När DN-kultur ska avhandlar nationalism blir det väldigt rörigt. Ola Larsmo blandar samman enskilda lagar (om exemeplvis vapenexport) och tidsperioder av vänsterpolitisk dominans med vad som kännetecknar nationell identitet. Snacka om att blanda äpplen och päron. Men intressant är att han erkänner att nationalism har med sociala band att göra:
Det brukar reta en del när man talar om ”det svenskas” föränderlighet. Men det är inte samma sak som att relativisera. Idéer om samhörighet är viktiga saker. Vi talar här om vad som brukar kallas ”det sociala bandet”, det som gör att människor anser sig ha skyldigheter mot och tillit till varandra.
Sedan rör han till det genom att påpeka att nationalism i Europa haft en etnisk utgångspunkt medan nordamerikansk nationalism utgår från en gemensam värdegrund, befäst i USA:s konstitution. Under 1900-talet har Sverige och Europa gått från den förra till den senare hållningen.
Detta faktum får Larsmo till att det är “osvenskt att vara nationalist”, och att “det var länge svenskt att vara internationalist”. Detta är en identifikation för dem som är politiskt vänsterextrema, inte på befolkningen i stort. Den nationella gemenskapen har utvecklats, inte försvunnit (vilket Larsmo både medger och förnekar). En nationell identitet kan inte “tillfälligt” vara något annat, som internationalistisk.
Nationalism, det vill säga det som samlar oss till en gemenskap där vi känner oss hemma och där vi är beredda att solidariskt ställa upp på andra i gemenskapen, kan inte kidnappas av någon ytterkantsgruppering. Det säger sig själv att en samhällsgemenskap bara kan uppstå när den naturligt omfatta befolkningen i stort. I annat fall är det inte fråga om nationalism utan sekterism.
Att sedan Ola Larsmo “mår illa” och “fylls av vrede” om någon känner stolthet över Sverige, det tycker jag mer handlar om psykologi och vanföreställningar än om makropolitiska samhällsfrågor.
Artikeln visar att vi borde fördjupa diskussionen om nationalism och vad den betyder i vår globala tid.