Den alltid reflekterande Peggy Noonan i Wall Street Journal påpekar att Donald Trump inte bara är en affärsman som utmanar politiska etablissemang, Trump Was a Spark, Not the Fire. Han är också ett tecken på att det blåser vänstervindar i USA.
Inom demokraterna har socialisten Bernie Sanders haft stora framgångar och tvingat Hillary Clinton ut på vänsterkanten. Inom republikanerna har det som är traditionell vänster, eller “liberalism” som det kallas på amerikanska, vunnit framgång — alltså fackligt pådrivet motstånd mot frihandel, utrikespolitisk isolationism och försvar av skattefinansierade förmåner.
På ett obegripligt sätt har medier ofta framställt Trump som mer höger än de konservativa kandidaterna, men politiskt står han närmare mitten. Vad Trump kommer att innebära för republikanerna är oklart, skriver Noonan. Men att partiet aldrig blir som förut, oavsett om han vinner eller förlorar i höst, står klart.
Denna förvandling av partier i USA blir, tycker jag, mer begriplig om vi ser den i ett historiskt perspektiv. Nuvarande demokratiska partiet ser i Andrew Jackson sin förste president. Hans valseger 1828 innebar slutet för de svala, juridiska och filosofiska presidenter som räknas som grundlagsfäder. Jackson var folklig, färgstark och bröt på flera punkter mot utvecklingen efter unionens första årtionden.
Republikanerna bildades i uppmarschen mot inbördeskriget, och präglades av Abraham Lincoln. Därför var republikanerna den nordstatliga företagsamhetens och de tidigare slavarnas parti, samtidigt som de vita i amerikanska södern ställde sig mangrant på demokraternas sida efter förlusten i inbördeskriget.
Demokraterna förvandlades efter börskraschen 1929 med Franklin D Roosevelt från ett konservativt parti till att bli ett som älskade federal/statlig makt och blev ett traditionellt vänsterparti. Republikanerna hade varit ett mittenparti men blev med Barry Goldwater och Ronald Reagan en koalition mellan marknadsliberaler och kristna som hade det gemensamt att förespråka frivillighet framför statlig styrning som gått för långt.
På senare år har marknadsliberala stadsbor och kristna landsbygdsbor glidit isär. Den konservativa koalitionen har försvagats. I detta skede träder Trump in och tycks förena dem som känner sig missgynnade av senare årtiondens utveckling. Frågan är hur Trump ska hålla samman sin väljarkoalition och få fler att ansluta.
Det tycks som nya, men märkliga koalitioner växer fram i USA: de rika och välbeställda tycks gå över till Clintons demokrater och förenar sig med andra, mindre priviligierade minoriteter, medan medelklassen går till Trump. Men i vilket fall som helst skakar Trump om politiken i dess grundvalar. Och det är, som Noonan skriver, inte på grund av Trump, utan att Trump tidigare än andra tolkar politikens nya villkor.