Det är en märklig tid vi lever i. Polariseringen i Sverige har aldrig varit större under mitt liv. Och den drivs på av de mäktiga, de som styr samhället i politik och media. Samtidigt medger de som ingår i denna maktsfär att de inte vet vad som ska göras när tusentals människor från Mellanöstern och Afrika kommer till landet.
I fredags var jag på en inofficiell träff där en av riksdagspartiernas talesperson i migrationsfrågor medverkade. Denne var visserligen förvånansvärt öppen och rak med att beskriva problemen för Europa och Sverige och att mycket av de regelverk och system vi skapat satts på ända och inte fungerar. Men denne representant för den lagstiftande församlingen gav inga lösningar på vad som ska ske nu — ska lagarna upprätthållas eller ska vi anarkistiskt låta gränserna vara vidöppna.
Därför frågade jag om detta. Svaret blev ungefär: “Alla är välkomna med förslag på vad vi ska göra. Jag vet inte.”
Det gjorde mig fly förbannad. Vi har inte en riksdag och en Europaunion med många tusentals politiker och byråkrater för att de när något nytt och oväntat händer ska slå upp med armarna och säga att vi inte vet vad vi ska göra när alla regler och lagar som finns sätts ur spel.
Vi har nu politiker som helt saknar handlingskraft. Man ser problemen, men vågar inte åtgärda dem. Förmodligen för att man är rädd för att bli kallad rasist av medievänstern. Istället står man bara och tittar på.
Och än värre, man saknar inte bara handlingskraft i det korta perspektivet (vad göra med alla som kommer nu?), utan också på det strategiska planet: hur ska vi rusta oss för att det händelseförlopp vi sett denna sommar inte ska upprepas framöver?
Enligt det budskap som denne migrationstalesperson framförde, kan den känsla av plötslig kris återuppstå varje år när människor från Mellanöstern och Afrika sätter sig i rörelse igen. Jag var som sagt förbannad och sa att det hela är mycket enkelt.
Det finns två alternativ:
1) antingen låter ni gränserna vara öppna, men då måste ni avskaffa den svenska modellen. Då kan inte rättigheter till sociala förmåner kopplas till medborgarskap eller boende i Sverige, utan göras om så att var och en bygger sin sociala trygghet genom försäkringslösningar som man betalar själv. Då kan nyanlända skapa sig ett liv utan att de kan anklagas för att utnyttja sociala förmåner som byggts upp av dem som fanns här förut,
2) eller så upprätthåller man den svenska modellen och då måste man också upprätthålla gränserna och inte tillåta ett stort inflöde av människor. Bara de som uppfyller specifika krav får stanna.
Dessa två alternativ ville migrationstalespersonen från ett tidigare regeringsparti inte ställa upp på. Det måste finnas en medelväg, menade denne.
Nej, det finns ingen medelväg mellan att upprätthålla rättsstaten och dess lager, och att inte göra det.
Jag har tänkt en hel del på denna träff sedan i fredags. Det som upprör mig mest är att riksdagsledamöter i ansvarig ställning inte har en aning om vad de ska tycka och därmed inte vad de ska göra.
Samtidigt — eller om det till och med är skälet till att riksdagspartierna är handlingsförlamade — anklagas alla som lämnar förslag om hur Sverige borde agera, för rasism, främlingsfientlighet, nazism och Gud vet vad. Man ska “hjälpa” i det korta perspektivet, vilket jag också självklart tycker, men man kan inte stanna tankeverksamheten där. Man måste tänka längre.
Att vara snäll i det korta perspektivet kan leda till djävulusiskt onda utfall i det långa loppet. Hur många av de som nu kommer tror att man i Sverige har rätt till villa i Djursholm och att bli försörjd av staten? Under lång tid har människor som kommit till Sverige förväntat sig just detta, att bli försörjda av staten. Det är därför så många “poeter” med invandrarbakgrund hatar Sverige. Det nya landet gav dem inte ett liv i sus och dus.
Dessa falska förhoppningar, menar jag, är en viktig drivkraft bakom polariseringen i Sverige. Jag blir extremt provocerad när en person med utländsk bakgrund talar skit om Sverige, därtill när budskapet är att svenskarna borde försörjt dem. Här har hundratusentals personer erbjudits att skapa sig ett nytt liv, långt borta från krig, förtryck, heders- och klankonflikter för att inte tala om halshuggningar i religionens namn. Men tacken för att vi erbjudit ett nytt hemland är hat och skitprat. Det är ett beteende jag aldrig kommer att acceptera, vare sig i den lilla eller stora världen.
Låt mig ge ett exempel på snällhet som givit onda konsekvenser och som nyligen ägt rum i min närhet:
En morfar flyttar in på hemmet och låter äldsta barnbarnet ta hand om den stora villan. Detta utan att begära hyra, han vill ju vara snäll och generös. När morfar dör, går dödsboet till barnen som har att dela upp värdet på villan. Barnbarnet förstår inte varför det ska köpa loss huset helt plötsligt (vilket denne inte har råd med). Barnbarnet har ju byggt nytt kök i villan istället för att betala hyra. Resultatet är att släktingar inte längre talar med varandra eftersom man inte kunde lösa konflikten.
Morfars snällhet i det korta perspektivet resulterade i att han skapade en konflikt som splittrat och sårat släkten för all framtid.
Man kan inte vara snäll utan att tänka på konsekvenserna!
Byt ut “morfar” mot “politiker”, “barnbarn” mot “nya svenskar” och “släkten” mot “svenska folket” — och du får en sedelärande historia om vart Sverige är påväg: den historiska samförståndsandan kommer fullständigt att bryta samman och ersättas med djupa och tragiska motsättningar.
Suck. Jag trodde detta, att tänka på konsekvenserna av det egna handlandet, var fullständigt självklart och något som alla fick lära sig i unga år som en del av livet. Men nu förstår jag att många, ja, de flesta, haft det så bra att man filosofiskt, moraliskt och praktiskt aldrig behövt tänka på dylika ting. Att vara snäll på kort sikt är livsfarligt om man inte tänker på att denna snällhet snabbt av mottagaren uppfattas som gällande praxis och norm för all evighet.
Det är denna polarisering som nämnde migrationstalespersonen, riksdag och regering står handfallen inför och reflexmässigt underblåser genom att anklaga dem som ser vad som händer för rasism, nazism och dylika epitet.
Men i allt elände gäller det dock att se ljuspunkter. En sådan är Gefle Dagblad som inte ryggat tillbaka för risken att av extremvänstern i andra medier anklagas för allt detta. Man har granskat moskén i Gävle och funnit att man där stöder den halshuggande, sexslavssäljande terrororganisationen IS i Syrien och Irak. Gefle Dagblad har dessutom fått stöd av vissa andra medier, istället för slentrianmässiga anklagelser, när tidningens redaktion blev bombhotad.
Gefle Dagblad: Abo Raad pekas ut som militanta islamismens ledare i Sverige. I artikeln finns länkar till flera granskande artiklar.
Expressen har publicerat Gefle Dagblads granskning: Här är artikeln som ledde till bombhot och Gefle Dagblad bombhotad.
Svenska Dagbladet: Modigt att granska Gävle moské och Fler borde granska extremisterna. Här skulle man ju kunna lägga till att om medierna tidigare tillåtit kritisk granskning av islam utan att alltid tala om islamofobi, hade man inte behövt vara så modig som nu krävs, eftersom granskning hittills riskerat utlösa attacker både från religiöst och medialt håll.
Upsala Nya Tidning: Föreläser i Uppsala moské – pekas ut som militant. Att vidarepublicera en granskning av islam är en slagkraftig makt medierna har, men sällan använder. Istället låter man granskaren stå ensam och isolerad eller utmålar denne som islamofob, vilket gör att få vågar granska islam.
Dagens Nyheter: Modig granskning i Gävle.
Men vissa medier fortsätter att sätta likhetstecken mellan granskning och islamofobi. Exempelvis ger Sveriges Radio enbart imamens bild i alla inslag: Kritiserad imam förnekar extremism, Moskébesökare rädda för dåligt rykte, Gefle Dagblad anmält för förtal, Imam polisanmälde lokaltidningen.
Förhoppningsvis är det nya stödet i medievärlden för granskning av extremism inte ett undantag. Sådana granskningar är välkomna sprickor i åsiktskorridorens påträngande väggar.