Bloggpionjärerna i Amerika anlitade i bloggens barndom gästbloggare när de själva var förhindrade att skriva, så att kontinuiteten i publicering av inlägg inte skulle brytas. Läsarna skulle alltid finna något nytt i bloggen. Jag har inte tillämpat denna metod även om frekvensen i inläggen gick ner när jag återgick i ekonomitjänst på heltid. Men nu är det dags att testa. Jag upplåter min blogg för gästinlägg av den en gång flitige bloggkollegan Johan Ingerö, som sedan varit presschef hos socialminister Göran Hägglund (KD).
RÄKNA MED NYTT POLITISKT LANDSKAP
“Jag gillar sill, men jag vill inte tvinga andra att äta sill.” Orden kommer från min tidigare chef Göran Hägglund, och är ägnade att förklara hans inställning till svenska folkets uttag av föräldraledighet. Alltså: det är bra om uttaget fördelas jämnare mellan mammor och pappor, men av hänsyn till folks önskemål och skiftande livssituationer bör vi inte reglera fördelningen med vare sig pappamånader eller andra former av kvotering.
Jag tror att vi i denna frågeställning har ett titthål in till framtidens politiska debatt. I hundra år har svenska valrörelser handlat om ekonomiska system – högre eller lägre skatter, balansen mellan offentligt och privat ägande, stimulera ekonomin eller hålla hårt i plånboken. De frågorna kommer visserligen att leva kvar, men de spelar inte längre den självklara huvudrollen.
Och skälet är förstås att allt från vetenskapliga realiteter till EU:s överstatliga regelverk har skapat en större samsyn än vad som tidigare var möjlig. Den gamla striden mellan socialism och liberalism blir alltmer obsolet. Visst handlade förra årets valrörelse i betydande utsträckning om “vinster i välfärden”. Och visst präglades den av vänsterns mekaniska syn på offentliga kontra privata pengar. Men någon löntagarfondsfråga var den aldrig, och ingenting i valresultatet tyder på att frågan påverkade väljarna i någon större utsträckning. Så uteblev den också från Jonas Sjöstedts första maj-tal för några veckor sedan. Till och med Vänsterpartiet har tröttnat.
Men om striden mellan socialism och liberalism inte längre förmår forma vårt politiska klimat, vad kan då ta dess plats? Kanske en mer moralinriktad diskussion om vad vi kan vänta oss av det offentliga, och vad det offentliga har rätt att begära av oss. Är det statens sak att fördela vår föräldraledighet eller ha synpunkter på om vi skaffar privata sjukförsäkringar, som komplement till den offentliga?
En del av frågeställningarna är så vardagliga att de närmast är banala: har man rätt att av kommunala simhallar kunna begära särskilda “kvinnotider”, anpassade efter kulturer som inte accepterar den gradens avkläddhet mellan ogifta män och kvinnor? Och omvänt, om mitt kön exkluderar mig från en kommunal anläggning, vad innebär det för min moraliska skyldighet att faktiskt vara med och betala den där anläggningen?
Frågans banalitet ändrar inte det faktum att den för närvarande ligger till grund för het politisk debatt och skapar osämja mellan personer som annars är vänner, och anser sig dela politisk ideologi.
Simhallsfrågan kommer, hoppas jag innerligt, aldrig att växa sig större än skattedebatten. Men i det nya politiska klimatet, präglat både av samhällets omvandling och vår höga ekonomiska standard, kommer symbol- och identifikationsfrågor att bli allt viktigare. Och de nya frontlinjer som formeras heter inte liberalism och socialism, utan konservatism och radikalism.
Har den som flytt krig och förföljelse och vunnit en fristad i Sverige anledning att känna tacksamhet mot sitt nya land? Ja, säger den konservative. Nej, svarar radikalen. Är det rimligt att kommunala skolor inte rättar stavfel före årskurs tre, med argumentet att “det ska vara lustfyllt att skriva”? Den konservative protesterar högljutt, medan radikalen menar att detta kan vara en klok ordning som dessutom nedmonterar den trista hierarkin i klassrummet. Och så vidare.
Så vilka är då konservativa och vilka är radikala? Det vet vi inte exakt, eftersom denna politiska attitydskillnad skär igenom såväl block som partier. Höger-vänster-skalan ger ingen större vägledning – en folkpartist är i de allra flesta fall mer sugen på att kvotera föräldraledighet än en socialdemokrat. I den här striden kan såväl vänsterväljare som liberaler komma att upptäcka sin konservativa ådra, medan ett icke föraktligt antal borgerliga lär bli varse sin radikalism.
Den ekonomiska debatten är och förblir politikens absoluta kärna. Men de här nya konflikterna har alla förutsättningar att påverka även den. En undersökning från Skatteverket, gjord 2012, visade att skattemoralen ökade och acceptansen för svartarbete minskade när jobb- och ROT-avdragen infördes. Det var ett glädjande resultat för oss som tror på såväl låga skatter som på medborgaranda och pliktkänsla. Men allianspartierna, och vi som stred för dem, misslyckades med att åskådliggöra det sambandet. Förmodligen eftersom de bygger på analyser och slutsatser – “folks agerande visar att våra skatter är mer moraliska” – som vi är ovana vid i svensk debatt.
Efter ett decennium av teknokratisk debatt i de etablerade medierna, och ilsken kulturkamp i undervegetationen, kommer storpolitiken snart att tvingas börja förhålla sig till de moraliska aspekterna av ekonomi, arbetsmarknad, socialförsäkringar och integration.
Eller för att uttrycka det lite mindre pretentiöst – låt dem äta sill, om de vill.
JOHAN INGERÖ
Följ på Twitter