Dick Erixon och Stockholm City

Brinner julgranen?

onsdag 21 december 2016 · 19:31

Ekonomen Tino Sanandaji är en av få som vågat framföra fakta i flyktingkrisens spår. Hans medverkan i olika utfrågningar och paneler har blivit uppmärksammade (ja, inte i medierna naturligtvis, men på YouTube, i Facebook och andra platser som inte kulturvänstern kontrollerar och censurerar).

Han har nu samlat sina djupa kunskaper och tagit steget från mottagande till vad som ska hända sen: bokens fokus riktas mot nästa stora problem, att integrera alla de invandrare som Sverige redan tagit emot. Därför är titeln Massutmaningen.

Jag gissar att han kommer att krossa klyschor och plattityder, och har därför beställt boken via hans hemsida (länken ovan).

Ett tecken på att det blir en uppfriskande uppgörelse med gamla dogmer är julkortet han lagt upp i bloggen och som citerar två svenska statsministrar:

Det goda hemmet känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördelar på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet.
PER ALBIN HANSSON, 1928

I vårt land har vi nu börjat använda ord för att beskriva vad Sverige är utsatt för, och jag har förstått att vi lever i kollaps. Allt har slutat fungera. Vad betyder ord i vår tid? Jag har ägnat några veckor åt att träffa folk och frågat dem, i detta kollapsens land, hur julhelgen var: Hur var det att fira jul i kollaps? Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop före ni kom in genom dörren?
FREDRIK REINFELDT, 2016

Snacka om skillnad i tyngd, allvar, moral och insikt om vad verkligheten behöver.

Tema: Ekonomi · Integra/migration · Realism/idealism

Vad är rättvist att säga om Ryssland och Putin?

måndag 19 december 2016 · 18:48

Det är lika lätt att fördöma Ryssland idag som det var att fördöma kejsardömet Tyskland efter första världskriget. Den hårda bestraffningen av Tyskland ledde till en revanschism som slutade i ett nytt världskrig värre än det första.

Vladimir Putins totalitära beteende mot den egna befolkningen är vidrig. Så som förespråkare för frihet, demokrati och rättsstat i upplysningens anda finns inget gott att säga om Putins agerande.

Men har vi rätt att moralisera och ”lägga oss i” rysk inrikespolitik? Det ansåg Hillary Clinton 2012 då hon som amerikansk utrikesminister gav sitt stöd till dem som demonstrerade mot Putins valseger. Västregeringar gav också ekonomiskt stöd till ryska organisationer som kritiserade den officiella politiken.

Detta agerande gav Putin moralisk legitimitet att lägga sig i det amerikanska presidentvalet i år och genom hackarattacker via internet hämnas Hillary Clintons inblandning i rysk inrikespolitik.

Dessa synnerligen intressanta perspektiv lyfts i en artikel i vänstermagasinet Politico, under rubriken Putins hämnd. Det är magasinets utrikeschef Michael Crowley som framför många viktiga poänger om hur relationen mellan väst och Ryssland utvecklats under de 25 år som gått sedan 1991, då Sovjetunionen upphörde.

Jag kan inte låta bli att reflektera fritt över de uppgifter som framförs i artikeln. Relationen med Ryssland behöver diskuteras i sansad ton. Här är mitt försök.

Hillary Clintons inblandning i ryska presidentvalet är av ett annat slag än Putins inblandning i amerikanska presidentvalet. Clinton gjorde uttalanden i ord, och USA gav ekonomiskt stöd till Putinkritiska organisationer. Det är laglig politisk aktivitet i väst. Putin har av allt att döma givit stöd till olagliga intrång i partiers datasystem.

Men det vi ser som försvar av medborgerliga rättigheter, ser Putinregimen som psykologisk krigföring för att undergräva och försvaga Ryssland.

Som gammal förespråkare av neokonservativ utrikespolitik måste jag erkänna att medborgerliga rättigheter inte har kommit att bli den överordnade principen för internationell politik, så som jag hoppades.

När president George W Bush bombade bort Saddam Hussein såg jag det som ett sätt att befria förtryckta folk, som när diktatorn var borta kunde bygga fria, demokratiska samhällen med rättsstaten som grund. Och länder med demokrati går inte i krig med varandra. Detta var en konkret strategi för att uppnå världsfred.

Men Bush blev kraftigt motarbetad – av vänstermedia, vänsterintellektuella och vänsterpolitiker i både USA och Europa. När problemen i Irak visade sig bli utdragna undergrävdes det folkliga stödet i väst för att befria länder från diktaturer.

Det var inte diktaturernas vapenmakt som satte stopp för Bushdoktrinen om att befria förtryckta folk, utan splittringen inom västvärlden.

Jag insåg inte då att denna splittring, dessa krav på ”USA ut ur Irak”, så fundamentalt skulle underminera Bushs ambitioner och skrämma livet ur alla efterföljande stats- och regeringschefer från att intervenera i suveräna stater för att etablera medborgerliga rättigheter.

Det är därför ingen i väst ingriper i Syrien. Man vill inte bli en ny George W Bush.

Splittringen inom västdemokratierna gör det omöjligt att sprida demokrati och frihet med hårda medel, militärmakt. Det är lärdomen av Irakinvasionen.

Men också den ”mjuka makten”, den som europeiska röster så starkt fört fram som alternativ till amerikanernas ”hårda makt”, har allvarligt försvårat relationerna på världsscenen.

Det är nämligen västvärldens fredligt framförda krav på respekt för demokrati och rättsstat, den mjuka maktens ambition, som retat upp Ryssland. Putin ser sådana krav som inblandning i Rysslands interna angelägenheter. Och om väst blandar sig i rysk politik, då har rysk säkerhetstjänst rätt att blanda sig i demokratiska val i väst.

Jag håller naturligtvis inte med om den logiken. Vi har, som jag nämnt, skillnaden mellan lagliga och olagliga metoder. Men för Ryssland handlar det om något större: inblandning i inrikespolitik och därmed hot mot den nationella suveräniteten.

Ryssland har inte accepterat att medborgerliga rättigheter överordnas självständiga staters suveränitet.

Och tack vare – eller ska vi säga på grund av – vänsteropinionen mot Irakkriget har det blivit ytterst svårt att hävda medborgerliga rättigheter som det överordnade målet ens för västerländska politiker. Om vi inte är beredda att sätta kraft bakom orden, blir de inte bara meningslösa utan kontraproduktiva, de skapar fientlighet. Då är det mer logiskt att låta länderna lösa sina inrikespolitiska maktstrukturer på egen hand.

Det enda som återstår av den så hyllarde “mjuka makten” är bojkotter och sanktioner mot handel, det som Europa och USA sysslar med mot Ryssland efter Krim-invasionen.

Och hur framgångsrik är den sortens plakatpolitik som inte ger politiska resultat, men som raserar ekonomin för de företag som slumpvis och utan egen förskyllan utsätts för handelshinder?

Jag tycker det är ynkligt att västvärlden reducerat sina höga ambitioner till att lägga reseförbud mot ryska makthavare, vissa sanktioner och sabotera handeln - för att visa att vi är ”arga”.

För att bevisa hur impotent västvärlden blivit under president Obama räcker det med att säga ett ord: Syrien. Oförmågan att värna civilbefolkningen är total.

De ”mjuka” maktmedlen är minst lika farliga som den ”hårda makten”, eftersom de raserar respekten och förtroendet mellan viktiga aktörer på världsscenen. Den mjuka makten ger ursäkter för att ingripa i andra länders inrikespolitik, vilket bara kommer att trappa upp motsättningarna än mer.

Hur ska vi i väst då agera? Hur ska Ryssland bemötas?

1)
Jag anser att väst alltid ska tala om att frihet, demokrati och rättsstat är vägen till välstånd i alla länder. Men vi kan inte tvinga på några länder detta vägval. Vi kan inte moralisera, bara säga vad vi anser vara rätt.

2)
När totalitära regimer inte lyssnar på väst, kan vi inte annat än konstatera att vi inget kan göra åt det. Vi är inte mogna att ta de risker som det innebär att invadera exempelvis Syrien. Då ska vi säga det. Inte spela ett spel där vi framställer oss som de goda. Vi ska bara konstatera att vi inte tänker riskera något. Skitsnacket retar bara upp omvärlden. Och Bushdoktrinen är vi i väst för splittrade för att fullfölja.

3)
När vi lägger bort både hård och mjuk makt, vad återstår då? Jo, gammaldags geopolitisk maktpolitik. Den går ut på att skapa maktbalans, utifrån verklighetens förhållanden.

Ett sådant förhållande är att Ryssland känner behov av revansch efter det plågsamma 1990-talet, då den stolta stormakten föll ihop som ett korthus, med dramatiska effekter politiskt, ekonomiskt och militärt.

Versaillesfreden 1919 innebar att förloraren Tyskland hamnade i skamvrån och vi vet att revanschismen som följde slutade med gaskamrar och totalt över 50 miljoner döda.

Ryssland förlorade kalla kriget. Man söker nu upprättelse som stormakt. Och man frågar inte vad väst tycker om det. Hur ska vi bemöta denna ambition?

I Politico menar Michael Crowley att Ryssland förödmjukats av västs ingripande i forna Jugoslavien, Georgien och Ukraina, liksom Natoutvidgningen till östeuropeiska länderna som förut stod under sovjetkontroll. Dessa åtgärder skadade inte Rysslands säkerhet, men det sårade den ryska själen.

Också kravet om demokrati ses som ett aggressivt hot av auktoritära regimer. Demokrati skulle innebära att regimens företrädare förlorar makten, hamnar i fängelse eller värre. Talet om demokrati är som att bomba huvudstäder, inte med sprängämnen men väl politiskt.

Eftersom väst är försvagat av den interna splittringen, bör man låta bli att släppa bomber. Den som inte är beredd att genomföra krig, ska inte hota med det.

Politico citerar ryske historikern Dmitri Trenin, chef för tankesmedjan Carnegie Endowments Moskvakontor, som menar att Ryssland förlorade kalla kriget men nu vunnit efterspelet. Obama såg aldrig hur Ryssland successivt höjt sin svansföring. I ”kalla kriget 2.0” leder Ryssland över USA.

Donald Trump får nu ta över spillrorna som Obama lämnar efter sig.

Jag tycker Trump gjort rätt som kastat upp alla säkerhetspolitiska bollar i luften. Allt behöver omprövas efter årtionden av misslyckad utrikespolitik.

Men osäkerhet är inte bra i längden. Ganska snart behöver Trump landa i en ny amerikansk säkerhetspolitik. Eftersom Ryssland, och alla andra auktoritära regimer, enbart ser till geopolitiska aspekter är det bäst att börja på den nivån. Det betyder att medborgerliga rättigheter i enskilda länder får stå tillbaka för att söka fred och samförstånd mellan länder, autoritära och demokratiska.

Jag gissar att Trump vill ha en affärsuppgörelse. Ryssland får behålla Krim även om annekteringen skedde olagligt. Detta mot att Ryssland erkänner att de östeuropeiska länderna aldrig varit en del av moder Ryssland och därför har rätt att välja Nato. I Vitryssland och Ukraina, som ingått i Sovjetunionen och tsardömet, kan väst lova att inte lägga sig i inrikespolitiken, om Ryssland inte heller gör det.

En sådan uppgörelse innebär att väst ger efter. Men det är värt det - om man kan göra trovärdigt att detta är en engångsföreteelse som kompensation för de handlingar som av ryssarna anses ha varit förolämpande och överilad inblandning i rysk intressesfär.

Väst har inte gjort något moraliskt fel när man haft ambitionen att sprida frihet, demokrati och rättsstat österut. Men denna välmenande ambition har tolkats fientligt av andra regimer. Det har betraktats som utslag av en ny sorts imperialism.

Vi har inte sett det så, men andra gör det. Då måste vi erkänna att det finns olika tolkningar.

Våra medborgerliga rättigheter är inte universella, så som jag många gånger skrivit i denna blogg, utan bara kännetecknande inslag i västvärlden.

Det är tragiskt att människors frihet och rätt att delta i beslut inte respekteras. Men vi har inte maktmedlen att tvinga fram dessa värderingar i delar av världen, där de aldrig funnits.

Jag tror det är en bättre väg till internationellt samförstånd att erkänna varandras positioner, även om man starkt ogillar dem, än att låtsas som att de egna värderingarna omfattar andra.

Om man kan knäcka rysk revanschism, så att ryssarna kan vara stolta över sitt land utan att behöva se omvärlden som fiender, är mycket vunnet. Genom att göra upp med Ryssland om deras geopolitiska betydelse blir det ett erkännande av Rysslands roll som en betydande spelare i världspolitiken.

Att de skulle nöja sig med det, är inte alls säkert. Men att försöka göra upp en gång, kan man alltid försvara. Om den uppgörelsen inte respekteras, då återstår bara hård makt i ett nytt kallt krig, 3.0.

Tema: Amerika · Ryssland · Säkerhetspolitik

Mediernas psykningar av M

söndag 18 december 2016 · 8:34

I kommentarerna kring opinionsmätningar heter det ofta att Moderaterna backar, att deras omsvängning till strängare migrationspolitik inte lönar sig, att M har problem och att M:s strategi kommer att ifrågasättas.

Denna vinkling är lika stark som felaktig. Ta senaste Sifomätningen som publicerades igår. Om vi jämför läget idag med valresultat för de tre största partierna ser det ut så här:

Socialdemokraterna: 27,6 (-3,4)
Moderaterna 22,2 (-1,1)
Sverigedemokraterna 15,2 (+3,3)

De stora förlorarna är Socialdemokraterna. Ändå pumpar medierna ut att det är M som har problem. Ett exempel på hur massmedierna blivit partiska kampanjorgan snarare än journalistiska nyhetsförmedlare. Eller ska vi kalla det falska “fejknyheter”…

Tema: Valkampanj

Statsministern om 2016

lördag 17 december 2016 · 10:50

Stefan Löfven intervjuas i TV4:s morgonprogram. Han får snälla frågor och mycket tid att svara ostört. Ändå fick han inte så mycket sagt. Här en sammanfattning: 

1) Om Syrien: “Det här har tillåtits gå långt över vad som är acceptabelt, för länge länge sen. Att se barn bli utdragna ur ruiner i så lång tid… Det är ett helvete på jorden. Det måste få ett stopp.”

Men det är ju de krafter som hysteriskt protesterade emot att George W Bush ingrep mot Saddam i Irak som nu kräver ingripande i Syrien. Det är ju vänsterns protester mot Irakinvasionen som nu gör att ingen vågar ingripa.

2) Om Sveriges plats i FN:s säkerhetsråd: “Vi vill reformera FN:s säkerhetsråd.”

Dessa ord brukar betyda en vilja att avskaffa vetorätten för de fem permanenta medlemmarna. Men de som talar om detta glömmer att diktaturerna är i majoritet i världen. Vetorätten är demokratins viktigaste redskap i FN. Varför ta bort det?

3) Om feministisk utrikespolitik: “Föra in jämlikhetsperspektivet i konflikter” runtom i världen.

Lycka till!

4) Om jultalet han ska hålla: “Staten har ett ansvar att det finns service runt om i landet.”

Vem är emot? Men hur, det tar han inte upp.

5) Om matrester som skänks till fattiga pensionärer inför jul: “De som har det mest ekonomiskt tufft bland pensionärerna vill vi hjälpa.”

Men pengarna går ju till flyktingmottagande.

6) Om tiggeriförbud: “Vi har inget sådant förslag”.

Han vill “hitta väg” att få bort tiggeriet. Oklart hur.

7)  Om ökat stöd för Sverigedemokraterna: “Vi måste se till att göra rätt här hemma.”

På frågan vad alternativet är, svarar Löfven, “Att vi hjälps åt.” Ett typiskt svar i kategorin godda-yxskaft.

8) Om hur man ska styra landet: “Vi måste hitta lösningar över blockgränsen.”

Samtidigt “är det inte på dagordningen” att ha en blocköverskridande lösning där han inte är statsminister. Allianspartierna har bara att knäböja inför Socialdemokratin.

9) Om vad som är viktigast att ta itu med: “Klyftorna. Och tveksamheten mot det så kallade etablissemanget.”

Och klyftorna ökar ju per definition med hög migration. Alltså för Löfven en politik som ökar de klyftor han är emot.

Det är fantastiskt hur världsfrånvända de etablerade partierna är. Löfven får lägga ut texten men svaren blir plattityder som ingen säger emot, och när han blir konkretare då blir det omedelbart fullständigt motsägelsefullt.

Ingenting hänger ihop.

När ska vi få en samhällsdebatt som analyserar verklighetens villkor och ärligt talar om att goda mål oftast står i motsats till andra goda mål? Det gäller att finna en balans som fungerar i verkligheten. Då måste man avvisa alla utopiska principer och sluta sjunga med änglarna.

Tema: Realism/idealism · Rödgröna

Nya kvastar sopar bäst

onsdag 14 december 2016 · 0:48

Donald Trump fortsätter att fullständigt chocka politiska och mediala etablissemang. Till den viktigaste ministerposten, utrikesminister, utser han en av världens mäktigaste affärsmän.

Rex Tillerson är vd för Exxon Mobile, ett av världens största oljebolag. Han har aldrig varit politiker. Han har aldrig varit diplomat. Han har aldrig tillhört politikens och akademiernas etablissemang.

Kan det bli värre för vänstern?

Men så illa är det inte. Tillerson startade som vaktmästare, skrev Fortune när man porträtterade oljedirektören sommaren 2015, Meet the former janitor who runs the world’s biggest oil company.

Skälet till att han snabbt klättrade på Donald Trumps lista över tänkbara utrikesministrar är att två av de tyngsta republikanska utrikespolitiska experterna föreslog honom när de oberoende av varandra rekommenderade Tillerson: nämligen förre utrikesministern Condoleezza Rice och förre försvarsministern — av alla ansedd som den bäste försvarsministern i modern tid — Bob Gates.

Dessa två kan världspolitiken. De menar att Tillerson som hårdför förhandlare i den tuffaste av branscher, oljebranschen, har god kunskap om hur världen fungerar.

Kolumnisten Charles Krauthammer påminner i Fox News om att George Schultz blev en framgångsrik utrikesminister åt Ronald Reagan, även om många i förväg varnade att han som affärsman inte kunde diplomati.

Snacka om att senatsförhöret av honom som utrikesministerkandidat kommer att bli intressant.

Trump har nominerat fler icke-politiker än någonsin. Etablissemanget förvisas nu från Washington DC när Trumps kvastar sopar bort allt de som misslyckats i 20 år.

Tema: Amerika · Ekonomi

Anders Borg och verkligheten

måndag 12 december 2016 · 11:07

Igår var förre finansministern Anders Borg gäst i SVT:s timslånga intervjuprogram Min sanning. Först måste jag bara säga att det är så förbaskat skönt att se ett program som får ta tid och där den intervjuade får tala till punkt eller i varjefall snacka som i ett vanligt samtal. Det är public service på riktigt.

Det är också befriande att höra någon som kan sin sak. Jag är så trött på alla dessa hurtiga ansikten som ingenting särskilt har att säga, men som ständigt fyller radio, TV och tidningar.

Anders Borg kan sitt ämne. Han ser sig som ekonomen och experten som några år gick in i regeringen och skötte statsfinanserna. Inte som politiker som måste älska att möta allmänheten. Även om han, kanske tack vare denna ovilja att snacka strunt, blev mycket populär.

Vi behöver naturligtvis politiker som vill och älskar att möta väljarna och övertyga dem. Men vi får inte glömma att sakkunskap också är viktigt.

Men alla gånger räcker inte sakkunskap i politiskt ledarskap. Intressantast var att höra hur Anders Borg ångrar den migrationspolitik som alliansregeringen förde. Han fick frågan om det var rätt att med Miljöpartiet 2011 ytterligare öppna dörrarna för fler anhöriginvandrare och låta barn till papperslösa gå i skolan. Var det rätt väg?

- Det har ju visat sig bli väldigt kostsamt. Hade vi vetat att det skulle komma en miljon människor till Europa, då skulle man ju inte gått i den riktningen. Då skulle man ju redan tidigare tittat på hur man kunnat strama upp regelverken.

- Situationen 2015 var ohanterlig. Det är en fördel att regeringen nu gjort det.

- Miljöpartiet har en extrem uppfattning i frågan som inte fungerar i praktiken. Då hade det varit bättre att göra upp med Socialdemokraterna.

- Vår första reaktion ska vara att hjälpa. Sedan finns det gränser för det. Vi klarar inte att ta emot så många människor som kom under 2015. Sverige ska göra vad vi kan. Men vi måste ha ordning runt våra gränser, vi måste klara av mottagandet och det måste fungera ute i kommunerna.

- Vi har en positiv syn på det humanitära ansvaret. Men det finns en gräns för hur mottagning kan fungera. Det måste man ha en realistisk syn på. Det medför väldigt stora kostnader, inte minst. Det måste vägas av som allting annat.

Anders Borg menar att situationen förändrats. Det är ju ett sätt att smita undan. Vi har haft invandringsminister sedan 1970-talet. Invandring är ingen ny fråga. Förr fanns en restriktiv politik, som gradvis har luckrats upp, för att kulminera med Reinfeldts öppna-era-hjärtan.

Här agerar Borg som om han bara var ett rö i vinden som inget kunde göra. Bilden av Borg som den noggranne ekonomen försvinner och han framstår plötsligt som vilken amatörpolitiker som helst som slarvigt skyller på att han blev överraskad av att miljontals människor kommer om man öppnar portarna på vid gavel till världens mest generösa välfärdssamhälle.

Hur kunde det vara en överraskning?

En enklare ekonomisk prognos än den går knappast att göra.

Tydligare incitament finns ju inte, än att lämna civilisationer där man dödar varandra och lever i elände, för att komma till ett land där man får allting gratis och dessutom kan skälla ut värdarna för att vara rasister om de inte ger mer.

Hur kunde den incitamentsstrukturen undgå Anders Borg?

Positivt är ju att han nu säger att det finns en gräns. Anhöriginvandringen beräknas de kommande åren resultera i en halv miljon nya migranter, om reglerna inte ändras. Det är långt fler än vad som kom 2015.

Men precis som alliansen var 2011, verkar S-regeringen nu stå handfallen. Och när nuvarande finansminister Magdalena Andersson avgått kommer väl också hon att sedan sitta i intervjuer och säga att hon inte förstod att en ny migrantvåg av anhöriga skulle få dramatiska konsekvenser för svensk ekonomi.

De gamla partierna är hela tiden fem-tio år efter i tanke, analys, insikt och beredskap. De kommer hela tiden fram till slutsatser när allt redan hänt.

Denna saktfärdighet gör mig irriterad, milt uttryckt.

Tema: Ekonomi · Integra/migration · Realism/idealism

DN:s vänsterbubbla attackerar konservativ migrationskritik

fredag 9 december 2016 · 14:24

Dagens Nyheter - den partiska och vinklade kampanjjournalistikens fanbärare - har publicerat tre artiklar vars kampanjmål är att sätta de liberaler och konservativa som kritiserar migrationen i dålig dager. Mattias Hagberg skriver, I högerns tyckarbubbla, idag i DN:

Under några veckor försvinner jag in i den nya svenska högerns egen filterbubbla … Ingenting tycks reta en högerdebattör 2016 som normkritik eller krav på öppna gränser. Här, i denna bubbla, finns också en återkommande kritik av det offentliga samtalet, som anses kringskuret och ängsligt.

Han frågar sig dock aldrig vilken skuld vänstern och kampanjjournalistiken har för att “trissa upp” tonläget.

När DN och Mattias Hagberg berör händelse där vänstern vräkt ut sitt hat kallas det bara ”apropå turerna kring” Sverigedemokraternas Europagruppsmiddag på Grand Hôtel. Vänsterns hat bekymrar inte DN. Man angriper istället dem som utsätts för detta hat. Därmed blir attacken på konservativa och liberala röster i samhällsdebatten dubbel.

För att en debatt ska uppstå krävs att olika åsikter möts, men DN blundar naturligtvis för vänsterns beteende.

Sedan skriver Hagberg anklagande om analyser av migranters uppträdande:

Det behöver naturligtvis inte vara antiliberalt att uppmärksamma eller problematisera kriminalitet eller invandring. Att kollektivisera är det däremot, att suggerera fram ett hot från den stora massan där alla som ingår i den antas hysa samma föresatser, uppsåt och värderingar.

Men är det något som vänstern alltid gör, är det ju att hata dem man buntar ihop, de blir den ”stora massan” man riktar tvärsäkra omdömen om. Denna suggestion bekymrar aldrig DN eller andra redaktioner.

Artikelförfattaren summerar: ”Just nu sker en glidning åt det auktoritära i den svenska debatten.”

Men någon glidning i totalitär och hatfylld riktning hos vänstern ser han inte.

Snacka om att vara blind, döv och oreflekterade över tillståndet i landet.

Hur ser då jag på samhällsdebatten?

1) När advokatsamfundets generalsekreterare och Expressenkolumnisten Cecilia Hagen okritiskt får skriva att man borde döda högerdebattörer med råttgift, har debatten spårat ur? Ja. Uttalanden som dessa, som chefredaktörer på DN, Expressen och andra medier inte har några invändningar emot, visar att det är vänstern och de politiskt korrekta som driver debatten till allt hårdare tonläge. Konservativa och liberaler säger emot. Det är deras brott. Ibland till ett högt personligt pris, medan vänsterns hat- och hotfyllda aktörer bara möts med ryggdunkande från etablissemanget.

2) Skälet till att motsättningarna ökar undviker DN. Men det är ju verkligheten som skapar förutsättningarna för samhällsdebatten. Debatt i sig är ju meningslös. Skälet till ett höjt tonläge är att vänsterradikaler och konservativa/liberaler i allt högre grad har olika verklighetsbilder. Vänstern ser inga problem med att miljontals personer skulle komma till Sverige från Mellanöstern och Afrika. Konservativa/liberaler ser problem och vill diskutera dem för att motverka att problem uppstår. Med så fundamentalt olika verklighetsbilder blir det logiskt att debatten blir het.

Min önskan är att dessa hårda motsättningar kunde diskuteras i sak, inte genom att kasta epitet och kleta personliga anklagelser på motståndarna. Om vi kunde hålla debatten till sakfrågor, borde vi kunna respektera motståndarna och väljarna kunde avgöra vägvalet.

Tema: Integra/migration · Realism/idealism

Vilken sorts människor vill svenskar vara?

onsdag 7 december 2016 · 14:01

En kulturartikel i Aftonbladet diskuteras marxismen. Den är faktiskt mer intressant än man kan tro. Malcom Kyeyune konstaterar att vänstern har övergivit marxismens materialistiska syn på politik som en fråga om fördelning och prioritering av de tillgångar som skapas i samhället. Han skriver, Ta ansvar, vänstern:

Debatten under flyktingkrisen handlade till exempel aldrig om [ekonomiska konsekvenser]. Sådana frågor ansågs som vulgära i en tid där människor drunknade i Medelhavet, och debatten vek i stället in på vilken sorts människor vi svenskar ville vara, vilket sorts moraliskt exempel vi måste sätta, och så vidare.

Detta var ett politiskt samtal där idén om att prioritera plötsligt hade blivit politiskt oacceptabel. Detta är i sig fascinerande, med tanke på att politik i en värld med begränsade resurser de facto ”handlar om” att prioritera, men det rådde liksom en stämning där den som förde detta på tal raskt kunde misstänkliggöras som någon sorts smygrasist.

Bara vi var goda nog, bara vi själva var rätt sorts människor, då skulle allting lösa sig … Materiell politik är något rent av smutsigt, något fult och primitivt som riktiga människor inte kan sänka sig till att handskas med, något som likt avloppsrengöring bör lämnas till din lokala moderat. Problemet är dock att den som inte är beredd att prioritera i slutändan inte heller är beredd att ta ansvar för sina idéer eller se till att de faktiskt blir verklighet.

Jag instämmer, utom om det där med moderater, de ingår i kören av änglar. Snarare var det väl endast sverigedemokrater som höll sig till verkligheten under hösten 2015, då inga gränser fick nämnas medan migrationsströmmarna tilltog.

Kyeyune fortsätter:

Idén om politik har i dag blivit kamp mellan det ”rena förnuftet” och orena, dåliga idéer såsom rasism, sexism, diverse fobier, där de som står på ”rätt” sida av barrikaderna kan kosta på sig oändligt ryggdunk över sin egna förträfflighet samtidigt som de förnekar sina motståndare både intelligens och grundläggande människovärde. I takt med att andelen av politiska spetälska växer – SD är numera störst parti i vissa mätningar – så blir sprickan inom vänstern mer och mer uttalad.

Han påpekar att med globaliseringen har de ojämlikheter som förr fanns mellan länder istället flyttat in och råder inom alla länder.

Varför har vänstern egentligen blivit så förtjust i talet om ”Vita kränkta män”, i att håna bondläppar, epa-traktorer, chavs, och annat patrask? Så länge vi blundar för de sociala konflikter vi själva är en del av så kommer svaret att undgå oss…

Svaret är ganska givet. Precis som liberalismen vägrar vänstern att erkänna nationalstatens fundamentala betydelse för att upprätthålla såväl demokrati som gemenskap. I sin egoistiska strävan att i egen person framstå som godhetens apostel — naturligtvis bara i snack, aldrig i handling — vill man kunna sparka på några som man kan döma ut som sämre.

Kommunismens planekonomi skulle uppnå det goda samhället. Det blev ett helvete där man lyckades. Nu ska det goda uppnås genom manifestation av egen förträfflighet som godhetsapostel. Det kommer också att leda till ett helvete när samhället faller sönder i anarki, laglöshet och gruppmotsättningar.

Tema: Realism/idealism

Veckans citat

tisdag 6 december 2016 · 20:30

Några intressanta citat i nyhetsflödet….

Vi har EU och FN, men det är bara nationalstaten som kan säkra medborgerliga och mänskliga rättigheter.

Kulturskribenten Ulrika Knutson i Fokus har upptäckt att nationen är central, särskilt i en global värld.

Varje krona i vinst är en investering i en bättre framtid, det gäller lika mycket i S-ledningens gamla metallindustri som i de nya välfärdsnäringarna.

PM Nilsson i Dagens Industri

Nej, den vänster som hyllar Fidel Castro har inte gjort upp med sitt förflutna.

Erik Helmerson i DN-ledare. Att de flesta svenska nyhetsredaktioner skriver om Castro som “ledare” och inte “diktator” säger vilka som ingår i denna vänster.

Frågan ”var kommer du ifrån – egentligen?” är inte ett uttryck för rasism. Det är ett tecken på nyfikenhet.

Naomi Abramowicz i Expressenkrönika med rubriken “Håll käften, Naomi. Du är alldeles för vit”

Trump signalerar till Kina att han kan ta tillbaka det Nixon gav dem. Genom att agera som Nixon - vara oberäknelig - skapar Trump en ny miljö för förhandlingar som Kina inte kan säga nej till. Kina måste ha tillgång till amerikanska marknader även om villkoren blir mindre förmånliga.

Statsvetaren George Friedman i Geopolitical Futures

Tema: Kultur & humor

Vem efterträder Löfven som S-ledare?

söndag 4 december 2016 · 9:43

Enligt DI Weekend räknar man inom S med att Stefan Löfven avgår efter nästa val, 2018. Han tog uppdraget av plikt i en nödsituation 2012 och efter två val borde “ordinarie” kandidater finnas och som duger.

DI skriver, “Kanske börjar partiet åter bli moget för en riktig politiker?”

Men samtidigt är trenden i västvärlden att man inte vill ha proffspolitiker ur etablissemanget, utan riktiga människor.

Kanske är det faktum att Stefan Löfven mer har en aura av att vara facklig ledare inom industrin än att var politiker, som gör att Socialdemokraterna trots stora svårigheter att regera inte sjunkit mer i opinionen. Flera påpekade efter veckans SCB-mätning att regeringen inte ligger sämre till än den borgerliga oppositionen, trots regeringsinnehavet. Det är ovanligt.

Men att Stefan Löfven vill avgå så fort hans värnplikt inte längre behövs, låter rimligt.

DI pekar ut två tydliga alternativ: Anders Ygeman och Ardalan Shekarabi. De har en sak gemensamt, de är båda yrkespolitiker i den form som amerikanska folket så utomordentligt tydligt avvisade i presidentvalet.

Men i det långa reportaget framgår att de haft mer brokiga karriärer än vanliga politiker. Anders Ygemans steg mot toppen stod mycket länge still. Han blockerades från högre uppdrag eftersom han sågs som alltför vänster och en obehaglig intrigmakare från Stockholm. Ardalan Shekarabi fick se sin karriär krossas redan i ungdomsförbundet, där han anklagades för att vara högersosse och tvingades avgå som SSU-ordförande pga tvivelaktigt finansierade kampanjer.

Trots problemen har de inte givit upp utan fortsatt kämpa sig fram i partiet. Med Löfvens minoritetsregering fick de till slut chansen att visa vad de går för. Och båda har tagit sig an statsrådsarbetet med hull och hår. Därför framstår de nu som framtiden i partiet.

Ironiskt nog har vänstersossen Ygeman i sin roll som inrikesminister blivit populär därför att han inte ber om ursäkt för att lag och ordning upprätthålls. Hans framtoning är nu höger, trots hans vänsteridentitet.

För Shekarabi är det tvärtom. I rollen som civilminister har han haft kollektivavtal och andra vänsterfrågor på sin agenda och blivit populär bland fackförbundet. Hans framtoning är nu vänster, trots att hans högerprofil i partiet.

Det visar att de är skickliga politiker. De anpassar sig och gör det bästa av de uppgifter de tilldelas.

Men frågan är om det är proffspolitiker väljarna vill ha. Kan de lyfta sig över de plattityder och den tröttsamma, inövade retoriken som politiker använder och stöter bort väljarkåren?

Ygeman verkar förstå. Retoriskt har han en no-nonsens attityd i intervjuer. Han talar klartext om terrorhot och att lagstiftningen ska följas. Men i handling backar han upp den största demoraliserande kraften inom polisen, dvs politrucken Dan Eliasson, med titeln rikspolischef.

När Shekarabi mötte Jimmie Åkesson i Bromölla i höstas framstod han som en vanlig politiker med halvsanningar och tillspetsad retorik i debatten. Det var 70-tal över hans stil. Han talade utan att lyssna. Men i handling har hans arbete med utstationeringsdirektiv och kollektivavtal ett delvis gott syfte. Han rör sig också utanför traditionella S-miljöer.

De båda fångar också mycket av identitetspolitiken som är så viktig för vänstern. Shekarabi är flyktingbarnet som blev akademiker. Ygeman framställs i DI som arbetargrabb från Hagsätra, men hans far var journalist och chefredaktör inom fackföreningsrörelsen. Men han är en folkrörelsemänniska och började som tonåring sätta upp valaffischer. (Jag träffade honom första gången på Sergels torg efter midnatt då valaffischer fick börja sättas upp, tror det var 1988. Han för S, jag för C. Ungdomsförbunden tävlade sedan många val om vem som kunde få upp flest affischer utmed räcket ovan plattan.)

Nu har det ju inte varit särskilt bra att bli utpekad som blivande partiledare inom S. Det skapar högre krav och intrigerna fördjupas. Men nog måste Stefan Löfven avgå vid något tillfälle, och kanske blir det redan till 2018.

Tema: Rödgröna

Humor: Patton och de värdelösa männen

fredag 2 december 2016 · 15:32

Fredag! Lite aktuell satir. Här är Steve Breens tolkning av att general James “Mad Dog” Mattis nominerats till att bli USA:s nästa försvarsminister.

Mattis energiska ledning av strider i Bagdad och Fallujah gav honom smeknamnet och han har sedan dess jämförts med andra världskrigets pansargeneral George S Patton. Och likt Patton har han uttalat sig drastiskt om motståndare, som Iran.

I Sverige för vi ju en annan sorts strid, den mellan olika grupper och identiteter. Här Kalle Strokirks tolkning.

Tema: Kultur & humor

Trump fortsätter att chocka etablissemangen

torsdag 1 december 2016 · 20:47

Sedan valsegern har Donald Trump överraskat på många sätt. Här är några.

1)
Trump-skrapan i New York är politikens epicentrum. Ministerkandidater och topptjänstemän kommer och går genom lobbyn inför öppen ridå. Det har aldrig hänt i USA:s historia att medierna kan se vilka kända och okända personer den tillträdande presidenten och hans stab håller möten med.

Riktigt så revolutionerande är det kanske inte, om man jämför med Storbritannien. En nytillträdd premiärminister kallar ministerkandidater till Downing Street nr 10, som bevakas av medierna. Men nog är det ett smart PR-trick att ge medierna vad de vill ha: action, fototillfällen med kändisar och stimulans till spekulationer.

2)
Han har nominerat flera kvinnor. Elaine Chao till infrastrukturminister. Hon blev den förste kines-amerikanske kvinnan att bli amerikansk minister när hon under åtta år var arbetsmarknadsminister hos George W Bush.

Guvernör Nikki Haley, som gick hårt åt Trump under primärvalet, är nominerad till FN-ambassadör.

Betsy DeVos, tidigare ordförande för motsvarande Rädda Barnen, har nominerats till utbildningsminister.

3)
Flera miljardärer kommer att ingå i regeringen. Betsy DeVos är en. Finansministerkandidaten, bankmannen Steven Mnuchin är en annan. En tredje miljardär är handelsministerkandidaten, finansmannen Wilbur Ross.

4)
I arbetet med nomineringar och utnämningar upprätthåller Trump en balans mellan utmanande outsiders och erfarna tungviktare. Många av Trumps väljare avskyr etablissemangets Mitt Romney, men Trump bjuder honom på golf och middagar. Dock inget toppjobb än. En annan som Teaparty-rörelsen ogillar är “partisekreteraren” Reince Priebus, som Trump dock gjort till stabschef i Vita huset, normalt den högsta tjänstemannen runt presidenten. Detta för att skapa god kontakt med Kongressen.

5)
Trump har, redan innan han tillträtt som president, talat med flera storföretag som tidigare meddelat att de ska flytta arbetstillfällen till Mexiko. Flera bolag har nu dragit tillbaka flytten.

6)
I kväll talar Donald Trump hos teknologiföretaget Carrier i Indianapolis, där man lovat behålla 800 hyggligt betalda arbeten. Det har chockat etablissemanget, inte minst journalistkåren, att Trump nu ger sig ut för att möta väljarna. Något sådant har aldrig hänt förr, mellan valdagen och tillträdet i januari.

Men jag gissar att Trump vill motverka och väga upp den ständigt negativt vinklade medierapporteringen han fått efter valet. Normalt brukar man i medierna efter valet tala om segraren som en vinnare, men numera är medierna så vänstervinklade att de snarare sett valet som en förlust, som något negativt. Trump vill ta udden av denna attityd.

Ja, jösses. Det är en helt ny politisk verklighet i Washington. Och ändå är det sju veckor till dess Trump svär in och faktiskt tillträder som Amerikas 45:e president.

Tema: Amerika