Journalisten Anna-Lena Lodenius var på konsert med amerikanske musikern Steve Earle igår, och rapporterar i sin blogg om att han bad om ursäkt att amerikanska presidentvalet tar så mycket plats, Hur länge ska vi behöva stå ut med det amerikanska presidentval?
Presidentvalet kommenterades även av Steve Earle som jag hörde på Cirkus i kväll . . . [Han] påpekade det absurda i att regeringar byts ut på löpande band i Europa utan att någon bryr sig. Däremot har hela världen följt amerikanska presidentvalet i ett helt år vid det här laget. Han bad särskilt om ursäkt för detta. Vilket han självklart inte behöver göra. Det är typiskt att den sortens artister som Steve Earle representerar går hem i Europa. Något har det säkert att göra med att det känns skönt att höra amerikaner kritisera USA. Men i just Steve Earles fall handlar det nog mest om hans musik. Det var en fantastisk konsert.
För mig är förklaringen enkel. I USA är politik spännande, inte uppgjord på förhand och där står tydliga alternativ emot varandra. Politikerna i USA är färgstarka profiler som vågar ta debatt och ställa olika vägval emot varandra. De tar ut svängarna på ett sätt som är otänkbart för svenska och europeiska politiker.
När jag började blogga 2003 var min avsikt att bevaka svensk politik. Utrikespolitik hade jag inte ägnat mig åt under de 20 år jag hade olika uppdrag inom partipolitiken. Men när man blir en utomstående betraktare, upptäcker man hur evinnerligt trist, tråkig och andefattig svensk politik är. Politiker i regering och riksdag agerar gråa byråkrater som upprepar floskler utan innehåll.
Ingen vågar säga något intressant. Ingen tar ut svängarna. Ingen kommer med nya infallsvinklar. Ingen försöker tolka vår tid utifrån värderingar och ideologier. Ingen verkar tänkta överhuvudtaget. Man idisslar på sitt gamla tugg, om och om och om igen.
Klockorna står stilla i svensk och europeisk politik. Utom några månader inför allmäna val.
Det var därför jag å bloggens vägnar osökt kom att studera vad som hände i politiken utanför våra gränser. Och upptäckte plötsligt hur mycket intressanta ideologiska och principiella diskussioner som fördes där ute, särskilt i USA. Och debatten visade sig dominerades av roliga, intressanta och galna politiker som det har blivit rena underhållningen att följa, för mig som politisk nörd.
Retoriken ligger på en skyhögt högre nivå i USA än i Sverige. Det går inte jämföra på samma dag. Svenska politiker befinner sig när det gäller retorik på koltstadiet ( de jollrar något fullständigt obegripligt, men vill väl…)
Att amerikansk politik dessutom har betydelse för oss, gör ju inte saken sämre. Men för mig är det den höga nivån, den orädda attityden och den kraftfulla retoriken i debatten tillsammans med de totalt oförutsebara och händelserika kampanjerna, som lockar mig. (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, McCain, Obama)