Den här veckan har inte varit bra för Obama. John McCain har hamrat hans budskap i småbitar och exponerat Obama som ung, oerfaren och okunnig i de storpolitikens helt avgörande frågor som en president måste behärska.
I Wall Street Journal står Kimberley Strassel för en effektiv analys och summering, The Obama Learning Curve:
Minns hur Obama formulerade det. I en debatt fick han frågan om han “utan villkor” tänkte möta “ledarna för Iran, Syrien, Venezuela, Kuba och Nordkorea”. Han svarade: “Det kommer jag att göra”, och fördömde samtidigt president Bushs policy [att inte möta dem] som “löjeväckande” . . .
I dag är Obama mindre villig att legitimera Irans president . . . Men Obama bjöd på ett klumpigt sätt in till denna debatt när han tog åt sig när president Bush nyligen kritiserade eftergiftspolitik (en kritik som demokraterna, i ett underbart avslöjande ögonblick, omedelbart antog syftade på dem). Obama har sedan dess försökt neutralisera sitt tidigare uttalande.
För en vecka sedan intog han “ingen stor sak”-attityden, och sa att Iran bara var ett “litet” land som, till skillnad från Sovjetunionen, inte “utgör ett allvarligt hot mot oss”. Men denna försvarslinje antyder att han helt missat hela debatten om asymmetrisk krigföring – för att inte nämna 11 september.
Så dagen därpå bytte han till “skyll på republikanerna”-attityden. Iran var nu plötsligt “det största hotet mot USA, Israel och Mellanöstern för en generation framåt” – och felet är presidentens Irakkrig. Detta väckte dock frågor om varför han tänker möte ledarna för detta det största hotet mot USA.
Hans rådgivare hoppade snabbt in och spelade ut “jag har blivit missförstådd”-attityden. Obamas utrikespolitiska rådgivare Susan Rice återanvände Bill Clinton-retorik och sa att allt beror på hur man definierar en ledare för Iran: “För det första sa han att han skulle möta lämpliga iranska ledare. Han har inte namngivit vilken ledare han avser”, sa hon. Men Obama har sagt att han är beredd att möta Ahmadinejad.
Förre senatsledaren Tom Daschle gick in för att rädda Obama-kampanjen och förklarade att det också handlar om hur man definierar villkorslöst: “När vi talar om möte utan villkor är det viktigt att understryka att vi enbart säger att allt måste upp på bordet. Jag skulle inte säga att vi tänker ordna möten villkorslöst.” Detta kallas att vara emot villkor innan man är för dem.
Och så fortsätter det, allt medan Obama byter fot och letar efter nya vägar ut säger han till sin publik att de ska se bortom “erfarenhet” till “omdöme” när de röstar i höstens presidentval. I detta fall, vilket omdöme om Iran han än för tillfället har.
I Washington Post står Charles Krauthammer för en lika total sågning av Barack Obamas kompetens och duglighet som president, Obama’s Metastatic Gaffe:
Obama har hävdat att presidenterna Franklin Roosevelt och Harry Truman träffat fiender. Kan han ingenting om historia? Varken Roosevelt eller Truman träffade någonsin någon av axelmakternas ledare. Obama måste tänka på fotografier han sett där Roosevelt mött Stalin i Jalta och Truman mött Stalin i Potsdam. Vet han inte att vid dessa tidpunkter var Stalin en allierad i andra världskriget?
Under det efterföljande kalla kriget mötte Truman aldrig Stalin. Inte Mao. Inte Kim Il Sung. Truman var ingen idiot.
När det gäller Nixons möte med Mao påpekar Krauthammer att man långt i förväg förhandlat fram mötets slutdokument. Det var alltså så långt ifrån ett villorslöst möte man kan komma.
Ja, jösses. Om Obama även i fortsättningen agerar lika obegåvat och inkompetent som han gjort senaste veckan kommer han att förlora stort i höst. (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, McCain, Obama)