Vi har två skandaler att hantera: säkerhetshaveriet på myndighet och ansvarskrisen inom politiken där alla vill ha makt men ingen vill ta ansvar. Båda är allvarliga för svenska folket, eftersom det handlar om vi har en statsförvaltning som fungerar eller är en chimär – en stat utan huvud, en lättviktig lekplats för ansvarslösa?
Mycket talar för att detta bara är toppen på isberget. Inkompetensen har tagit över staten på alla nivåer. Därför är det symptomatiskt att både ansvarig infrastrukturminister och statsminister skyller på en avskedad statssekreterare i näringsdepartementet. Han som åkte jorden runt på skattebetalarnas bekostnad för att roa sig.
Om Anna Johansson och Stefan Löfven fick bestämma skulle alltså hela rikets säkerhet hänga på en ung och korrupt statssekreterare, som de själva anställt.
Det håller naturligtvis inte. I måndags försökte statsministerns sopa igen spåren. Undertonen var: “äh, det där var väl inte så farligt. Nu går vi vidare. Ingen ska behöva gå för en sån sak, vi visste ju inget ändå…”
Den attityden är en säker väg till Sveriges undergång.
Normalt brukar näringslivet inte gilla politiska strider eftersom de tar fokus bort från att staten måste servera infrastruktur åt näringslivet. Men när Dagens Industri frågar företagsledare ställer de nu upp på allianspartiernas misstroendeförklaringar. Här svarar några på frågan “var det rätt agerat av Alliansen?”
– Jag tycker det är rätt. Har man fått ett ansvar så står man till svars för detta, säger Leif Östling, ordf Svenskt Näringsliv.
– Generellt måste man utkräva ansvar när allvarliga fel begåtts, precis som i företagsvärlden, säger finansmannen Christer Gardell.
– Jag tycker det är en tragedi. Regeringen har inte tagit ansvar, utan istället pekat på en före detta statssekreterare, säger finansmannen Sven Hagströmer.
– Att utkräva ansvar är helt rätt, säger Per Lindberg, vd Billerud.
– Det här är så allvarligt att Alliansen måste reagera. När man ser bristerna på koordination är det genant, säger Johan Andersson, vd industrikoncernen Mellby Gård.
– Det är viktigt att Sverige har ett ledarskap som fungerar och det har regeringen inte visat prov på, säger styrelseproffset Mariana Burenstam Linder.
Så vad ska statsministern göra. Utifrån vad man presterat borde han avgå. Sverige behöver nytt ledarskap som begriper att regeringsmakten inte är en lekstuga där man kan komma undan med att säga att man inte blivit informerad.
Men Socialdemokratin har i sitt DNA en osviklig vilja att regera. Det ger goda löner och möjlighet att hålla ihop partiet. Därför är min gissning, så här två timmar innan statsministerns ska framträda, att han accepterar oppositionens krav och fått in avskedsansökningar från de aktuella statsråden. För att visa handlingskraft borde han ha tre namn på deras ersättare. Tre nya statsråd.
Så skulle en maktspelare av rang agera. Då är den akuta krisen över. Eftersom man ändå har medierna på sin sida, ger man dem chansen att imponeras av regeringens dådkraft.
Men vad innebär tre nya statsråd för att ändra den grundläggande ansvarslöshetskulturen inom statsförvaltningen? Inte mycket.
Nu kommer ju skandalerna inte att försvinna. KU-utredningen innebär att inkompetensen inte kommer att glömmas bort. Att generaldirektörer på sina myndigheter beslutar att bli kriminella och bryta mot svensk lag, att statsråd struntar i att man får information om allvarliga säkerhetsläckage, att ledare håller sig borta från information om vad som händer i staten, det är attityder och mentaliteter som måste bort.
Ledare är alltid ansvariga och måste vara så nyfikna och intresserade av den verksamhet man leder, att man vet vad som händer.
Hur ska vi få in den attityden i politiker och etablissemangets karriärister?
Det är den verkliga frågan. Skandalerna har blottlagt att bristerna finns, men kommer något avgörande förändringar att ske? Jag tvivlar.