 |
| Teckning av Hans von Corswant |
Det är den mest intetsägande intervju jag hört i mitt liv av en politiker. Anna Kinberg Batra intervjuades i SVT:s morgonsoffa i en kvart utan att säga någonting om flykting- och migrationsfrågan. Hon har kommit hem från Italien där hon träffat myndigheterna och hamnarna dit flyktingarna över Medelhavet förs. Här är ett axblock av frågor och svar:
— Det var intressant att se hur myndigheter och länder jobbar på plats.
Hur fungerar mottagandet?
— Det finns ett antal stora utmaningar, naturligtvis.
Vilka är de största behoven just nu?
— När de precis hade kommit handlade det om medicinsk hjälp, mat och torra kläder. Sedan är det ju så att vi har ett enormt problem med flyktingsmuggling som vi måste arbeta internationellt för att komma åt.
Du talar om att skärpa lagstiftningen. Hur skulle det hjälpa flyktingarna?
— Vi har ett ansvar att hjälpa flyktingar. Det tar vi i allra högsta grad. Man har rätt att söka asyl. Men jag kan inte acceptera att kriminella sitter någonstans i världen och tjänar grova pengar på att människor riskerar livet och också mister det. Det är inte acceptabelt.
Om andra länder börjar stänga dörren till flyktingar kan det leda till att Sverige blir mer restriktivt också?
— Jag är allvarligt bekymrad över det politiska läge vi har i ett antal europeiska länder. Det är högt tonläge. I Ungern sätter man till och med upp hinder. Det frestar ju på samarbetet inom Europa.
Flyktingmottagandet är frivilligt i EU. Ungern får stöd av folket. Kan det påverka klimatet här hemma?
— Det finns flyktingfientliga strömningar i debatten runt om i Europa. Då måste vi ta ett ansvar som politiker för att förbättra migrationspolitiken, se till att det är ett effektivt mottagande och att den som flyr för sitt liv från tex Syrien också kan få hjälp när man behöver. Det är ett ansvar vi har. När enskilda länder tar sig rätten att smita från det vad händer då med samarbetet oss emellan inom Europa. Vi har inget val, annat än att hjälpa varandra när vi möter sådana här utmaningar.
Också i Sverige väcker asylfrågan starka känslor. Det är polariserat. Kan du känna det?
— Jag tar på allvar absolut att vi har den här diskussionen. Men om vi får en utveckling där fler ställer grupper mot varandra då löser vi inga samhällsproblem.
Men vad vill du göra åt det?
— Det är viktigt att försvara att vi är ett samhälle som är rikt, som är öppet och där vi kan ta ansvar för varandra. Och det ska vi kunna göra internationellt. Men när man är orolig över vad som händer i omvärlden, om man blivit av med jobbet och inte får något nytt, då ställer man ju krav på att samhället kan leverera trygghet. Det måste vi kunna göra för alla. När man är orolig för det finns alltid en risk att människor ställer grupper mot varandra. Det får inte hända.
Vad kan ni politiker göra?
— Vi måste ju se till att vi har ett samhälle där alla kommer till sin rätt. När det gäller integrationspolitiken har vi Moderater tagit fram flera förslag. Framför allt måste fler kunna få sitt första jobb.
Jada, jada, jada. Det här snacket har tuggats i 30 år, sedan mitten av 1980-talet. Men ingenting har hänt. Ingenting av det som ska balansera invandringen och underlätta integrationen har genomförts. Istället sitter folk i förläggningar, blir bidragsberoende och så desperata att de mördar IKEA-kunder.
När man i 30 år misslyckats med att se till att nyanlända kommer i arbete, måste man då inte inse att man är på totalt fel väg?! Den som inte gör det har en skruv lös.
Vi har politiker som sitter och säger att man inte har något val. Varför ska vi i så fall rösta på dem?
Självklart finns det val! Det första som krävs är ledarskap. Förmåga att ta in att man fullständigt, absolut och totalt har misslyckats med det man gjort i 30 år. Därför är en fortsättning på den vägen utesluten. Man måste tänka om. Börja om från början. Men istället sitter Anna Kinberg Batra och rapar den ena plattityden efter den andra utan att framföra en enda anledning till varför det som misslyckats i 30 år ska lyckas nu.
Det politiska etablissemanget är orkeslöst, viljelöst, utan idéer och utan kompetens att förändra det som gått snett. Det är den sorgliga slutsatsen av den här intervjun med Anna Kinberg Batra.