Massmedierna har vräkt ut spekulationer om att den gärningsman i Toulouse som skjutit ihjäl tre soldater och flera barn på en judisk skola. Man har sagt att det handlar om högerextremism och rasism.

Nu visar det sig att den misstänkte är al-Qaidasympatisör som besökt Pakistan för “utbildning”.

Efter Breiviks terrordåd i Norge hette det att de inledande spekulationerna om att det handlade om islamister visar vilka fördomar som finns mot muslimer.

Vad ska man säga nu? Motsatsen?

Händelserna visar hur ansvarslös diskussionen är, och att avsikten är att smutskasta dem man inte håller med istället för debatt i sak. Taktiken “Guilty-by-association” slår nu tillbaka. Man har pekat ut fel motiv. Meiderna har visat - enligt sitt eget sätt att resonera - att man är grovt fördomsfull.

Tänk om man kunde släppa epiteten och personpåhoppen för att istället diskutera sakfrågor, och exempelvis erkänna att extremism i islams namn är ett hot mot våra värderingar. Alla borde ta avstånd från politiskt våld, och att muslimskt våld är lika oacceptabelt som annat extremistiskt våld.

Se mer: Kopplingar till al-Quaida, På order från al-Qaida, Han sköt på skolgården. (Andra intressanta bloggar om politik, islam, islamism, fundamentalism, terrorism, islamofobi, rasism, media, medier, mediekritik, journalistik)

SÖNDAGSKRÖNIKA: Jag får frågan ibland. Sedan Annie Lööf tillträdde som partiledare och näringsminister i september har hon inte gjort några tydliga avtryck. När hon efter några månader i det nya jobbet intervjuades i magasinet Neo, uppfattade många det som att hon retirerar från de tydligt klassiskt liberala ståndpunkterna som hon förut framfört och som gjorde henne till en spännande debattör och politiker.

Mitt svar är: vänta bara! Det är mer än ett skämtsamt svar.

I vår mediala tid är det lätt att underskatta vilka extremt tunga uppdrag det är som Annie Lööf nu fått förtroendet att inneha. Att bli partiledare i Sverige är en mycket utsatt och svår position. Se bara på Håkan Juholt, Maria Leissner, Mona Sahlin och Lennart Dahléus. De hade lång erfarenhet av partipolitik, men föll omedelbart då de blev partiledare. De klarade inte av den nya roll det innebar att… leda.

Och ändå: ingen av dessa blev samtidigt statsråd och chef över ett av de tyngsta departementen i regeringskansliet. Före Annie Lööf är det ingen i svensk historia som samtidigt blivit partiledare och för första gången statsråd.

Centerpartiets nye ordförande har fullt upp med att på rekordkort tid sätta sig in i rollen som ledare för både sitt parti och sitt departement.

Den liknelse jag kommer att tänka på är när Thorbjörn Fälldin tillträdde som statsminister 1976, efter mer än 40 år av oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav. Att leda landet hade ingen annan än en inre krets inom S erfarenhet av. Det stora och tunga ansvaret märktes i Fälldins tal.

När jag i skriften ”Rikstingstalen” studerade Fälldins årliga tal på partiets högtidsdag från 1971 till 1985 upptäckte jag att talen efter tillträdet som regeringschef blev mer återhållsamma. Han hade att ta hänsyn till den nya situationen och han hade inte fullt grepp om alla aspekter av att regera landet. Men med åren kommer engagemanget tillbaka.

Mats Svegfors sa en gång att det verkliga regeringsskiftet inte skedde 1976 utan 1980, eftersom det var först med den andra mandatperioden som regeringen började föra sin egen politik och inte bara förvalta den socialdemokratiska. Man började helt enkelt bli varm i kläderna.

Jag menar att Annie Lööf är just i denna inledande fas då hon måste ta in allt nytt ansvar som hennes nya tunga uppdrag kräver. Hon måste ta in hur hon ska använda de nya positionerna för att på bästa sätt gynna de värderingar som hon står för.

När denna läroperiod är över, och hon har tid (ungefär två år) fram till valrörelsen drar igång i början av 2014, tror jag vi kan förvänta oss en kraftfull och pådrivande centerledare.

Men hur går det? Klarar hon av det?

När PJ Anders Linder i senaste Neo kommenterar intervjun med Lööf jämför han henne inte med Fälldin utan med Margaret Thatcher. Den senare fick vänta mer än tio år som parlamentsledamot innan hon blev utbildningsminister och sedan fem till innan hon blev partiledare. Lööf förkortade dessa 16 år till 5. Linder skriver:

Hon har gått från inkryssat stjärnskott till mogen makthavare på en dryg mandatperiod, och hon har lagt sig till med och gjort sig av med precis lagom mycket under resans gång (…) Idealismen och övertygelsen finns på plats, men ivern att flagga med dem är inte riktigt densamma.

Skillnaden mellan att vara idéburen resultatpolitiker och principstyrd ideolog illustrerade hon redan i FRA-debattens 2008. Och ja, det var hennes ”eldprov”. Hon såg att viktiga värden behövde balanseras och i stället för att köra huvudet i väggen lade hon krutet på att få fram något konstruktivt.

Där lade hon grunden till sitt partiledarskap. En politisk ledare måste veta vad hon vill men kan sällan unna sig att vilja bara en enda sak (…) Frågan är om hon även har den tjurskallighet och osmidighet som behövs. Har hon kraft och jävlighet nog att skapa betydelsebärande konflikter?

Jag instämmer i detta. Se bara på hur en annan av FRA-kritikerna, Birgitta Ohlsson (FP) agerade. Istället för att som Lööf, av regeringen kräva betydelsefulla förändringar (domstolsprövning), ropade Ohlsson ut sin frustration i medierna för att sedan lägga ner sin röst i riksdagen. Där demonstrerades skillnaden mellan en ledare och ett tomtebloss.

För mig vore det en stor besvikelse om hon inte visar sig jävlig nog (eller djärv nog, som jag hellre skulle kalla det) att utmana Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i regeringen om entreprenörskapets frihet. Lööf har på nära håll sett hur Maud Olofssons vänliga samarbete inte belönades av Moderaterna utan snarare utnyttjades.

Lööw måste visa integritet, skärpa i förslagen och moraliskt mod att ta strid i regeringen för de frågor som hon och Centerpartiet anser angelägna för att minska arbetslösheten och fullfölja arbetet mot utanförskapet.

Man kan aldrig veta om en person klarar den ojämförbara stress och press som arbete i landets absoluta maktcentrum medför. Men det skulle förvåna mig högeligen om inte Annie Lööf klarar den utmaningen lika självklart som de utmaningar hon i snabb takt övervunnit hittills.

Att hon tar tid på sig, till skillnad från exempelvis Juholt, är inget svaghetstecken. Tvärtom.

(Andra bloggar om politik, ideologi, regeringen, frihet, Alliansen, Annie Lööf, Centerpartiet, i)

I en ovanlig och tänkvärd kolumn i DN-Kultur skriver musikrecensenten Fredrik Strage om det amerikanska presidentvalet. Förmodligen ska det till en musikintresserad journalist för att kunna förmedla annat än vanliga floskler och grovt okunniga fördomar om amerikanska samhället.

Han ställer nämligen karikatyrerna om amerikaner mot lika schablonmässiga beskrivningar om svenskar. Sådana generaliseringar brukar ofta leda fel, om de inte träffar en bärande värdering eller mentalitet som präglar det beskrivna samhället.

Inskränkta amerikaner är inte bara roliga. De gör också att vi svenskar känner oss smartare. Våra skolbarn är visserligen analfabeter, vårt försvarsdepartement skickar militära hemligheter via Hotmail och 56 procent av befolkningen såg minst tio minuter av Melodifestivalen förra helgen. Ändå inbillar vi oss att vi är mer intelligenta än Newt Gingrich.

Detta tror jag är den drivande kraften bakom all uttalad antiamerikanism - vi har ett lillebrorkomplex, men döljer det genom att förlöjliga det samhälle vi egentligen ser oss underlägsna. Vi har samma fenomen inom landet - mellan 08-or och övriga.

Strage skriver sedan om något elementärt i skillnaden mellan den amerikanska och den svenska mentaliteten:

Om zombieapokalypsen inträffade skulle vi svenskar reagera som efter tsunamin och utbrista: ”Vi har inte fått någon information!” Lydigt skulle vi rada upp oss för att vaccineras mot zombiesjuka (även om sprutan inte hjälpte utan bara gav oss narkolepsi). Vi skulle kräva ministrars avgång, medan de levande döda tuggade sig genom befolkningen, eftersom vi lärt oss att myndigheterna ska ta hand om oss.

Sydstatarna skulle inte gnälla. De skulle dra ut i skogen med ”all kinds of guns”. Och de skulle antagligen ha Jesus på sin sida.

En poppkulturell analys som överträffar allt om USA i svenska nyhets- och samhällsprogram på årtionden.

(Andra intressanta bloggar om politik, USA, Newt Gingrich, media, kultur)

SÖNDAGSKRÖNIKA: Jag är har länge varit trött på att höra allt tjat om fyraprocentspärren i samband med opinonsmätningar. Diskussioner kring denna spärr tar bort fokus från politikens innehåll och riktar det istället på taktik och spekulation.

Under sommaren före valet 2010 älskade journalisterna att spekulera om utifall att Kristdemokraterna eller Centerpartiet skulle åka ur riksdagen, därför att de i några opinionsmätningar hamnade ”nära spärren”. Närmare valet handlar mycket av debatten om utifall att Sverigedemokraterna ska klara spärren eller inte, och vad det skulle betyda. Det blir tekniskt procedursnack istället för fokus på politiska värderingar och förslag.

Dessutom är det odemokratiskt att tillämpa en godtycklig spärr på en viss nivå. I Ryssland har spärren höjts till 10 procent för att stänga ute oppositionspartier. Sverige kan inte protestera, eftersom Putin kan hänvisa till att också Sverige har spärr.

Varför ska den vara just fyra procent? När spärren infördes diskuterades både tre och fem procent. Att ha artificiella spärrar
skadar trovärdigheten till det demokratiska systemet.

Det brukar heta att en spärr mot småpartier behövs för att uppnå regeringsdugliga majoriteter. Det är skitsnack!

I grundlagsutredningens förarbeten finns en rapport av statsvetaren i Uppsala Lars Davidsson (SOU 2007:40) som analyserar olika lösningar för mandatfördelning. Under ett av grundlagsutredningens seminarier påpekade han att ett borttagande av 4-procentsspärren tillsammans med borttagande av utjämningsmandaten skulle ge fler småpartier
representation i riksdagen, samtidigt som deras inflytande över regeringsbildningen inte skulle öka.

Jag blev förbluffad av den slutsatsen och ställde frågan hur detta kunde komma sig. Och svaret är att utjämningsmandaten i huvudsak går till de partier som ligger närmast 4-procentsspärren.

Tar vi bort dessa 39 utjämningsmandat, och låter riksdagen bestå av enbart de 310 fasta mandaten (ytterligare ett mandat borde bort för att inte riskera två lika stora block), får partier som är mindre än 8 procent betydligt färre mandat än i dagens system. Men de blir representerade i valkretsar där de har tillräckligt många röster för att ta enstaka mandat.

Därmed kan alltså fler partier vara representerade i riksdagen, utan att de förstör möjligheterna att bilda regering.

Låt oss titta på hur den riksdagen efter valet 2006 sett ut om de 39 utjämningsmandaten inte delats ut. Som synes i tabell 1 nedan skulle större partier nästan inte tappa några mandat. Med större partier menas de som har 8 procent eller mer (i detta fall C, M och S).

De som har mindre än 8 procent tappa rejält. Miljöpartiet med 5,1 procent av rösterna skulle förlora mer än hälften av sina mandat om utjämningsmandaten togs bort. På detta sätt minskar risken att ett litet parti får vågmästarroll. Vågmästarroll för ett litet parti innebär ett stort avsteg från representativt inflytande. Det lilla vågmästarpartiet kan tippa maktbalansen åt ena eller andra hållet och därav kräva stora eftergifter. Det är inte i linje med representativt inflytande.

Sedan utjämningsmandaten tagits bort kan också fyraprocentspärren slopas, så att fler mindre partier kan komma in, utan att för den skull försämra möjligheten att bilda regering.

Lars Törnman i Kirunapartiet ställde i valet 2002 upp till riksdagen som Norrbottenspartiet och fick 9,1 procent i valkretsen. Det hade inneburit att Törnman blivit riksdagsman. Partiet hade fått ett mandat. Det hade inte påverkat regeringsbildningen. Men ett parti till hade haft representation i riksdagen. Är inte det demokrati?

I riksdagsvalet 2006 hade Sverigedemokraterna kommit in med tre fasta mandat. Men Allianspartierna ändå haft majoritet, trots att SD kommit in med 3 mandat. Hade inte det varit bättre? För demokratin, för att i valet 2010 slippa fokus på om sverigedemokrater ska klara spärren och bli vågmästare? Då finns fler schatteringar representerade, men deras inflytande blir proportionerligt, dvs ytterst begränsat.

Den vanligaste invändning jag fått på förslaget att ta bort utjämningsmandaten och slopa fyraprocensspärren har just varit att då skulle Sverigedemokrater och andra kunna komma in i riksdagen. Demokrati gjordes till en prestigesak. Så borde det inte vara. Och nu, efter valet 2010, finns ändå Sverigedemokraterna i riskdagen. Dessutom som vågmästare.

Därför anser jag att det nu är rätt tid att ändra vallagen och ta bort fyraprocentsspärren och de 39 utjämningsmandaten. Vi skulle få en bredare demokrati, kanske med ännu fler partier. Men vi skulle ändå med jämkade uddatalsmetoden skapa goda förutsättningar för att en regeringsduglig majoritet uppstår.

Ja, hade denna förändring införts före valet 2010 hade Alliansen idag varit i majoritet. Det hade varit bättre för Sverige.

I tabell 3 nedan ser du hur oppositionen med nuvarande mandatfördelning har 176 mandat mot Alliansens 173. Om spärren tagits bort tillsammans med utjämningsmandaten hade Alliansen fått egen majoritet på 156 mot 154 mandat.

För att slippa risken med att ett eller flera partier blir vågmästare efter valet 2014 borde fyraprocentspärren och utjämningsmandaten tas bort. Chanserna att få ett regeringsduglig majoritet skulle öka samtidigt som småpartierna inte skulle kunna bedriva utpressning, men de skulle ha goda möjligheter att vara representerade i parlamentet.

Jag begriper inte vad partierna väntar på. Sätt igång och gör vallagen mer demokratisk!

- - -

Tabell 1. Valresultatet 2006 utan utjämningsmandat
Så många mandat skulle partier förlora (mandat före ändring/förändring)

97 mandat, Moderaterna, -4 mandat
29 mandat, Centerpartiet, -2 mandat
28 mandat, Folkpartiet, -6 mandat
24 mandat, Kristdemokraterna, -7 mandat
130 mandat, Socialdemokraterna, -1 mandat
22 mandat, Vänsterpartiet, -9 mandat
19 mandat, Miljöpartiet, -10 mandat
349 mandat, summa, -39 mandat

Tabell 2. Valresultat 2006 utan utjämningsmandat och utan spärr
Vad skulle spärrens och utjämningsmandatens slopande innebära för mandatfördelningen? (mandat före ändring/ förändring)

97 mandat, Moderaterna, -6 mandat
29 mandat, Centerpartiet, -2 mandat
28 mandat, Folkpartiet, -6 mandat
24 mandat, Kristdemokraterna, -8 mandat
130 mandat, Socialdemokraterna, -1 mandat
22 mandat, Vänsterpartiet, -9 mandat
19 mandat, Miljöpartiet, -10 mandat
349 mandat, summa, -39 mandat
0 mandat, Sverigedemokraterna, +3 mandat

Tabell 3. Valresultat 2010 utan utjämningsmandat och utan spärr
Vad skulle spärrens och utjämningsmandatens slopande innebära för mandatfördelningen? (mandat före ändring/förändring)

107 mandat, Moderaterna, +-0 mandat
23 mandat, Centerpartiet, -2 mandat
24 mandat, Folkpartiet, -7 mandat
19 mandat, Kristdemokraterna, -8 mandat
112 mandat, Socialdemokraterna, +-0 mandat
19 mandat, Vänsterpartiet, -10 mandat
25 mandat, Miljöpartiet, -6 mandat
20 mandat, Sverigedemokraterna, -6 mandat
349 mandat, summa, -39 mandat

173 mandat, Alliansen, -17 mandat (=156 mandat)
176 mandat, oppositionen, -22 mandat (=154 mandat)

Artikeln publicerades i första version i Frihetsjournalen i oktober 2010. (Andra intressanta bloggar om politik, val, Alliansen, regeringen, Rödgröna, demokrati, Sifo)

Så fortsätter vänstern att veva kritik mot svensk vapenexport, även om det inte finns några beslut om vapenfabrik i Saudiarabien.

Med spelad indignation talar man emot vapenexport i syfte att själva framstå som godhetens apostlar.

Men man glömmer nogsamt att tala om bakgrunden till varför Sverige har en omfattande försvarsindustri: neutralitetspolitiken. 

Det är ohederligt att inte beskriva sambanden i försvarspolitiken. Neutraliteten krävde att Sverige i hög grad kunde producera sina egna vapen och därmed inte var beroende av andra aktörer.

De som vill stoppa svensk vapenexport mörkar med konsekvensen. Sverige blir ännu hårdare knutet till Nato. Jag skulle vilja höra V, MP och andra exportkritiker säga som det är: vi vill hellre gå med i Nato än tillåta vapenexport.

Mer: SvD, Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, Saudiarabien, FOI, vapenexport)

Svenska medier har i två dagar blåst upp “nyheten” att Sverige bygger vapenfabrik i Saudiarabien och att det skulle ske med bulvanföretag.

Men nu visar det sig att ingenting är sant.

Någon vapenfabrik har aldrig funnits planerad. Inget bulvanföretag existerar.

Alltihop är nys. En medieanka.

Det här är ett gigantiskt fiasko för svensk journalistik och för alla de medieföretag som publicerat dessa ogrundade, okontrollerade uppgifter utan att göra någon källkritisk granskning alls.

En enda tidigare FOI-anställd, förmodligen missnöjd, är den enda “källan”. Det räcker alltså att en enda tidigare anställd yppar konspirationsteorier så går hela medie-Sverige igång och påstår att det är så som denne ende person säger, utan att göra någon faktakoll överhuvudtaget.

Idag har FOI:s generaldirektör kategoriskt avvisat alla påståenden. Försvarsminister Sten Tolgfors har dementerat att något hänt utöver det som framgår av det sju år gamla och helt offentliga samarbetsavtalet med Saudiarabien, ett avtal som alltså tecknades under Göran Perssons regeringstid.

Medierna har slutat ägna sig åt källkritik för att istället vara bärare av skvaller och löst prat.

De senaste två dagarna är en fullständig katastrof för mediebranschen. Men istället för självrannsakan kommer man förmodligen att låtsas som ingenting hänt. Helt sanslöst. Vi behöver granskande medier, men granskning måste vara saklig, seriös och grundas på noggrann källkritik.

Mer: SvD, SvD2, SR, SR2. Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, Saudiarabien, FOI, vapenexport)

Så vinklar åter medierna det som negativt att polisen gör sitt jobb och avväpnar tjuvar och besvarar beskjutning från rånare. Sveriges radio använder rubriken Flera av polisens kulor träffade gym - alltså fokus på polisen, inte på väpnat rån och skottlossning mot polis. Det är som om medierna vill att kriminella ska styra och ställa på våra gator.

Polisen handlade utmärkt igår, då centrala Stockholm drabbades av väpnat rån och skottlossning. Man lät inte buset ta över gatorna, utan besvarade elden och tvingade rånarna att ge upp och lägga sig ner på marken.

Vi som vill ha en rättsstat och inte anarki måste stå upp för att ordningsmakten har mandat att upprätthålla våldsmonopolet. Då ska buset som svar på skottlossning mötas av moteld till dess de ger upp.

Poliserna som vann skottduellen på Birger Jarlsgatan igår borde få medalj.

(Andra intressanta bloggar om politik, polis, våld, skottlossning, kriminalitet, brott, kriminalpolitik, lag o rätt)

Från vänsterhåll heter det att sysselsättningsgraden sjunkit och att regeringen därför inte uppnått mål om minskat utanförskap. Men så kan bara de säga som har skygglappar stora som dasslock.

Sysselsättning är extremt konjunkturkänslig. Därför är det viktigt att sätta siffror i samband med konjunkturcykeln. Det gör Peter Wolodarski i DN:

Medan sysselsättningen kollapsade i början av 90-talet ökade den med omkring 300.000 personer mellan åren 2005 och 2011, trots finanskrisen … Dagens nivå [för arbetslöshet] är hög men inte högre än 2005, alltså före den ekonomiska oron.

Detta är ju ett extremt gott betyg för Alliansen. Att mitt under den värsta finanskrisen sedan 1930-talet genomföra en politik som håller sysselsättningen igång långt över tidigare konjunktursvackor - då S-regeringar härjat - är en bedrift som heter duga.

Man ska till detta också lägga att Sverige sedan 2006 tagit emot en stor mängd migranter med låg utbildning, om de ens är läskunniga, och utan kunskaper i svenska språket. Det är denna population som gör att vänstern kan hävda att sysselsättningsgraden bland vuxna sjunkit och att socialbidragen ökat. 

I rimlighetens namn borde de som kritiserar regeringen tala om vad man vill göra med detta faktum. Snabbast vore att stänga gränserna. Då skulle sysselsättningsgraden stiga eftersom nya migranter utan kunskaper för arbetsmarknaden inte skulle försämra siffrorna. Vill kritikerna göra det?

Om inte borde de tala om hur denna grupp snabbare ska komma ut i arbetslivet. Snabbast kan det ske genom att sänka lägstalönerna i kollektivavtalen. Om lägstalönerna sänktes skulle de som inte kan svenska och saknar utbildning enklare få jobb och slippa leva på bidrag. Vill kritikerna detta?

Svaret är nej på båda frågorna.

Så vad återstår av regeringskritikernas poänger? Ingenting. De är medansvariga för att sysselsättningsgraden inte stiger.

Själv skulle jag vilja svara ja på andra frågan. Lägstalönerna borde sänkas och arbetsrättens anställningsskydd upphävas i företag under 50 anställda. Men här fegar också Alliansen ur.

Alltså är alla partier idag ansvariga för att sysselsättningen inte är så hög som den skulle kunna vara, om man inte hade ideologiska skygglappar.

(Andra intressanta bloggar om politik, arbete, arbetslinjen, Alliansen, regeringen, arbetslöshet, bidragsberoende, jobb, sysselsättning)

Många medier rapporterar idag om att demensboendet Torsiliahemmet anmälts, Grova brister utreds:

Enligt anmälningarna har dementa åldringar blivit sittande med nerkissade blöjor eller intorkad avföring.

Men inte en enda av dessa medier, inklusive SVT och Sveriges Radio, tar sig för att rapportera att detta äldreboende är kommunalt och saknar vinstintresse.

Bara när brister hos privata aktörer avslöjas blir det för medierna intressant att meddela “i det privata boendet”. När boendet är kommunalt, nämns inte detta.

Snacka om att ägna sig åt politisk propaganda. Massmedierna går, som vanligt, i vänsterns ledband. Problemen i äldreomsorgen är djupare än vem som driver den: Äldreomsorgen kanonmat i ideologiskt krig.

Mer: SR, SVT, DN. (Andra bloggar om politik, äldre, äldreomsorg, privatisering, välfärd, Carema, i)

I Världen idag medverkar jag idag med gästkolum: 

Jag mötte nyligen fotografen Elisabeth Ohlson Wallin i SVT:s Debatt för en diskussion om hennes senaste alster, ett fotomontage där statsministern stod med neddragna byxor och iförd nedkissad blöja.

Hon menar att den politiska konsten blivit för mesig och att man måste våga gå över gränsen för att bli tydlig. På 1960- och 70-talen lyckades kulturvänstern provocera genom att förnedra uppburna och respekterade personer inom politiken. Men var tid har sin satir och humor. Då, för 40 år sedan var det ett påtagligt brott mot den tidens anda att håna makthavare, eftersom de flesta medborgare då såg upp till politiker. Inte bara som samhällets främsta ledare, utan framför allt som folkets välgörare. Genom politiken påskyndades utbyggnaden av välfärd och trygghet som man före andra världskriget inte kunnat drömma om.

Att börja häckla och håna var då en uppenbar provokation mot tidens anda. Också på det religiösa området skedde, med exempelvis Monty Pythons Life of Brian, ett skifte från avsaknad av kritik till dräpande satir.

För mig framstår den tidens provokationer som meningsfulla. Att politiker inte längre hyllas likt gudar som ger folket gudagåvor, innebar ju faktiskt en öppning för högerpolitik snarare än mer radikal vänsterpolitik (som många satiriker tänkt sig). Politiker skapar inte välstånd, de vill snarare med tvång bestämma hur vi medborgare använder våra resurser. Här gjorde vänsterns politiska konst en viktig insats genom att ta ner politikerna på jorden. Då var hånet och häcklandet befogat för att öppna människors ögon.

Kristendomen utsattes för samma satir eftersom den också i hög grad tillhört statsmakten. Det var befogat att riva ner den auktoritet som omgav kyrkligheten. Satiren avslöjade hur den kristna dimensionen stelnat i sin maktutövning. Just därför att den utmanades har vi idag en spirande och intressantare diskussion om de kristna värdena.

Men när Ohlson Wallin försöker återuppta 1960-talsprovokationer faller de platt till marken. Hennes blöjbild uppfyller visserligen kriteriet att håna. Men vart leder det? Att förlöjliga en statsminister på 2010-talet är att slå in öppna dörrar. Det hade varit mer provocerande om hon dyrkat en partiledare som profet som kan rädda oss från allt ont.

Reinfeldt i kissblöja ska få oss att inse hur skandalös den privata äldreomsorgen är och hur skadlig kapitalismen och dess vinstintresse är. Men funkar det? Inte alls. För det första är inget politiskt parti för vanvård. För det andra är vanvården minst lika omfattande i den offentligt drivna äldreomsorgen. Piteå kommun avslöjades med att man låst in de äldre i kommunala boenden istället för att anlita personal. I södra Sverige har kommunanställda stulit från och misshandlat äldre.

Jag menar att systemfelet stavas för liten kundmakt för de äldre och deras närstående. Med äldrepeng som följer med de äldre när de byter från ett boende till ett annat, skulle makten som ligger i pengar föras över från politiker till brukarna. Då skulle vi få kvalitetskontroll varje dag och äldreomsorgen skulle tvingas fokusera på det centrala: ge värdig service! Om detta säger blöjbilden ingenting.

(Andra bloggar om politik, provokation, kultur, i)

Vill tipsa om tre utmärkta filosofiska artiklar som Medborgarrättsrörelsen lagt upp om rättvisa och medborgarnas ställning.

I Makten och rätten, skriver författaren och debattören Nils-Eric Sandberg (ur Den orädde debattören, Ekerlids 2011):

Har vi rättigheter, eller får vi dem av staten? Har vi rättigheter eftersom vi lever i en demokrati, eller lever vi i en demokrati eftersom vi har rättigheter? Finns det rättigheter som inte beror på statsmakrens beslut? Detta är demokratins kärnfrågor. Den diskuteras nästan aldrig.

I uppsatsen Så urholkades äganderätten i Sverige – det idéhistoriska perspektivet, skriver advokaten Fredrik von Baumgarten (ur en handbok utgiven av Institutet för offentlig och internationell rätt, 1985):

Östen Undén (S) drar den politiskt sett betydelsefulla slutsatsen, att “en ny lag kan aldrig göra intrång i äganderätten som sådan”.

I artikeln Hägerströms spökhus skriver journalisten Maciej Zaremba (i Expressen 1985-02-11):

Det är ett märkligt fenomen att denna filosofi, som producerar en så osympatisk människosyn, kunnat spridas så brett och överlevt så länge just i Sverige. Det är märligt, i synnerhet som den i längden avväpnar demokratin, eller åtminstone pluralismen.

Värdenihilismen är en bov bakom många farliga symptom i det moderna samhället. Genom att den funnits i bakgrunden och inte på agendan, har den varit svår att avslöja. Men dessa tre artiklar visar vad det handlar om.

(Andra intressanta bloggar om politik, rättigheter, rättvisa, juridik, mänskliga rättigheter, samhälle, demokrati, frihet)

I veckan meddelade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) att regeringen föreslår riksdagen att tillfälligt återgå till det gamla begreppet när det gäller att bedöma den sjukskrivnes arbetsförmåga.

Men skillnaden mellan den gamla lagstiftningen (där arbetsförmågan bedömdes mot “normalt förekommande arbeten”) och den nuvarande lagstiftningen (där arbetsförmågan prövas mot “den reguljära arbetsmarknaden”) är liten och har samma andemening.

Kristersson menar, med stöd av Försäkringskassan och Socialstyrelsen, att båda begreppen har brister och inte tillräckligt mycket utgår från den enskildes förmågor och svårigheter, därför kommer han att inom ett år lägga fram ett nytt begrepp om hur den enskilde ska prövas mot arbetsmarknaden.

Jag tycker allt detta låter rimligt, men är det verkligen här skon klämmer? Är kritikerna egentligen ute efter rättssäker prövning?

Är det inte snarare så att kritikerna mot förändringar är ute efter något helt annat, nämligen att den som blivit sjuk aldrig ska behöva få sänkt inkomst? Det är därför kritiken är så svårfångad men samtidigt laddad. Kritikerna säger det inte rent ut, men det är just detta de menar: ingen ska behöva tappa inkomst vad som än händer.

Men så har det aldrig varit tänkt, inte heller av S-regeringarna. Löftespolitik under många årtionden har dock skapat förväntningar om det är så det borde vara. S-regeringar tillät länge slapp tillämpning av reglerna som innebar att människor trodde att sjukdom inte skulle leda till sänkt inkomst.

Därför kan det ses som kränkande, att en person som nått en viss nivå i karriär och lön efter sjukdom ska tvingas ta ett lägre betalt arbete.

Så länge man är sjukskriven befinner man sig på samma “pinnhål” i karrären som tidigare, om än på vänteläge. Att pga lägre arbetsförmåga efter sjudom behöva ta ett lägre kvalificerat och sämre betalt arbete innebär att man tvingas kliva ner ett snäpp eller flera.

Jag tror att rättighetstänkande tagit över från meritokratiska principer i svensk samhällstänkande. Då har man “rätt” att behålla hög lön även om man inte kan utföra arbetet som den högre lönen kräver. Har man väl nått ett visst “pinnhål” har man “rätt” till det, och ska aldrig någonsin, under några omständigheter, behöva kliva tillbaka.

Meritokrati betyder tvärtom att man får betalt efter det man presterar. Den som är duktig erhåller belöning för detta. Den som inte längre kan det accepterar att man inte heller kan få samma lön som tidigare.

Trygghet skapas inte genom “rätten” till högre lönen oavsett vad man presterar, utan i att man sparar och planerar för att kunna ta ett bakslag.

Men ingen politiker talar om att det faktiskt är så här systemens värdegrund ser ut och alltid sett ut. Önsketänkandet dök upp på det galna 1970-talet, men det sitter kvar i samhällsdebattens “väggar”.

Därför blir jag överraskad att Dagens Nyheter i fredagens huvudledare faktiskt vågar beröra vad debatten egentligen handlar om:

Den underliggande frågan, som skvalpar under denna pseudodiskussion, är i vilken mån människor ska tvingas byta jobb, bransch och kanske bostadsort på grund av sjukdom och olyckor. Ska en 60-årig neurokirurg som blivit darrig och därför inte bör stå med skalpellen i människors hjärnor tvingas söka jobb på Pressbyrån om inte arbetsgivaren hittar andra lämpliga arbetsuppgifter åt honom? Hur är det med en 23-årig prima ballerina som ådragit sig en knäskada som hindrar henne från att dansa resten av livet?

Den som anser att den egna försörjningsplikten är överordnad yrkesidentiteten svarar ja på dessa frågor, men inser samtidigt att inte minst det första exemplet illustrerar hur svårt det är.

Här måste politikerna våga tala klartext: sjukförsäkringen kan inte vara en inkomstförsäkring. Den ger skydd i det akuta läget, men inte för förlorad arbetsförmåga som innebär jobb med lägre lön.

Det är när man inte vågar diskutera vad det egentligen handlar om, som det hela blir obegripligt. De borgerliga borde fråga S-SD-V-MP-oppositionen vilka skattehöjningar man är beredd att tillgripa för att uppnå den trygghet man talar om. En sådan inkomstförsäkring skulle kräva så stora skattehöjningar att den svenska ekonomin skulle kvävas till döds. Hela landets konkurrenskraft skulle slås ut över en natt. Det skulle sannerligen inte ge mer trygghet åt någon.

Se mer: SvD, HD, SR. (Andra intressanta bloggar om politik, sjukvård, sjukskrivning, sjukförsäkring, sjukdom, regeringen, välfärd)