkreta uttryck granskas:
Louise Persson beskriver hur det såg ut när “Operation kvinnofrid” bemötte kritik mot en kampanj som ensidigt hade skildrat pappor och män som förövare. Kritiken avfärdades som ”typiska uttryck för en hotad mansbild (…) och ett framvällande kvinnohat”.
Alltså. Du är man och skildras som potentiell förövare. När du protesterar tolkas dina protester som tecken på kvinnohat vilka i sin tur bekräftar tesen att män är aggressiva.
Jag har tagit upp detta cirkelresonemang i satiriska termer: Korta är strukturellt diskriminerade!
Det är glädjande med en bok av en kvinna och feminist som tar sig an alla okloka och osunda uppfattningar som feminismen härbärgerar.
Louise Persson skriver i sin blogg om boken och releasepartyt, Rapport: En bok är född och en fest senare och Ny bok om frihet och feminism.
Jag intervjuade för en tid sedan Persson i poddradion Frihetsjournalen: Feminism och fri vilja.
(Andra intressanta bloggar om politik, feminism, forskning, genusforskning, jämställdhet, genus, kvotering, diskriminering, kvinnoforum, moral, antifeminism, könsroller, kvinnor)