Hillary Clinton var utrikesminister när islamister attackerade den amerikanska beskickningen i staden Benghazi i Libyen 2012. Ambassadören och två andra amerikaner sköts ihjäl. Trots varningar hade Clinton och president Obama vägrat avdela militär förstärkning till Benghazi.
Det var illa nog, men efter attacken försökte Clinton och Obama i media skylla attacken på en libysk demonstration mot en antimuslims video som publicerats i USA, och att denna demonstration spårat ur i oplanerat våld. Man ville mörka att det var en terrorattack. När detta avslöjades sa Obama och Clinton att de misslett allmänheten om terrorattacken för att skydda utredningen av händelsen, vilket också det visade sig vara lögnaktigt.
Det är dessa försök att smita ifrån sitt ansvar som gör Benghazi så giftigt för Hillary Clinton. Om hon springer och gömmer sig när det bränner till är hon inte duglig som president.
Nu har en actionfilm om händelserna gått upp på biograferna, 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi.
National Review skriver, The Jacksonian Politics of “13 Hours”:
Kommer filmen att skada Hillary Clinton politiskt? Ja, det gör den, med all rätt. I bästa fall gjorde Obama och Clinton för lite för att stödja amerikanerna i strid, ambassadör Chris Stevens och hans säkerhetsmän. Men maktmissbruket i toppen kan mycket väl vara än värre. Filmen väcker liv i den sorgliga historien om Benghazi, och det kan inte vara annat än problem för presidenten och hans förre utrikesminister.
Sedan tar artikeln om filmen upp en annan intressant aspekt — nutida klasskamp med bäring på presidentvalet:
Genom filmens gripande stridsscener finns en spänning mellan CIA-agenter och de vanliga soldaterna. Det är en kulturell klasskamp av det slag vi ofta upplever i countrymusikens videor: högutbildade övre medelklasstyper som får all prestige och uppmärksamhet, medan arbetarklassens grabbar, som utför allt det hårda och farliga arbetet, dumpas och ignoreras. När det handlar om liv och död är det arbetarklasshjältarna som agerar och skyddar de förmodade mer värda.
I filmen skildras det som personligt drama, men det förmedlar ett politiskt budskap. CIA-folket är synnerligen naiva om Mellanöstern. De tror att Libyen ska tacka dem för att de hjälpt till att avsätta Khadaffi. De tror att med västerländsk hjälp ska demokrati spira i Libyen. Samtidigt vet soldaterna med sin omfattande erfarenhet från marken att detta är missriktad optimism. Och det är soldaterna som får rätt.
I republikanska primärvalet har kommit att präglas av liknande uppdelning, där Trump och Cruz är de Jacksonska [folkliga] kandidaterna, medan etablissemangets optimism representeras av Rubio och Bush.
Tilläggas kan att alla demokratiska partiets kandidater självklart tillhör etablissemanget, de som glider ovanpå, aldrig skitar ner händerna men anser sig veta bäst och hävdar sin prestige, även om de inte har en susning om hur det är i verkligheten.
Jag undrar om inte detta kan komma att bli den dominerande skiljelinjen i västländernas politik framöver: idealiserande drömmare mot realistiska pessimister.
Globaliseringen har inneburit att västvärldens utveckling givit världshistoriens största välståndsutvecklingen i fattiga länder. När dessa människor, helt oerfarna av demokrati och frihet, börjar röra på sig är det inte självklart att västliga värderingar kommer att bli överordnade diktatur, förtryck och besinningslöst våld.
Vem ska leda försvaret av våra västliga värderingar i en värld där demokratins motståndare växer sig allt starkare? En mjukis som inte vill försvara sig militärt, eller en hårding som talar tryggt, men ser till att ha världens effektivaste försvarsmakt i ryggen?
Se mer i bloggen: Benghazi Hillary Clintons Chappaquiddick? (april 2013).