Det är lite märkligt att ett telefonsamtal med skvaller får stor uppmärksamhet i medierna så som exempel på offentliganställdas brister i arbetet. Uppdrag granskning kan visa att överdirektör på Skatteverket försökt ringa en tidigare kollega för att förvarna, när hon förstår att media begärt ut skatteuppgifter om denne.
Finansministern är kritisk mot agerandet, rapporterar Sveriges Radio:
-– Jag blev naturligtvis förvånad. Det är ett olämpligt agerande, säger Magdalena Andersson.
Till Exrpessen säger professor Bo Rothstein att de ansvariga på Skatteverket bör sparkas:
-– De har enligt mitt förmenande visat sådan omdömeslöshet att de borde entledigas. De verkar sakna insikter om de grundprinciper som gäller för hur offentliga tjänstemän skall agera, säger han.
Givetvis är det så att samtalet till den förre kollegan var olämpligt, men det allvarliga för journalisterna verkar vara att makthavare agerar till förmån för en privatpersonen snarare än för mediernas intresse av att överrumpla den granskade personen.
Men det begås betydligt allvarligare övertramp i stat och kommuner som borde bli föremål för disciplinära åtgärder, men där offentliganställda kommer undan. Det brott för tjänstefel Sverige har idag är urvattnat och innebär att ingen fälls för detta brott.
Istället för att uppröras över ett telefonsamtal med skvaller borde medierna intressera sig för att återupprätta straffansvar vid tjänstefel så som det var enligt 1809 års grundlag och fram till 1970-talet. Tjänstefel var då någonting som Justitieombudsmannen aktivt använde för att upprätthålla ett hög ämbetsmannamoral. Under 1800-talet åtalades och fälldes i snitt ett 20-tal statsanställda varje år för tjänstefel i domstol, med JO som åklagare. Straffen var kännbara: höga böter, avsked eller fängelse.
Ett verkligt straffansvar vid tjänstefel skulle varit det mest logiska svaret på allt från detta skallersamtal till riktigt allvarliga fel, som exempelvis rättsrötan kring den för seriemord dömde Tomas Quick. Olika debattörer har talat om att denna skandal måste förhindras från att upprepas genom att ändra rollerna i domstolen. Domarna borde vara mer aktiva, när advokaten håller sig passiv, har varit ett förslag. Samma åklagare borde inte utsetts för alla mordåtal för Quick, är en annan kommentar. Men det är inte där felet ligger.
Orsaken till Quickskandalen är att polismän och åklagare kom undan med tjänstefel. Man dolde bevis som talade emot den åtalades skuld. Att statsanställda på detta sätt begår brott sker därför att de vet att de aldrig kommer att bli ställda till ansvar för sin brottsliga handling. Fram till 1972 visste alla offentliganställda att JO kunde åtala dem för slarv, inkompetens och felaktigt handlande i sin yrkesroll.
Sverige hade behövt se ett åtal mot polismän och åklagare i Quickfallet där deras brottsliga förundersökning rannsakades av domstol och de ansvariga dömdes till fängelse. Det skulle förvarna alla andra poliser, åklagare och offentliganställda om att de ska göra allt för att agera enligt lagarna och inte försöka gå runt dem.
Återupprättande av straffansvar vid tjänstefel ser jag som en av de viktigaste juridiska åtgärder riksdagen borde vidta för att stärka rättssäkerheten i Sverige. Tjänstefel skulle slå sönder den farliga anda av kollegialitet och allsmäktighet som finns inom stat och kommun och som främst drabbar den lille medborgaren som inte har något att sätta emot.
Det famösa samtalet mellan Skatteverkets överdirektör och den förre kabinettsekreteraren visar på denna kollegialitetet, men det är inte detta samtal som hotar rättssäkerheten, det är att medierna och politikerna blundar för alla de tjänstefel som dagligen begås i stat och kommun och som inte berör någon kändis.